Bättre och tydligare av S krävs för en trovärdig och bra regeringspolitik

Om behovet av att det nu krävs en ökad tydlighet av S för en trovärdig och bra regeringspolitik: Det är en överdrift att påstå att socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson är någon röstmagnet för partiet. Varför? Jo bara alltför ofta är den vanliga, ickepolitiska och tjänstemannanitiska försiktiga luddigheten när hon ska förklara hur S-alternativet i den ekonomiska politiken ska se ut efter valet, hur jobben ska bli fler, investeringarna och ambitionen att förbättra skolan ska betalas. Då lyser tyvärr luddigheten igenom alltför tydligt och skillnaden mot moderaternas Anders Borg känns inte vara så där rasande stor. Ju förr Andersson och S-ledningen inser att nu gäller det att öka tydligheten i S-alternativet desto bättre chans att det verkligen blir ett politikbyte på det sätt som folk förväntar sig, när de nu tröttnat på Borg och Reinfeldt. Hittills har det dock varit lite för småfegt ängligt från S-håll. Och nära nog allt har varit överordnat den så kallade riskminimerande taktiken som gör att avståndet och skillnaden mot den sittande borgerliga regeringens politik blir nära nog försumbart liten. Därför har heller inte – trots en brutal verklighet där ute med massarbetslöshet och missnöje med skolan och välfärdens kvalitet – socialdemokraterna verkar (undantaget någon enstaka Sifo) ha “parkerat” på runt 32 – 33 procent i opinionsstöd. Oron och rädslan att inte vilja stöta sig med några medelklassväljare lyste igenom och det är väl den känslan som speglar sig i en fortsatt avvaktande väljarkår och där sympatierna tenderar att öka för de båda andra två oppositionspartierna MP och V på vänsterkanten. Visst, tillsammans har de tre – S, MP och V – en majoritet i sikte och lär sannolikt kunna få det också i kommande val i september. Men vad händer om de två rödgröna blir så stora, att det inte blir självklart med en stark socialdemokratisk hegemoni efter valet? En socialdemokrati med kanske bara runt tio procents större stöd än Mp och V ihop kommer att få betydande problem att ge en kommande S-regering under Stefan Löfven den tydliga S-prägel som partiet nog självt önskar och hoppas på. Allt fler börjar tänka i dessa banor och säga att det verkligt spännande inte blir – och S är sedan flera val tillbaka dessutom en svag valspurtare - de sista veckorna i valrörelsen, utan snarare blir veckorna efter valet, då den den nya regeringen ska sys ihop. Några besked som kan noteras från den senaste tidens möten och uttalanden av Magdalena Andersson är följande: Den orättvisa pensionärsskatten – jämfört med motsvarande löneinkomst - kommer inte att tas bort under de närmaste fyra åren, utan att det kommer att ta längre tid än så. Hur kommer besvikna och potentiella S-väljare inom pensionärskollektivet att reagera på det? Knappast särskilt positivt. Regeringens från 2014 införda femte jobbskatteavdrag (12 miljarder kr i sänkt skatt) kommer heller inte tas bort för dem som tjänar under 60 000 kronor i månaden. Trots att de miljarderna skulle behövas till en bättre skola och stärkt kvalitet i välfärden. Men Magdalena Andersson vill ändå ha kvar det femte jobbskatteavdraget. Och trots att det vore rimligare om det åtminstone togs bort för alla som tjänar mer än säg så där 35 000 kr i månadsinkomst. En sådan alternativ linje skulle också ge resurser över än tänkt nu för att lite snabbare krympa skatteorättvisan mellan löntagare och pensionärer. Hur sossarna ska skaffa pengar till de löften man ställt ut är fortfarande höjt i dunkel. Andra skatter kan höjas, säger hon. Det där med att spara i statens myndigheter som hon talat om ger inga miljarder, snarare så behöver så väl Trafikverket, Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen lite mer och inte mindre resurser för att bättre klara sina uppgifter. Däremot är det bra att Andersson och övriga partiledningen sagt att de vill höja den av regeringen halverade restaurangmomsen (=dyr metod att skapa få nya jobb) och kanske även kan tänka sig titta på bolagsskatten. Höjningen av restaurangmomsen ska då gå till finansieringen av partiets 90-dagarsgaranti för att erbjuda arbetslösa unga jobb, praktik eller utbildning. Sedan finns också en del annat som satsningar på mindre klasser och fler lärare och pedagoger i en krisande svensk skola med fallande kunskapsstandard och där särskilt pojkarna i ökad grad slutar skolan i förtid utan godkända betyg. Men på andra krisområden som det helt otillräckliga bostadsbyggandet, allt mera krisartat svaga infrastrukturinvesteringarna på järnväg och vägar samt underhållet av det nedgångna miljonprogrammet i vårt bostadsbestånd, olika miljö-, energi- och klimatinvesteringar samt en trovärdig strategi för hur den allt mera besvärande långtidsarbetslösheten ska kunna tas ner till mera rimliga nivåer finns tyvärr bara ytterst skissartat tunna förslag från socialdemokraternas sida. Och det duger tyvärr inte för en kommande S-ledd regering som vill visa och göra skillnad som sätter klara avtryck i verkligheten. Så släpp sargkanten och visa att ni vill sätta klarare avtryck i verkligheten. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 21/2-14 m fl)

Våra socialförsäkringar och fuldebatten om bidragsparti

Våra socialförsäkringar och fuldebatten om bidragsparti Somliga opinionsbildare – t ex DN-ledarskribenten Hanne Kjöller m fl – gör allt vad de förmår (också slarvar med fakta) för att få våra administrativt ekonomiskt och fördelningsmässigt klokt utformade socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen att få dem fastspikade i “fulordet” bidrag. Sedan spelar det liksom ingen roll att de samtidigt gör våld på fakta och vad som är med sanningen överensstämmande. I en ledartext i DN 18/2 (“Löfven i Agenda. Försäkring är mer än fagra ord”) skriver Hanne Kjöller att den nye partiledaren Stefan Löfven ämnar utmana alliansen i jobbfrågan, helt korrekt. Och hon fortsätter: “framträdandet i söndagens “Agenda” var inget undantag. Med frenesi värjde han sig mot programledarens frågor om S ändå inte var ett bidragsparti med tanke på den bortre parentesen i sjukförsäkringen och höja taket i a-kassan. Icke, menade Löfven, som hävdade att systemet är försäkringar “precis som när vi försäkrar villan mot brand eller bilen mot stölder”.” Men så är det icke alls, enligt Hanne Kjöller. Låt oss titta närmare på detta. Ingenstans i Kjöllers propagandatext nämns t ex det faktum att löntagarkollektivet själva, via arbetsgivaravgifterna (som ingår i det totala löneökningsutrymmet), de facto är med och betalar en betydande del av våra socialförsäkringar, t ex sjukförsäkring, a-kassa m fl. Men hon har nog inget större intresse av att upplysa om detta när hon åter igen är ute efter att spika upp S med fulordet bidragsparti. Fakta skulle förstöra hennes opinionsvinkel. Ytterligare några viktiga punkter i sammanhanget som Kjöller på DNs ledarsida också genar förbi i sin onyanserade text: 1) Hon bortser ifrån att det finns skillnader mellan dels privata försäkringar som är aktuariemässigt (försäkringsmatematiker i olika bolag) utformade sett till olika “riskgrupper” etc och våra generella socialförsäkringarna, som omfattar alla medborgare. Hon gör heller ingen skillnad på regelrätta bidrag såsom barn-, bostads- och socialbidrag (försörjningsstöd) å ena sidan och våra generella socialförsäkringar å andra sidan. Man anar en opinionsmässig avsikt bakom denna ihopblandning. 2) Vad Kjöller också bortser från, eller mjligen underskattar, är att det finns vissa likheter mellan privata försäkringar (på individplanet) och våra socialförsäkringar, nämligen det ovan påpekade att löntagarna själva finansierar försäkringarna, det som i sin tur förutsätter att man ingår i arbetskraften och det faktum att dessa försäkringar sedan ger en trygghet vid inkomstbortfall, t ex sjukdom eller arbetslöshet (visserligen rejält urholkade under alliansregeringens maktår men ändå). 3) Vad Kjöller inte heller vill se är att skillnaderna mellan privata försäkringar och socialförsäkringarna är betingade av främst fördelningspolitiska motiv. Våra socialförsäkringar (men inte A-kassans inkomstrelaterade del) är obligatoriska och att de obligatoriska premierna (= de lagstadgade socialavgifterna) är enhetliga och inte knutna till riskbedömningar av enskilda personer. Detta senare just för att alla löntagare ska kunna försäkras och att försäkringens generella karaktär gör att det blir en omfattande riskutjämning, som också är samhällsekonomiskt både smart och lönsam. Det är är tydligt när man t ex jämför amerikanska sjukvårdsförsäkringen med den svenska som är vårt smartare system hälften så dyrt som andel av BNP och ändå omfattar alla medan den amerikanska lämnar 40 milj. helt utan försäkring. Det kommer dock att bli kanske så där 30 milj. fler som blir försäkrade om och är Obamacare tillåts träda i kraft fullt ut om ett antal år. Men okloka teapartyister i kongressen gör vad det kan för att sabotera också detta. Och betänk att den amerikanska modellen bara rör sjukvårdskostnaderna, inte täcker inkomstbortfallet vid sjukdom! Just detta är en viktig skillnad mot t ex det ekonomiskt och fördelningsmässigt osmarta systemet i t ex USA är en av de bärande egenskaperna för den försäkringsmässighet som gäller för våra socialförsäkringar enligt standradstrygghetsprincipen. Att DNs Hanne Kjöller har ett nära nog obefintligt intresse av att ge en ens rimligt korrekt bild av våra socialförsäkringar och dess grundläggande principer förvånar dock inte. I Hanne Kjöllers värld (se länk) finnas inte några socialförsäkringar, bara bidrag och ”riktiga” (privata) försäkringar. Där finns heller inte insikten om att det faktiskt var socialliberaler som Adolf Hedin (se länk) som tillsammans med arbetarrörelsen en gång spred och förankrade socialförsäkringstanken i vårt land. En helt annat sak, apropå framtida utfrågningar, så vore det måhända klokt om Löfven och andra är lite försiktiga med just exemplet cancerpatienter (jfr cancersjuke krögare Erik Videgård, se länk). Inte för att det är fel men vi tror det vore bättre att illustrera med andra, mera vardagsnära diagnoser/sjukdomar - t.ex. de vanliga förslitningsskadorna och den psykiska ohälsan - som drabbar så många stora löntagargrupper i arbetslivet. Igenkänningsfaktorn blir lite högre då för flertalet av våra medborgare och väljare. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Länkar: http://www.dagensarena.se/innehall/kjoller-pekar-felaktigt-ut-cancersjuk-som-mangmiljonar-i-bok/, http://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Hedin http://www.dn.se/ledare/signerat/lofven-i-agenda-forsakring-ar-mer-an-fagra-ord/

Skatteorättvisan består och pensionerna försämras åter igen

Med jämna mellanrum återkommer i olika insändare påståendena om att Göran Persson och socialdemokraterna tog pengar ur pensionssystemet (258 miljarder kr) och sedan skulle ha svikit löftet att återbetala pengarna till pensionärskollektivet. Låt oss göra ett försök att reda ut detta med lite basfakta. I januari 1994 gjorde Socialdemokraterna upp med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om en reform av vårt pensionssystemet.. (Detta S-ställningstagande har mera i detalj bl a redovisats i Karl Loxbos avhandling ”Bakom socialdemokraternas beslut”; Växjö University Press.) Princippropositionen lades fram av Carl Bildt-regeringens dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg (FP). Beslut fattades i Riksdagen i juni 1994, alltså knappt tre månader innan Bildt-regeringen förlorade och ersattes av en S-regering. Genomförandegruppen för pensionsreformen ingick - när det gällde ”ekonomiska beslut med stor räckvidd” - också de fem partiernas ekonomisk-politiska talespersonerna. Dessa var Bo Lundgren (M), senare Mikael Odenberg (M), Karin Pilsäter (FP), Per-Ola Eriksson (C), Mats Odell (KD) och Arne Kjörnsberg som företrädare för Socialdemokraterna. Denna grupp hade till uppgift, att lägga fram följdförslag till Princippropositionen. Enligt beslut i Riksdagen skulle det nya inkomstpensionssystemet vara fristående från statens budget. Som en följd av detta flyttades betalningsansvaret för förtidspensionen, den nya garantipensionen och efterlevandepensionen från ATP-systemet och, därmed AP-fonderna, till statens budget. Konsekvensen av detta blev då att motsvarande kostnadsbelopp skulle flyttas med från AP-fonderna. De framtida kostnaderna för detta beräknades till storleksordningen 320 miljarder. Alla partier i genomförandegruppen - Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna – var dock överens om att begränsa överföringen till 258 miljarder. Detta blev också Riksdagens beslut. Det står naturligtvis var och en fritt att kritisera Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna för hela eller delar av det nya pensionssystemet. Och många finns som – med rätta – känner sig missnöjda med bromsens sätt att fungera och Premiepensionsdelen som den enskilde själv ska placera i någon av PPM-systemets orimliga 800 fonder på börsen (eller låta “sofffliggarfonden” Femte AP-fonden förvalta). Socialdemokraterna gick ju högst motvillligt - i kompromissens namn – med på PPM-systemet. Möjligen det är på väg att bantas rejält och i stället bidra till en nödvändig förstärkning av inkomstpensionen som det finns behov av att göra, liksom av bromsens sätt att slå till oftare än tänkt. Sådana diskussioner förs inom pensionsarbetsgruppen. Men oavsett detta så är fakta i saken att några 258 miljarder snodde Göran Persson aldrig från pensionssystem, som då och då påstås i olika insändare. Jag noterar dock att somliga – också riksdagsledamöter från den borgerliga sidan nu i valårets inledande månader – har ett mera begränsat eller obefintligt intresse att berätta hur det egentligen gick till när pensionssystemet förändrades. Däremot att gärna ge låtsas som om straffbeskattningen av pensionerna – uppskjuten lön – inte skulle existera. Fakta är ju att pensionen ännu en gång har sänkts med ett par hundra kronor som en följd av att den så kallade bromsen i det nya pensionssystemet har åter slagit till. Den hundralapp i sänkt skatt som regeringsalliansen ger pensionärskollektivet från årsskiftet räcker inte alls som kompensation för denna nya köpkraftsförsämring. År 2013 betalade en pensionär 270 kr mer i månaden i skatt än en löntagare om båda tjänade 14 500 kr i månaden. Vid ett inkomstläge på 20 000 kr i månaden hade pensionären 492 kr mer i månaden i skatt (5 900 kr mer per år i skatt). Lägg så till detta pensionerna sänks genom bromsen valåret 2014 och att skatteorättvisan mellan löntagare och pensionärer vid samma inkomstläge består och ökar ytterligare något nu efter införandet av det femte jobbskatteavdraget medan pensionärerna skatt bara sänks med så där en hundralapp; kompenserar inte ens pensionssänkningen. På S-regeringens tid var däremot skatten detsamma för löntagare och pensionärer vid samma inkomstläge. Den enda rimliga målsättningen är att Sverige måste komma tillbaka till detta, alltså att lön och pension ska beskattas lika så att ett pensionärspar där den ena arbetat som sjuksköterska och den andra som byggnadsarbetare inte ska tvingas betala 10 000 kr mer i skatt per år när de går i pension efter ett långt yrkesliv. Den principen måste nästa regering efter höstens val genomföra stegvis under kommande mandatperiod. Pensionssystemet behöver också ses över – premiepensionsdelen bantas och inkomstpensionsdelen stärkas – och systemet med bromsen justeras så att pensionerna inte åker jojo från ena året till det andra utan följer löntagarnas standardutveckling. Olika opinionsmätningar visar därtill att det finns ett mycket klart stöd för en större rättvisa vad gäller pensionernas beskattning och en reformering av de delar av pensionssystemet som visat sig fungera mindre bra. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 18 februari 2014 m fl)