Ruelse inför möjligt nyval och decemberöverenskommelse gör att extravalet nu inte blir av

Observerat om måttligt intresse och ruelse i Sverige inför extravalet i mars gjorde att extravalet kunde ställas in: Inte mycket tyder just nu på att den borgerliga fyrklövern – M, Cp, Fp och den under riksdagsspärren sladdande KD – går till nyval den 22 mars med någon större entusiasm. Snarare då att de gör så med ruelse och betydande ågren för vad de ihop med högerpopulistiska SD ställt till med i riksdagen i dess kaosartade spel kring budgetomröstningen. Och att i denna oheliga allians se till att fälla Löfvens rödgröna regeringsbudget. Beskedet lördagen den 27 december om att det nu - efter decemberöverenskommelsen mellan regeringen och borgerliga oppositionen i Sveriges riksdag om formfrågor kring minoritetsregerandets villkor - nu inte blir något extraval den 22 mars kom inte som någon större överraskning. Den senaste tidens ruelse och allt svårare politiska huvudvärk inför ett ovisst extraval gjorde att man nu kom överens till slut om att Löfvens minoritetsregering (rödgrön) sitter kvar och även kan få igenom sina kommande budgetar i riksdagen så länge man tillhör det största blocket i riksdagen. Och omvänt en borgerlig allians i minoritet också kan få det i en eventuell motsvarande situation efter riksdagsvalet hösten 2018. De svenska folket kan dra en lättnadens suck över att slippa gå till extraval i mars bara ett halvår efter senaste ordinarie val. Till slut insåg också de hittills så kaxiga borgerliga allianspartierna att utsikterna att vinna regeringsmakten åter redan i extravalet 22 mars 2015 inte var särskilt stora för de borgerliga. Delvis också därför att de ju inte precis heller går de till val med någon särskilt stark personuppsättning: Moderaterna har en ny och helt oprövad partiledning där ingen, ännu, har någon större lyskraft. FP-ledaren Björklund är förbrukad, Centerns Annie Lööf får visserligen goda popularitetspoäng bland borgerliga väljare för sin sluggerartade och pubertala stil mot Socialdemokraterna men inte heller hon förmår lyfta sitt partis siffror, och KD med personligt sympatiska KD-ledaren Hägglund ligger parkerade under spärren (4 %) för riksdagsrepresentation. Här var (är) oddsen särskilt risiga för KD i kommande nyval. KD är nog mest glada över att extravalet nu ställs in. Må sedan vara att åtminstone tre av alliansens partiföreträdarna inte utåt ville medge att deras oklokt sturska agerande ihop med SD i riksdagens budgetomröstning den 3 december vid närmare eftertanke nog inte var det mest kloka de gjort. Och nu står de där med skägget i brevlådan och har ruelse inför det extra val i mars som blev konsekvensen av deras korttänkta agerande. Den glädjen att få chansen att fälla regeringen Löfven framstår så här efteråt som en stor dumhet. 27 december hade även de insett att priset för den “vinsten” var för hög. Men att medge det själva förmådde de icke göra förrän två dagar före extravalet skulle ha utlysts (29 dec.). Heller icke – förrän 27 dec. – att omvärdera och nu säga till Löfven att vi är beredda att förhandla så att extravalet kan undvikas. Lättare då att t ex “skicka fram” nya signaler via borgerliga ledarskribenter och en f d finansminister som moderaternas tidigare fixstjärna Anders Borg (i lördagsintervjun i radion den 20 december). Borg – liksom Sydsvenskans Per T. Olsson m fl – kan då ta bladet från munnen och säga att extravalet är ”oansvarigt”. Men ändå inte undlåta att samtidigt påstå att mest oansvarig är givetvis statsminister Löfven, s. Sydsvenskans skribent Per T. Olsson är här mera balanserad och menar att skuldbördan (“förbluffande omognad”) nog kan fördelas tämligen jämnt mellan båda sidor. Borg däremot – i fortsatt m-partinit – tycker att bara Löfvens rödgröna regering hade gått med på att behålla (!) alliansregeringens ekonomiska politik så hade det inte behövt bli något extraval. Jo tjenare. Uppenbarligen har han därmed valt att helt bortse ifrån att de borgerliga allianspartierna hylsdarrigt vägrade att över huvud taget förhandla om någonting alls med statsminister Löfven. Detta eftersom de tyckte sig se chansen att med SDs stöd i stället själva kunna få regera, trots att de förlorade valet i september 2014. Misstanken att Borg kallades in som ett led i borgerlighetens mycket tydliga psykologiska krigföring mot Stefan Löfven går tyvärr inte att utesluta. Allt för att ge sitt bidrag till - som f d finansminister – att den delvisa “blame game”-valrörelse som var under uppsegling inför den nu inställda extravalrörelsen 2015. Historia nu men det går att förstå att det ledarmässigt kraftigt försvagade Moderaterna gärna ville ha lite hjälp av sin tidigare fixstjärna Anders Borg i nu inställda nyvalet. Den som läst Aron Etzlers synnerligen läsvärda bok ”Reinfeldteffekten” känner igen den här strategin och hur Moderaterna använt just den här strategin att på olika sätt utså misstro hos väljarna om att socialdemokratiska nuvarande företrädare påstås lida brist på saklig kompetens och tillräcklig regeringserfarenhet. En “svetsare från Ö-vik” har – underförstått – inte kompetens nog att styra landet, i motsats till de moderata partistjärnorna (nåja, nu vet ju alla att det stämmer rätt illa när Borg och Reinfeldt är borta). Så den här m-strategin har mindre trovärdighet nu i även borgerliga väljares ögon än den hade i t ex valet 2010 men sannolikt i stort redan inte fungerat särskilt bra i det nu inställda extravalet i mars 2015. Strategin att framställa Löfvens S-MP-regering som ”splittrad” och ”mindre regeringsduglig” i spelet i media kunde dock, trots detta, inte helt underskattas av socialdemokraterna i det nu inställda extravalet. Också om väljarna redan i valet hösten 2014 underkände den borgerliga alliansens alternativa politik och deras påstådda så kallade regeringsduglighet. Mycket talar för att det här ihop med ruelsen och den politiska huvudvärken inför en oviss politisk vår 2015 till slut gjorde att regering och opposition tog sig samman och nu slöt den decemberöverenskommelse som nu gjort att det väntade extravalet kan ställas in och minoritetsreringar och deras budgetar kan överleva kommande riksdagsomröstningar. Och svenska folket drar en lättnadens suck att slippa gå till valurnorna igen redan i mars 2015. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dala-Demokraten 29 dec. 2014, Folkbladet 10/1 2015 m fl)

Ett demokratiskt misslyckande

Apropå kommande valanalyser och behovet av att analysera ett viktigt demokratiskt misslyckande: Sverige har blivit ett svårskött pastorat. För såväl de tidigare regeringspartierna som för vänsterpartiet och dagens regeringspartier, socialdemokraterna och miljöpartiet, har valresultatet knappast motsvarat förväntningarna. På partikanslierna har arbetet med valanalyserna dragit i gång. Så också inom socialdemokraterna. S är onekligen i behov av en djupare analys av varför S missade förändringsvinden i väljarkåren och landade på dåliga 31 procent i senaste valet. Men viktigt i analysarbetet är också att lägga kraft på att förklara de egna insatserna och bortförklara motgångarna borde frågan om varför Sverigedemokraterna kunnat utvecklas till landets tredje största parti vara det som hamnar i fokus. En av förklaringarna till Sverigedemokraternas framgång, som inte minst av demokratiskäl behöver granskas i grunden, är den i väljarnas ögon uppenbara känsla av brist på skillnad i politik och mål mellan Alliansen och vänsteroppositionen. Genom ett slags ständigt nervöst politiskt fegande, triangulering och politisk ”Följa John”- mentalitet lyckades de samlade partistrategerna och kommunikationskonsulterna i sin rädsla att trampa någon väljargrupp på tårna sudda ut ideologierna och den konflikt som borde vara nerven i all politik. I stället för att vägleda väljarna genom en bra berättelse om framtiden och vad man som parti vill uppnå med sin politik och varför man vill det drunknade debatten i en för alla utom de mest insatta obegriplig röra av ofta nära nog samma siffror och procentsatser. För stora delar av en för politiskt finsnickeri ljumt intresserad väljarkår gav det mesta av alla valrörelsens debatter ingenting att hänga upp sitt val på. Den konflikt mellan alliansen och vänsterblocket som borde varit tydlig låg utsuddad. Kvar på manegen fanns egentligen bara en riktig konflikt – den mellan samtliga andra och Sverigedemokraterna. I backspegeln kan vi se hur isoleringen av Sverigedemokraterna skapade den nya politiska gränslinjen. Bland tillräckligt många väljare som misstrogna mot politiker och makthavare efter åtta år med Alliansen efterlyste en ny ledning blev svaret inte en röst på vänsterblocket utan på det oprövade och av alla angripna och därmed också upplevda riktiga alternativet. I skaran av politiker och partier kunde Jimmie Åkesson och hans bitvis lite oborstade partiföreträdare framstå som ”riktiga” och med fötterna i vanliga människors vardagsverklighet äkta talare för det annars maktlösa folket. Partiets endimensionella politik och tal om ”Det gamla Sverige” vann anklang. Att inse att det bakom Sverigedemokraternas framgång ligger ett från såväl Alliansen som dagens regeringspartier demokratiskt misslyckande kräver ingen djupare utredning. I lyftet för Sverigedemokraterna ligger en genuin brist på tillit till politik, politiker och politikers vilja att bygga ett tryggt Sverige för ”vanligt” folk. Från en studie av partiets väljare hade 27 procent mycket litet och 46 procent litet förtroende för politiker. Hur fortsättningen kan tänkas se ut ligger helt i händerna på de partier som inte kan dela de värderingar och den människosyn som gömmer sig i Sverigedemokraterna. Om deras politik inte kan bli tydlig, ge även sinsemellan rejäla alternativ och hitta svar på det som i Ställdalen fick 35.4 procent, Falköping 21,1 och i Ljusnarsberg 23,8 procent att lägga rösten på Sverigedemokraterna kan nästa val bli nästa steg på en demokratisk allt brantare utförsbacke. Och för socialdemokraternas del gäller det att i kommande val bli mycket bättre på att tydliggöra skillnaderna mellan de politiska alternativen. S har inte råd att ännu en gång äventyra sin särställning i svensk politik på det sätt som man gjort i de två senaste riksdagsvalen. Och S i Norrbotten onekligen – rätt förväntat – gjorde där ett svagt landstingsval. Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com (skriver tillsammans med Jaan Ungerson) Publicerat i bl a NSD 24/11, LT i Jämtland 25/11, Piteå-tidningen 23/12 m fl

Måttligt intresse och ruelse inför extravalet i mars 2015

Inte mycket tyder just nu på att den borgerliga fyrklövern – M, Cp, Fp och den under riksdagsspärren sladdande KD – går till nyval den 22 mars med någon större entusiasm. Snarare då att de gör så med ruelse och betydande ågren för vad de ihop med högerpopulistiska SD ställt till med i riksdagen i dess kaosartade spel kring budgetomröstningen. Och att i denna oheliga allians se till att fälla Löfvens rödgröna regeringsbudget. Utsikterna att vinna regeringsmakten åter verkar inte heller vara särskilt stora för de borgerliga. Delvis också därför att de ju inte precis heller går de till val med någon särskilt stark personuppsättning: Moderaterna har en ny och helt oprövad partiledning där ingen, ännu, har någon större lyskraft. FP-ledaren Björklund är förbrukad, Centerns Annie Lööf får visserligen goda popularitetspoäng bland borgerliga väljare för sin sluggerartade och pubertala stil mot Socialdemokraterna men inte heller hon förmår lyfta sitt partis siffror, och KD med personligt sympatiska KD-ledaren Hägglund ligger parkerade under spärren (4 %) för riksdagsrepresentation. Här är oddsen särskilt risiga för KD i kommande nyval. Kanske åker KD ur riksdagen nu. Må sedan vara att åtminstone tre av alliansens partiföreträdarna vill ju inte utåt nu medge att deras oklokt sturska agerande ihop med SD i riksdagens budgetomröstning den 3 december vid närmare eftertanke nog inte var det mest kloka de gjort. Och nu står de där med skägget i brevlådan och har ruelse inför det extra val i mars som blev konsekvensen av deras korttänkta agerande. Den glädjen att få chansen att fälla regeringen Löfven framstår så här efteråt som en stor dumhet. Men att medge det själva förmår de icke. Heller icke – ännu i vart fall – att omvärdera och nu säga till Löfven att vi är beredda att förhandla så att extravalet kan undvikas. Lättare då att t ex “skicka fram” nya signaler via borgerliga ledarskribenter och en f d finansminister som moderaternas tidigare fixstjärna Anders Borg (i lördagsintervjun i radion den 20 december). Borg – liksom Sydsvenskans Per T. Olsson m fl – kan då ta bladet från munnen och säga att extravalet är ”oansvarigt”. Men ändå inte undlåta att samtidigt påstå att mest oansvarig är givetvis statsminister Löfven, s. Sydsvenskans skribent Per T. Olsson är här mera balanserad och menar att skuldbördan (“förbluffande omognad”) nog kan fördelas tämligen jämnt mellan båda sidor. Borg däremot – i fortsatt m-partinit – tycker att bara Löfvens rödgröna regering hade gått med på att behålla(!) alliansregeringens ekonomiska politik så hade det inte behövt bli något extraval. Jo tjenare. Uppenbarligen har han därmed valt att helt bortse ifrån att de borgerliga allianspartierna halsdarrigt vägrade att över huvud taget förhandla om någonting alls med statsminister Löfven. Detta eftersom de tyckte sig se chansen att med SDs stöd i stället själva kunna få regera, trots att de förlorade valet i september 2014. Misstanken att Borg nu kallats in som ett led i borgerlighetens mycket tydliga psykologiska krigföring mot Stefan Löfven går tyvärr inte att utesluta. Allt för att ge sitt bidrag till - som f d finansminister – att den delvisa “blame game”-valrörelse som nu är under uppsegling i kommande extravalrörelse. Så det går – mot den bakgrunden – att förstå att det ledarmässigt kraftigt försvagade Moderaterna gärna vill ha lite hjälp av sin tidigare fixstjärna Anders Borg i kommande nyval. Den som läst Aron Etzlers synnerligen läsvärda bok ”Reinfeldteffekten” känner igen den här strategin och hur Moderaterna använt just den här strategin att på olika sätt utså misstro hos väljarna om att socialdemokratiska nuvarande företrädare påstås lida brist på saklig kompetens och tillräcklig regeringserfarenhet. En “svetsare från Ö-vik” har – underförstått – inte kompetens nog att styra landet, i motsats till de moderata partistjärnorna (nåja, nu vet ju alla att det stämmer rätt illa när Borg och Reinfeldt är borta). Så den här m-strategin har mindre trovärdighet nu i även borgerliga väljares ögon än den hade i t ex valet 2010 men redan klingat av i valet 2014. Strategin att framställa Löfvens S-MP-regering som ”splittrad” och ”mindre regeringsduglig” får dock, trots detta, inte underskattas i kommande extraval. Samtidigt som det heller inte ska bortses ifrån att väljarna redan i valet hösten 2014 underkände den borgerliga alliansens politik och deras påstådda så kallade regeringsduglighet. Och mycket talar för att det kan bli så igen – och kanske ännu lite tydligare – i kommande extraval den 22 mars 2015. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 22/12-14 m fl)