Allt värre i ekonomin men regeringen Reinfeldt sitter passiv

Om det allt värre tillstånd i ekonomin men regeringen Reinfeldt sitter passiv: Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi, skriver läs- och tänkvärda krönikor om amerikansk och global ekonomi. En del av detta går också i annan form att ta del av i hans nya bok Bankrutt. Det har han tillägnat världens arbetslösa. Han menar att problemet är att vi lever i den inställda konjunkturpolitikens era. Räntesänkningar räcker inte för att starta motorerna. Det krävs underbalanseing av budgetar, lån, statliga lånefinansierade investeringar, och till och med en lite högre inflation som de just nu alltför hårda recessions- och nedskärningsbanden som försätter allt fler i arbetslöshet och fattigdom. Krugman är uppgiven och rasande på samma gång när han konstaterar att de allra enklaste insikterna i aktiv konjunktur- och ekonomisk politik har idag kastats över bord av många styrande politiker. Krugman – inte lika vanligt bland ledande ekonomer – skriver även om hållbarhet, miljö och klimat samt lite mera sund klokskap. Och det där är en central punkt: Ekonomierna i västvärlden behöver just nu stimuleras, inte strypas ännu mer. Men det är i första hand inte pengar till fler plattTVar eller nya bilar som behövs. Nej, vad som nu behövs ännu mer nu är massiva offentliga investeringar i järnvägar, i reparationer och klimatuppgraderingar av befintliga bostadsbestånd, i nyanställningar inom vård och omsorg, i kultur, i förbättrade socialförsäkringssystem etc Men vår svenska regering är – trots att det råder en allt svårare ekonomisk kris i allt fler euroländer i Europa och USA också har sina ekonomiska problem – är obegripligt mer optimistisk än snart sagt samtliga bedömare rörande den svenska ekonomins utveckling, samtidigt kommer rapport efter rapport om att det ekonomiska läget blir allt mer allvarligt i Sverige och vår omvärld. Häromdagen presenterade Konjunkturinstitutet sin månatliga barometer, vilken visar att tillväxten just nu är svagare än normalt. En utveckling som alla sektorer bidrar till, men där fallet nu är störst inom den privata tjänstenäringen. Lägget är allvarligt nu, den svenska exportindustrin har gått på knäna, efterfrågan i de länder vi exporterar till har sjunkit markant och här hemma haglar varslen. Och tyvärr ser det inte ut att vara någon ljusning på väg. I stället konstaterar Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén i Svenska Dagbladet att det inte går att utesluta att vi är på väg in i en recession. Statistiska centralbyråns, SCB:s, pinfärska redovisning av BNP-utvecklingen visar att tredje kvartalet 2012 var riktigt dåligt, bara plus 0,7 procent. Många tror nu att BNP-tillväxten fjärde kvartalet hamnar på minus. Konjunkturinstitutets (KI) barometer häromdagen pekar rakt neråt. Från 95,5 till 86 på en skala där 100 är normalt har gått på två månader. Så allt mera tyder på att Sverige nu är farligt nära att hamna i recession, alltså negativ tillväxt i kombination av en rekordhög arbetslöshet. OECD:s årliga analys, som även den presenterades nyligen, ger inte några muntrare besked. De tidigare prognoserna skrivs ner och tillväxttakten spås bli lägre både 2013 och 2014 än vad man tidigare trott. I Europa är recessionen ett faktum och nästa år förväntas tillväxten ligga på minus 0,4 procent. Besked om det ekonomiska läget som alla borde leda till handling från regeringen Reinfeldts sida. Men regeringen och finansminister Anders Borg har i budgeten låst fast sig i den sänkta bolagsskatten. En åtgärd – enskilt klart störst i nya budgeten - som inte kommer hjälpa vare sig Sverige eller svenskarna i det läge vi nu befinner oss i. Effekten av bolagsskattesänkningen är rent illusorisk. Helt meningslöst bortskänkta miljarder som däremot i stället borde ha satsats på en aktiv arbetsmarknadspolitik, satsningar på fler platser på universiteten, extrapengar till Sverige kommuner och landsting för att stärka den offentliga sektorn och satsningar på exempelvis det eftersatta järnvägsnätets underhåll. Bara för att nu ta några exempel som verkligen skulle kunna göra skillnad i det allt allvarligare ekonomiska och jobbmässiga läge som stundar – också för Sverige. KI-chefen Mats Dillén säger att svackan i ekonomin nu är lika djup som när it-bubblan sprack år 2000. Varför en så här dramatisk försämring borde föranleda att regeringen satte igång en politisk offensiv för att kompensera nedgången i internationell efterfrågan med att stimulera den inhemska köpkraften. Det är vad en regering kan. Men i stället väljer Borg och Reinfeldt att mest sitta still i båten och inget göra. Det enda som finansminister Anders Borg kostar på sig är att säga att finansdepartementet följer noggrant utvecklingen noggrant. Jo, tjenare. Men när tänker han börja agera som en finansminister? Förhoppningsvis är Riksbankirerna klokare och sänker räntan redan vid sitt decembermöte – och inte ens utesluter att den sänks ner till 0,75 procent. Något som vore högst motiverat i detta allvarliga läge där varje stimulans av ekonomin nu behövs. Uppenbart är att Sverige nu behöver en regering som ser både landets och medborgarnas behov. Och eftersom vi i dag inte verkar ha just det, så finns utrymme för Socialdemokraterna – tydligare än i sin senaste budgetmotion - att visa på vilka alternativen egentligen är till indragna statsbidrag, krogmomssänkningar, verkningslösa inkomstskattesänkningar, slaktad a-kassa och försämrade förutsättningar för omskolning mitt i yrkeslivet. Visst, delar av detta fanns med i skuggbudgeten. Men tyvärr vacklar Socialdemokraterna ifråga om bland annat skattetrycket, en av grundförutsättningarna för att kunna finansiera välfärdens alla, viktiga beståndsdelar – och att nu ge landets kommuner och landsting ett ekonomiskt extra stöd så de kan hålla emot bättre i det ekonomiskt allt kärvare läge. Det går inte en dag utan att det läggs nya varsel om uppsägningar. Men motdraget från Arbetsförmedlingen och dess chef är att lämna tillbaka tre miljarder kr av sitt statliga anslag. Helt sanslöst. Men också det är i linje med den passivitet Fredrik Reinfeldt och hans regeringen uppenbarligen nu uppvisar när det gäller att ta ansvaret för Sverige. Socialdemokraterna måste nu gå till offensiven och visa att man har en alternativ och bättre politik än regeringens passiva administrerande. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Folkbladet, Västerbotten 8 dec. 2012 m fl)

SAS-krisen och syftet bakom utpressningen mot facken

När “ägarministern” i finansdep., Peter Norman och regeringen Reinfeldt ställt sig bakom det ultimativa kravet på SAS-facken att tvinga dem att under hot kraftigt banta personalkostnaderna så avslöjas tydligt vad moderaternas kollektivavtalskramande och försvar för den svenska modellen egentligen är värt. Men inte bara det utan också vad den där Jacob Wallenberg i egenskap av vice ordf. i SAS och med SAS egen svenska husbank, Wallenbergarnas SEB, är beredd att göra för att under hot tvinga facken på knä. Varför och med vilket syfte? SAS-ledningens agerande där man ställt facken inför konkurshot verkar vara rena bluffpokern. Rena nyset. Det finns inget konkurshot utan det är ett spel fixat av Norman och Wallenberg m fl. 2011 gjorde SAS vinst före engångskostnader och skatt med 94 milj kr. Inte mycket men ändå. 3:e kv 2012 gjorde SAS en vinst med ca 600 mkr. Visst, man behöver låna pengar för att byta ut gamla flygplan det är inget onormalt att man lånar för sådan investeringar. Men vilken bank är det som ligger bakom - jo SEBanken. Och bakom det i sin tur ligger Wallenberg som är bl a vice ordf i SAS styrelse. (Tänk tanken att styrelseordföranden Wallenberg (brorsan Markus) - i statliga LKAB (sitter där på Normans och regerings mandat) skulle försöka sig på nåt motsvarande utpressningsagernade mot LKAB-facken med ultimativa krav på sänkta personalkostnader!? Men tror någon att Gruv 12:an i Kiruna skulle köpa nåt sånt!?) Nå, varför gör moderaten Norman och regeringen – och Wallenberg som verkställare som vice ordf. i SAS-styrelsen – på detta viset? Jo, regeringen vill sälja SAS och det handlar om att klä bruden innan - men allra först vill man uppenbarligen också banta bruden (= banta personalkostnaderna) innan hon kläs till en kommande försäljningsauktion. Det är nog den egentliga orsaken till detta uppseendeväckande agerande nu i SAS. Och under påstått konkurshot har man sedan tvingat SAS-facken på knä. Någon ledamot i oppositionen borde interpellera den där Norman i riksdagen om detta och sedan även fråga om ett sådant agerande ska bilda mönster i andra statliga bolag, t ex Vattenfall, i gruvbolaget LKAB och där också Wallenberg-bror kan vara med och verkställa i egenskap av bolagets nuvarande styrelseordförande. Denna moderaternas charad kring den svenska modellen och kollektivavtalskramandet är ju rena nyset, en riktig bluffpoker. Denna charad kring SAS nu visar just detta. Synd att Leif Pagrotsky inte är kvar i riksdagen. Han skulle kunna klä av Peter Norman! Sedan kan man ju undra vad som skulle hända med vårt samlade inrikesflygnät om någon annan tog över ägandet av SAS. Det met lönsamma överlever men det övriga – nationellt viktiga men inte lika lönsamma – läggs väl ner. Eller så nödgas staten gå in med subventioner för att trafiken alls ska upprätthållas. Rutter som den på kommunikationsmässigt knepiga Kalmar, Ronneby, Ängelholm och många många andra... Inrikesflyget - alternativet i vissa fall med höghastighetståg vill ju regeringen heller inte satsa på - skulle samlat sannolikt bli än mera uttunnat och knappast då länge applåderas t ex av det lokala näringslivet och många av landets kommuner. Som bekant är t ex en ort som LKABs och Icehotels Kiruna i norr inte särskilt väl fungerande utan ett flyg med någorlunda god turtäthet. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Noterar för övrigt att moderaternas eget PR-snille, Per Schlingmann nu ska lämna den moderata skutan och starta eget. Han verkar inte räkna med någon ny Reinfeldt-seger i valet 2014...Sannolikt kan då den öppna arbetslösheten ha stigit till kanske 8,5 % och långtids- och ungdomsarbetslösheten ha ungefär tredubblats jämfört med segervalåret 2006. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 21/11,Vasabladet 22/11 m fl)

LO på 1900-talet och i ett nytt millenium

Om en ny tuff tid som stundar för svenska LO: I en ny bok om svenska “LO 1900-talet och ett nytt millenium” (Atlas förlag) av ekonomihistorikerna Anders L. Johansson och prof. Lars Magnusson redovisas debatten inom LO under efterkrigsperioden. Det gäller kanske särskilt då tiden efter nyliberalismens intåg i svensk politik under 1980-talet. Perioden innan dess är sedan tidigare väl beskriven i samband med LO:s hundraårsfirande, varför den här bokens första del måhända kunde ha gjorts betydlig mera översiktlig. Den riktigt intressanta delen i boken börjar, enligt min mening, med kapitlet om 90-talskrisen. Dessförinnan hade ”den svenska modellen” med full sysselsättning och ett förmånligt ”omställningssystem” på arbetsmarknaden som bärande grundpelare, varken utsatts för stora problem eller på allvar ifrågasatts. Emellanåt är boken lite snårig att följa, men de viktiga temana finns med: det fackliga kärnområdet avtalsrörelser, globaliseringen av ekonomin, den interna organisationen, relationer till andra aktörer på arbetsmarknaden och samarbetet med socialdemokraterna. Vad gäller avtalsrörelserna, så har diskussionerna inom LO och dess fackförbund främst gällt löneutrymmet (dess andel har ju krympt i relation till kapitalandelen på senare tid),samordningen på arbetsmarknaden, LO:s roll som samordnare av fackförbundens agerande och vad gäller arbetsgivarsidans högst varierande vilja att kompromissa i viktiga frågor. När det gäller reallöneutvecklingen i stort (undantaget enstaka år), får man väl säga att LO och dess förbund lyckats rätt väl. Detta trots att andra löntagarorganisationer (tjänstemännen och akademikerna) växt i styrka och arbetsgivarna har uppvisat en ökande ovilja att diskutera annat än rena avtalsfrågor. Andra viktiga frågor av annan karaktär har då hamnat i bakgrunden, frågor som rör avtal om försäkringar, arbetsmiljö och arbetstider. Inte minst från arbetsgivarhåll har också krav återkommande ställts på regering och riksdag att man ska ändra lagstiftningen om anställningsskyddet och annat. Det underliggande motivet för dessa krav på ändrad lagstiftning har varit - och är – att löntagarna och deras fackliga organisationer anses ha fått för stor makt. En outtalad oro från fackliga sidan finns för att när arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv ”satt sig på åskådarplats” utrymmet för löneökningar (löneandelen av produktionsresultatet) i framtiden kommer att krympa. Ett svenskt – och väl också ett nordiskt - kännemärke har ju varit att genom att bejaka socialt acceptabel strukturomvandlingar i näringslivet, och därmed upprätthålla en god internationell konkurrenskraft. Ett behov som inte precis har minskat. Svensk exports andel av BNP har ju ökat kraftigt från 30 till 50 procent efter inträdet i EU och annat (läs den ökade globaliseringen). Globaliseringen har inom LO och svensk fackföreningsrörelse i stort varit ett hett debattämne sedan den inte i alla avseenden precis helt välskötta avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet. Frågan om medlemskapet i EU och EMU har stötts och blötts i många heta debatter genom åren. Som bekant har svenska folket – i rådgivande folkomröstningar – köpt EU-medlemskapet men däremot inte inträdet i valutaunionen EMU. Detta i motsats till Finland som – utan folkomröstningar – gått hela vägen och köpt hela paketet. Utanförskapet från euron har så här långt gagnat Sverige väl och sannolikt räddat kanske uppåt 50 000 jobb genom att den svenska valutan inte varit bunden till euron. Och något starkt opinionsmässigt stöd för att nu gå in i euron finns ju inte heller i Sverige. Eftersom LO är en paraplyorganisation för dess olika fackförbund, så har alltid formerna för avtalsförhandlingarna diskuterats intensivt. En samordning av avtalsrörelserna, enligt den berömda Saltsjöbads-modellen från år 1938, har efter hand försvårats. Detta dels genom att arbetsgivarmotparterna velat gå fram branschvis och, dels genom att TCO (tjänstemännen) och dess förbund och SACO (akademikerna) blivit gradvis växande, stora medaktörer på arbetsmarknaden – och i spåren av detta det har blivit återkommande, branschvisa förhandlingar och allt mer av individuell lönesättning. Dessutom, och det är viktigt, har LO-motparten Svenskt Näringslivs intresse för partssammansatta diskussioner om det allmänna ekonomiska läget praktiskt taget försvunnit. Den fackliga kritiken av olika svenska regeringars – s-ledda och andra - skattepolitik är av gammalt datum och några gånger också lett till ett ”rosornas krig” mellan S och LO. (Detta och annat liknande finns utförligt beskrivet i Edin-Hägg-Jonssons memoar- och debattbok “Så tänkte vi på LO”, H&H förlag.) Det framgår för övrigt av den här LO-historiken att den solidariska lönepolitiken, under en lång följd av år, och oavsett regering, har motverkats av en skattepolitik som periodvis styrts av helt andra hänsyn än att medborgarna ska betala skatt efter bärkraft. Efter de senaste sex årens regeringspolitik under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning har tanken om skatt efter bärkraft urholkats än mer genom de 200 miljarder kr stora jobbskatteavdragssänkningarna (mest till dem som tjänar mest), sysselsättningsmässigt missriktade branschstöd som halverad restaurangmoms och annat är det nu än mera uppenbart att behovet av en samlad översyn av hela det svenska skattesystemet är pockande stort. Och den bedömningen görs långt utöver LO och dess olika fackförbund. Behandlingen av skattefrågan i den här boken förstärker det behovet. Boken avslutande del är en från forskningsresultat mera fristående sammanfattning och ett utsaga om att LO i framtiden kommer att sätta sysselsättningen främst. Något som man nog kan säga har fog för sig efter de olika uttalanden som den senaste tiden kommit från nya LO-ledningen – med ett i spåren av den stigande varselvågen inom industrin allt starkare krav på sittande regeringen om behovet av en upprustad arbetsmarknadspolitik, bättre fungerande arbetsförmedling och satsningar på nya kunskapslyft och annat liknande. LO i framtiden? Starkt fokus på att sätta sysselsättningen främst. Akut så nu i spåren av den stigande varselvågen, så växer kraven på den sittande regeringen att rusta upp arbetsmarknadspolitiken, skapa en bättre fungerande arbetsförmedling och satsningar på nya kunskapslyft och investeringspolitik. Den usla a-kassan nu gör också att en industriarbetare som förlorar jobbet förlorar i genomsnitt 9.000 kronor i månaden efter skatt. Det förändrar det ekonomiska läget för en familj radikalt och leder ofta till att man måste göra sig av med hus och bil. Riksbankens räntepolitik anses också försvåra ett förverkligande av en politik för full sysselsättning. Detta i kombination med en alltför rigid tolkning i regeringen av statens budgetregelverk, något som gör Sverige nu riskerar att fastna i en massarbetslöshet på 8 proc., när inte längre en tillräckligt aktiv och investeringsinriktad ekonomisk politik (konjunkturpolitik) längre förs i Sverige. Även ledande ekonomer som Assar Lindbeck, professor Lars Calmfors och andra säger ungefär samma sak i sina debattinlägg den senaste tiden. En kritik som på ett globalt plan – i euro- och USA-krisens spår – är långt sammanfallande med den framförts av sådana kanoner som Paul Krugman och Joseph Stiglitz,båda tidigare utsedda som “nobelpristagare i ekonomi”. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 15 och 16/11, Arbetarbladet 16/11 m fl)

Med Romney skulle det ha blivit en återuppvärmd George W. Bush i Vita huset

Läser kloke Martin Wolf i Financial Times 31 oktober, där han helt korrekt skriver: "Mitt Romney is George W. Bush reheated." Detta med en agenda i form av kraftigt ökade försvarsanslag och sänkta skatter blir följden bara växande underskott i den federala budgeten,skriver Wolf bl a. Också han föredrar Obama. Föga förvånande. En tillräckligt stor andel av amerikanska folket tyckte detamma på valdagen en 6 november. Så trots en ekonomisk kris som har drabbat USA stenhårt, som gjort att klyftorna har ökat och framtidstron sviktat. Obama vann tack vare den stimulanspolitik som han fick igenom, och som gjorde att det inte blev ännu värre. Så nu blir det fyra nya år med Obama i Vita huset och en fortsatt övervikt (53-45) för demokraterna i kongressens överhus, senaten. Republikanerna är inte i takt med väljarkåreni motsats till demokraterna och Obama, när 55 proc. av kvinnorna (som dessutom är i den röstande övervikt i US-väljarkåren)och de snabbt växande latinoväljarna till 71 proc. i valet föredrog Obama framför Romney. Men sorgligt att se hur världens rikaste nation ännu inte ens kan organisera ett fungerande röstförfarande. För detta har man åter igen fått tung kritik av oberoende valobservatörer som på plats följde president- och kongressvalet. Det måste också konstateras att såväl Sveriges Televisions som TV4ans valvakor var djupa besvikelser med sin brist på resultatredovisning och vettiga analyser. SVT verkade dessutom göra en dygd av att man avstod från alla prognoser och låg därför alltid sist i rapporteringen. Det kan knappast vara tittarnas önskemål att istället för rapporter från fältet blev tittarna matade med en massa rätt okvalificerat studiostruntsnack av inhyrda journalister. Här har SVT ännu mycket att lära av lysande CNN och av BBC! Utmärkta CNN bröt ner valsiffror i nyckelstaterna på countynivå (kommunnivå) och hade järngreppet om trenderna och BBC uppdaterade röstsiffrorna, så att man hade totalpejl på de elva så kallade swingsstaterna. Och rätt tidigt kunde man se vartåt det lutade - en seger för Obama igen. Också i nyckeldelstaten Ohio. I viktiga Florida - med 29 elektorer i potten - såg det ett tag ut att bli lika jämnt som 2000, då George W. Bush vann med 537 röster över Al Gore innan omräkningen stoppades av republikanska jurister och domstolsutslag till slut gav Bush segern där. Men i november 2012 var skillnaden 16 000 röster till Obamas fördel, så också där vann han över utmanaren Romney från republikanerna. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Piteå-tidningen 10/11-12 m fl)

Apoteksavregleringen - ett ideologiskt hafsverk

Om apoteksavregleringen hafsverk: Det går inte att komma ifrån faktum: apoteksavregleringen är ett av socialminister Göran Hägglund, KD, och den borgerliga alliansregeringen ideologiskt motiverat hafsverk. Just inget väsentligt, såsom tillgången till receptbelagda läkemedel utan att behöva knalla runt på tre eller kanske fyra olika avreglerade apotek innan man möjligen får tag på det som krävs för hälsa, fungerar som retoriken bakom avregleringen utmålade. Däremot så har det blivit både dyrare (“hägglundstian” i avregleringssubvention till apotekskedjorna för varje receptbelagt läkemedel; nästan en halv miljard i extra kostnad på statsbudgetens läkemedelsnota) - och sämre lagerhållning och tillgång på läkemedlen i apoteken. De som varnade för detta ideologiskt motiverade hafsverk har fått rätt på alla väsentliga punkter! Efter Göran Hägglunds avreglering av apoteksmarknaden för tre år sedan har vi sett också två andra saker: apoteken i storstädernas centrum har blivit allt fler men sedan 2009 har dock bara två apotek öppnat på helt nya orter och samtidigt har servicen har dramatiskt försämrats. Enligt regeringens egen utredning – hon skrev en DN debattare om saken häromdagen - har det blivit svårare att få tag i recept­belagda mediciner i tid. Dessutom har Konsumentverket i en rapport berättat hur svenskarnas förtroende för apoteken sjunkit dramatiskt. Fler än tidigare tycker dessutom att personalen på de numera avreglerade, delprivatiserade apoteken inte heller längre förmår ge råd om receptbelagda m­ediciner till kunderna. Svenska Dagbladet kunde redan i november 2011 avslöja riskkapitalägda apotek i hemlighet slussar stora vinstmedel undan skatt till skatte­paradis i utlandet. Ändå låtsas de som att bolagens apotek går dåligt och får miljon­subventioner av staten. Det börjar bli allt svårare för allt fler att frigöra sig från känslan av att den här hägglundska avregleringen var ett ideologiskt ­motiverat hafsverk utan just ingen reell konsumentnytta. Häromdagen kom så Läkemedels- och ­apoteksutredningen med sitt delbetänkande till socialministern. Utredaren Sofia Wallström föreslår att apoteken ska vara skyldiga att informera var kunderna kan få tag på läkemedel. Dessutom vill hon att en ny söktjänst ska inrättas som visar var ett visst läkemedel finns i lager. Något som självfallet borde varit med redan från starten när avregleringen av apoteken sjösattes för tre år sedan. På en annan punkt som också varit hårt kritiserat, föreslår nu utredaren Wallström att apoteken ska ges möjlighet att lämna ut samma ­läkemedel som patienten tidigare fått. Regelverket nu är så att det billigaste läke­medlet måste lämnas ut till kunden. Och det är nödvändigtvis inte bäst anpassat för just den kund som står där vid disken med sitt recept. Samtliga dessa förslag från utredaren är bra och ändå vara några små steg mot en viss förbättring av den hafsigt genomförda avregleringen – om nu regeringen förmår göra en proposition och gå till riksdagen med dessa förslag. Men i väntan på detta kvarstår problemen. Exempelvis den i många fall mycket illa fungerande 24-timmarsregeln? Det är helt oacceptabelt att t ex kroniskt sjuka som haft samma medicin länge måste byta medicin upp till kanske fem-sex gånger om året! Olusten bland de anställda inom apoteken över hur illa allt väsentligt med läkemedelsförsörjningen har fungerat framgår också av fackliga enkäter bland personalen. Så t ex vill bara en av fyra anställda på svenska apotek rekommendera någon de ­känner att ta anställning i branschen, enligt Farmaciförbundet. Det är hög tid för socialminister Hägglund och regeringen att erkänna misslyckandet med sitt ideologiskt motiverade hafsverk och börja ta apotekskrisen på det allvar som den förtjänar! Dags att rätta till slarvet med det som gått snett. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dagbladet 5/11-12,Dala-Demokraten 7/11 m fl)