Så kan vi också minnas statsmannen Olof Palme - 30 år efter mordet

Det är den 28 februari 2016 nu 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades en kall februarinatt på Tunnelgatan i Stockholm. Mordet är ännu juridiskt olöst och ingen vet med säkerhet vem som mördade en av Sveriges mest lysande statsmän och den kanske bästa retoriske begåvning som landet och socialdemokratin haft i modern tid. Låt mig här bara ta tre goda exempel på när Olof Palme gjorde skillnad, kunde fånga ögonblicket och få folket och världen att förstå. 23 december 1972 gjorde Olof Palme ett av sina mest omtalade utrikespolitiska uttalanden någonsin när han fördömde USA:s bombningar i Vietnam. Olof Palme och samarbete med sin nära medarbetare Anders Ferm i statsministerns kansli tillsammans skrev en text som lät som en prosadikt när den framfördes av Olof inför TV-kameran i hemmet i Vällingby. ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr .... Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. De förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har alltid fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu finns ännu ett namn att foga till raden  –  Hanoi julen 1972”. Det här uttalande från köksbordet i familjen Palmes radhus i Vällingby gav eko ända in i det mäktiga Vita Huset i Washington. President Richard Nixon och hans utrikespolitiske rådgivare Henry Kissinger blev topp tunnor rasande. USA:s ambassadören John Gurthie kallades hem från Stockholm. Yngve Möller, som precis skulle bli Sveriges ambassadör i Washington DC, fick inte komma dit. Och det skulle dröjde till våren 1974, då var Vietnamkriget över, innan förhållandena normaliserades med USA. Och givetvis fanns en del moderater (högern med dess ledare Gösta Bohman) som djupt ogillade Socialdemokraternas linje i Vietnamfrågan. Men Palme hade starkt stöd i folkopinionen. Hela 2 688 782 svenskar – en unikt stor siffra – skrev på några dagar under den nationella namninsamlingen mot bombningarna i Hanoi. Foton på detta finns även att beskåda på befrielsemuseet i Hanoi i Vietnam, som jag själv på plats kunde konstatera ett antal år senare. Visst är jag demokratisk socialist Mitt andra exempel är från svensk inrikespolitik och valrörelsen 1982, då Socialdemokraterna med Olof Palme tog tillbaka regeringsmakten efter åtta år av borgerligt styre. I den avslutade TV-debatten i Sveriges Television och den avslutande partiledardebatten inför valet 1982 försökte centerledaren och den borgerlige statsministern Thorbjörn Fälldin skrämma väljarna med ”socialistspöket”. Men S-ledaren Olof Palme gav svar på tal. I en lysande replik beskrev Olof Palme ”den demokratiska socialismen” och Socialdemokraternas reformistiska metod att bygga landet.Så här sade han då i sin replik som tillhör den svenska politiska historians verkliga pärlor: ”Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan", förklarade Palme. Och budskapet gick hem så det sjung i stugorna. I valet fick Socialdemokraterna 46,1 procent och de borgerliga med Thorbjörn Fälldin i spetsen tvingades packa ihop och lämna regeringsmakten åter till Socialdemokraterna. Diktaturens kreatur Låt mig så avsluta med ett sista exempel – finns på Youtube att bese – från 1975 och den socialdemokratiska kongressen då. Olof Palme, då ännu statsminister (innan Fälldin-åren), talade i tydliga verba om kommunismens förtryck i dåtidens Östeuropa. ”Diktaturens kreatur”, sa han om säkerhetstjänsten i gamla Tjeckoslovakien. Och givetvis blev det inte – lika lite som när han kallade Franco-Spaniens avrättare av oppositionella för “satans mördare” – alls uppskattat av kommuniststyret i Prag. Däremot var en klar majoritet av det svenska folket stolta över att ha en statsminister som stod upp för demokrati och mänskliga rättigheter. På samma sätt som när han senare tog spets bland internationella statsmän i kampen mot apartheiden och för ANC och Nelson Mandela i Sydafrika. På solidaritetsgalan ”Rock mot apartheid” 29-30 november 1985 och då Sveriges artistelit på två dagar samlade ihop 12 milj. kr för ANC höll Olof Palme ett kort med bejublad tal i Scandinavium den 29 november 1985 – bara tre månader före mordet på statsminister Palme – är också en klassiker Så visst var det en statsman av osedvanlig moralisk resning och retorisk briljans som dog där i den råa vinterkylan för 30 år sedan. Och glädjande nog ska Palmes byst - samma modell som i Riksdagshuset - snart få plats vid barnsjukhuset i Hanoi. Helt rätt plats är det också! Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 28/2-16, Östra Småland 26/2 m fl) PS. Henrik Berggrens utmärkta biografi “Underbara dagar framför oss. En biografi om Olof Palme” är en alldeles utmärkt läsning för den ännu inte tagit del av denna fina biografi.

Tyskland skakas av motsättningar och går till tre ovissa delstatsval i mars

Härom dagen var jag på ett intressant och tänkeväckande seminarium i ABF-huset i Stockholm, där Sveriges tidigare Tysklands-ambassadör och f d statsrådet Carl Tham samtalade med den i Tyskland boende doktoranden Kajsa Borgnäs, f d ordf. i S-studentförbundet men nu verksam vid universitet i Potsdam, Tyskland. Som de flera gånger framhölls i det här samtalet är förbundskansler Angela Merkel, CDU, ännu populär och står stark men hennes flyktingpolitik väcker ett ökande motstånd, främst i hennes eget parti kristdemokratiska CDU och än mera så i det bayerska systerpartiet CSU. Och i spåren av detta växer de politiska högerpopulistiska krafterna med Alternativ für Deutschland, AfD, och den islamofoba rörelsen Pegida, med sin bas i Dresden och den sydöstra delstaten Sachsen Anhalt i forna DDR. Ironiskt nog i en delstat som bara har en invandrarandel på blygsamma 2 procent men där en femtedel av alla våldsattacker mot flyktingar och asylanläggningar i hela Tyskland sker. Dessutom ska man lägga märke till att Tyskland har låga födelsetal, stora pensionsavgångar,låg förvärvsgrad bland kvinnor och en sjunkande inhemsk befolkningstrend och därför är i behov av både inflyttad arbetskraft från utlandet och en svensk jämställdhetspolitik med föräldraförsäkring och en utbyggd offentlig barnomsorg för att öka andelen kvinnor i arbetslivet. Små steg i den riktningen – jämställdhetpolitik ( föräldraförsäkring etc) – tas också nu, om än försiktigt. Och den senaste flyktingvågen – mindre per capita än Sverige, dock – och tidigare inflyttning gör att befolkningen trendmässigt sjunker lite mindre än den annars skulle göra. Men Merkels “välkommen och “vi klarar det”- (wir schaffen das) flyktingpolitik möter motstånd. Enligt välkända nyhetsmagasinet Der Spiegel varnade polischefen för risken i storstaden Leipzig att attackerna mot migranter kan urarta till rena pogromer. År 2015 registrerade 1005 olika våldshandlingar mot asylförläggningar och det är fem gånger fler än år 2014. I över 900 av dessa fall har dåden bevisligen haft en högerradikal bakgrund, enligt den federala polismyndigheten Bundeskriminalamt, BKA. Och, som sagt, en femtedel av alla dessa har skett i delstaten Sachsen – som allt tydligare har utvecklats till ett centrum för högerradikalt motstånd mot asylpolitiken. – Sachsen måste passa sig så att man inte utvecklas till en ”failed state” på grund av högerradikalismen, sade häromdagen t ex socialdemokraternas,SPDs, inrikespolitiske talesman i förbundsdagen Burkad Lischka. Särskilt socialdemokraterna, SPD – juniorpartner i Merkels koalitionsregering och med runt 25 proc. i stöd – riskerar kanske att ta mest stryk inför kommande viktiga delstatsval i bl a just Sachsen Anhalt och i de befolkningsmässigt ännu större och viktigare delstaterna Baden-Würtenberg (just nu med ett vänstergrönt styre) och Rheinland-Pfalz som alla hålls den 13 mars. I september sker ytterligare två delstatsval i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern. Det starkt invandrarkritiska, högerpopulistiska AfD-partiet seglar starkt fram i olika opinionsmätningar och uppges ha 17 procent mot bara blygsamma 16 procent för SPD i delstaten Sachsen-Anhalt. Möjligen klarar SPD att behålla makten i viktiga,välmående Baden-Würtenberg (10,5 milj. inv. med Stuttgart som huvudstad), tack vara att andra parter i deras styrande koalition ser ut att gå bra i valet. Om SPD sammantaget gör usla delstatsval den 13 mars finns risk för att SPD-ledaren Sigmar Gabriel – en svag och allt mera försiktig vicekansler utan en vinnande valstrategi – kan bli allvarligt ifrågasatt, kanske ersatt. Men det är, som Carl Tham med instämmande av doktoranden Borgnäs, Potsdam-universitetet, lite signifikant. Ty just nu “finns ingen stark S-ledare i hela Europa”. Och - precis som i Frankrike socialisterna som förlorar till Le Pens FN-parti - så förlorar SDP mycket till främlingsfientliga AfD-partiet. Och det här är en klart oroande utveckling för inte bara Tyskland utan för hela Europa, detta eftersom det investeras för lite, förs en för icke-offensiv finans- och efterfrågestimulerande politik i Tyskland och övriga Europa, menar Carl Tham. Noteras ska också att i Tyskland har man hållit nere lönerna sedan år 2000 och det – jämte att euron gynnat Tyskland särskilt – lett till en mer än fördubblad tysk export men alldeles för svag inhemsk ekonomisk efterfrågan. Den borde stimuleras mer – precis som många ekonomer och expertorgan krävt – men lär inte ske så länge finansminister Schäuble (en “ordoliberalist”) håller i den tyska finanspolitiska styråran. Tyvärr, noterade en uppgiven, pessimistisk f d Tysklands-ambassadör Carl Tham. - Angela Merkel är däremot just nu Europas i särklass starkaste politiker. Men också hon är lite pressad just nu – och det för första gången. Men avslutningsvis bara: Tyskland förtjänar beröm för sin uthållighet i hanteringen av DDRs inlämnande i ett enat Tyskland med solidaritetsskatt och sin hyfsat rejäla regional skatteutjämning mellan de olika delstaterna. Och särskilt så för de omfattande offentliga investeringar son gjorts i öst i forna DDR. Mindre klokt om än politiskt kanske nödvändigt var att i samband med att DDR blev en del av Tyskland så sattes relationen mellan den svaga DDR-marken och den starka BRD-mark av politiska skäl till 1:1. Detta trots att en mer realistisk kurs hade varit 1 västtysk BRD-mark mot två DDR 2 (vilket för övrigt gällde för större kapitalbelopp). Det innebar att lönerna realt i fd DDR fördubblades år1990 - med en massiv utslagning av östtysk industriproduktion och hög arbetslöshet i östra Tyskland som följd. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 2 mars 2016 m fl) PS. Det gick precis så illa i de tre delstatsvalen den 13 mars som förutspåtts. Det främsta resultatet efter valen i tre tyska delstater sammanfattade SPD-ordföranden Sigmar Gabriel Självkritiskt så här: ”den demokratiska mitten har blivit mindre”. Det som han främst syftar på är de dramatiskt stora framgångarna för högerpopulistiska protestpartiet Alternative für Deutschland (AfD). Mot bakgrund av det rådande missnöjet i flyktingfrågan skördade högerpopulisterna hem tvåsiffriga resultat i alla tre delstatsvalen medan både Merkels CDU och än mera så Gabriels SPD tappade röster till AfD .

De stora affärsbankerna borde delas upp - om ägare och deras ansvar

Medan nära nog varje annan svensk företagsamhet tvingas bära sina egna risker och som när de drar på sig förluster eller missköter verksamheten själva får stå för felbeslut och ekonomiska utsvävningar gäller det inte landets fyra storbanker. Tvärtom kan de luta sig bakåt och lugnt förlita sig på att vid en allvarlig kris blir räddade av staten. Spekulerande i finansiella instrument, optioner, aktier, valutahandel och försäkringsverksamhet är riskfritt så länge bankernas ägare vet att det i slutändan är skattebetalarna som tar förlusterna. De anses vara så ”systemviktiga” att staten aldrig kan låta en bank gå i konkurs. Är det självklart en bra ordning? Eller finns det en annan väg att gå? Med en uppdelning av bankerna på två delar där den ena ska ägna sig enbart åt det som alltid varit bankers kärnverksamhet – in- och utlåning – och en annan, avskild del som får ansvara för all spekulationsverksamheten skulle ansvaret för de finanskriser och förluster som kan komma med kasinospelet på hedgefonder, swapar och blankning att landa enbart hos ägarna. Statens ansvar skulle då begränsa sig till enbart lånegarantin (insättningsgarantin) för den vanliga och systemviktiga, ursprungliga bankverksamheten. Med avregleringen av finansmarknaden öppnades möjligheten för bankerna att börja spekulera fritt på den internationella kredit- och kapitalmarknaden. Det drev i kombination med den fria räntesättningen stegvis upp vinsterna och bonusjakten. Men det har också ökat risktagandet. I dag omsätter de svenska bankerna drygt fyra gånger landets BNP. Och av de pengar som snurras i den finansiella spekulationskarusellen är bara några få procent eget kapital. Det övriga är lånade pengar. Genom den bankgaranti där staten tagit på sig ansvaret för följderna av en bankkrasch har kostnaderna för en ny finanskris vältrats över från bankernas ägare till skattebetalarna. De vinster bankerna gör är privata medan förlusterna socialiserats. Den fria räntesättningen har bidragit till att en del av bankernas hittills höga vinster kommer från räntenettot där skillnaden mellan bankens kostnad för utlåning och det en kund betalar ligger orimligt högt. Trots de åtgärder som gjorts efter den senaste bank- och finanskrisen (2008/2009) i såväl Sverige som EU med bättre övervakning av bankerna och högre krav på att ha eget kapital kvarstår risken för en kommande kris. Finansmannen George Soros har nyligen vid ett seminarium varnat för utvecklingen och sagt att bilden i dag allt mer börjar likna tiden före finanskraschen 2008. Även Storbritanniens tidigare näringsminister Vincent Cable har nyligen varnat för att världen håller på att bygga upp risker som liknar det som ledde till finanskrisen 2008. Samtidigt som hushållens skulder ökar så minskar tillväxten. Skulderna riskerar att i kombination med inbromsningen i ekonomin och sjunkande värdepapperspriser och fler som inte förmår klara sina lån hota bankerna. Det som just nu kastar en skugga över den internationella bank- och finansvärlden är utvecklingen i Kina. Den dämpade tillväxten där kan snabbt få följder för finansmarknaden och också för de svenska bankerna. De är i hög grad beroende av hur den globala ekonomin utvecklas. Även de svenska hushållens skulder bidrar till att förstärka hotet mot bankerna och hela den finansiella sektorn. Medan hushållens skulder i euroområdet slutat växa har de fortsatt att gå upp i Sverige. De ligger i dag på nästan 180 procent av hushållens samlade disponibla inkomster. En internationell kris med ökad arbetslöshet och stigande oförmåga att klara räntor och skulder skulle snabbt leda till växande problem i bankerna. Genom att delat upp dem i en del som enbart ägnar sig åt bankers kärnverksamhet med ansvarsfull in- och utlåning och en helt avskild del som måste bära det fulla ansvaret för bankens spekulationer i allt från derivat och optioner till valuta och försäkringar skulle man uppnå en för skattebetalarna mer rimlig fördelning av ansvaret mellan staten och bankernas ägare. Det vore mer än önskvärt att få till stånd en sådan banklagstiftning och omstöpning av våra idag ohälsosamt dominerande fyra storbankers verksamhet. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson /robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gefle Dagblad 4/2-16, Hudiksvalls tidning, Söderhamns-Kuriren, Ljusdals-Posten och Ljusnan 8/2, Östra Småland 7/2 Gotlands tidningar 18/2 m fl) PS. 50 miljarder i vinst redovisar Sverige affärsbankerna för år 2014. Men i stället för att öka sitt egen kapitalbas så delar de ut nya miljarderna till aktieägarna och bonusar till sina bankchefer.