Regeringen borde lyssna på kloka LOs ekonomisk-politiska råd och vässa politiken

Arbetslösheten i Sverige var aldrig högre än fyra procent fram till början av 1990-talet. Men med 90-talskrisen förändrades mycket. Budgetsanering och prisstabilitet sattes främst när Sverige skulle ta sig ur den krisen. Det betydde emellertid att arbetslösheten bet sig fast på nivåer som “full sysselsättnings-Sverige” tidigare inte accepterat. Ett par hundratusen av de jobb som då försvann i krisbekämpningens spår har aldrig kunnat återfås. I april 2015 gick 366 000 svenskar utan jobb. Det motsvarar nästan 8 procent av arbetskraften. Den andelen måste ner kraftigt och det är också möjligt att åstadkomma, anser den fackliga centralorganisationen LO i en färsk och genomarbetat rapport. Nuvarande trånga ekonomisk-politiska åsiktskorridor måste brytas upp. Som LO visar i en 400-sidig och gedigen rapport, “Vägar till full sysselsättning och rättvisare löner”, kan en annan och vid nuvarande paradigm mindre fastlåsta ekonomiska politik göra stor skillnad. Det handlar om sådant som att överge överskottsmålet i statsfinanserna, satsa mer på välfärden, utnyttja nuvarande låga ränteläge till att låna till investeringar i bostäder, trafikens infrastruktur, miljöinvesteringar och annat, uthålligt öka investeringarnas andel av Sveriges BNP, satsa mer och klokare på utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik och andra satsningar på en ökad inhemsk efterfrågan i vår inhemska ekonomiska aktivitet. En jämställd föräldraförsäkring i kombination med ökat fokus på att möjliggöra för kvinnor att arbeta heltid och att få upp kvinnors löner är viktiga inslag för att kraftigt minska gapet mellan kvinnors och mäns löneinkomster och framtida pensioner. Men därutöver krävs särskilda insatser för den knappa tredjedel av de arbetslösa som står längst från arbetsmarknaden och varit långtidsarbetslösa länge. Den gruppen – 90 000 till 100 000 – kommer inte att få vanliga anställningar oavsett hur mycket vi satsar på investeringar i nya bostäder, ny och bättre underhållen trafikinfrastruktur eller olika slag av yrkesinriktade bristyrkesutbildningar. För att dessa grupper av mest svårplacerade och anställningsbara ska få sysselsättning och åter kunna komma in i en arbetsgemenskap och bli skattebetalare krävs olika former av subventionerade anställningar – lönebidragsjobb, plusjobb och liknande. Det är en långt bättre metod, anser LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, att kraftigt subventionerade till sådana anställningar än att gå vägen över att införa uselt betalda låglönejobb som ingen ändå kan försörja sig på. Utöver att det då skulle slå sönder den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtalsreglerade löner som möjliggör en egen försörjning. En rejäl sådan satsning på subventionerade anställningar är svensk fackföreningsrörelses väg för att också dessa 90 000 till 100 000 personer med olika slag av hälsomässiga problem (psykiska och/eller fysiska) eller olika slag av sociala problem åter ska kunna få fotfäste och bli en del av arbetslivet och dess sociala och självförtroendehöjande gemenskap. Och att känna att de har ett eget värde och kan klara sin egen försörjning igen. Det måste ske parallellt med – som LO så bra belyser i sin kunskaps- och uppslagsrika rapport – att nuvarande trånga ekonomisk-politiska paradigm (läs det finanspolitiska ramverkets tvångströja) bryts upp och Sverige genom en klokare makroekonomisk politik med höjda investeringar, ökade satsningar på utbildning och aktivare arbetsmarknadspolitik och andra generella stimulanser höjer den inhemska efterfrågan och kraftfullt bekämpar nuvarande, oacceptabelt stora arbetslöshet. Så låt oss hoppas att statsminister Stefan Löfven och finansminister Magalena Andersson lyssnar på LOs kloka förslag. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com