Socialdemokratin i kris - och slutsatserna av detta inför 2012 och framåt?
Observerat om Socialdemokratins kris och vilka slutsatser vi drar:
Så här inför nya året med förhoppningar om nya tag är det bara att konstatera faktum: Det är haveri i den socialdemokratiska rörelsen. Väljarstödet för partiledaren Håkan Juholt landar på 16 procent i den senaste sifoundersökningen. Det är katastrofala siffror.
Året kunde inte sluta sämre för socialdemokraterna. 44 procent av väljarna har, enligt Aftonbladet och Sifos mätning, inget förtroende för Håkan Juholt. Även förtroendet inom partiet sviktar. Det är negativt för hela arbetarrörelsen.
Visserligen ställer medierna den socialdemokratiska politiken i skuggan av Håkan Juholt, men problemet är större än så: under de här åren av moderatlett styre har inte socialdemokraterna lyckats återskapa det förtroende som partiet en gång förlorat.
"Juholt är en bra talare som delvis står för en annan linje och inte bara anpassar sig till moderaternas politik. Han är kritisk mot de privatiseringar som gjorts inom skola och vård och som inte varit lyckosamma. Tidigare har den socialdemokratiska ledningen haft svårt att hitta ett alternativ till den politiken", säger professor Walter Korpi. Men som han med rätta också konstaterar i en intervju i NSD 29 december:
"Socialdemokraterna borde inte vara rädda att säga att vi måste öka personalen och personaltätheten och att det måste få kosta. Forskningen visar att folk är beredda att betala för bättre välfärd om de ser vad pengarna går till. Det finns en beredskap att acceptera höjda skatter om de går till ändamål som är angelägna för de flesta".
Tyvärr har Socialdemokraterna dock inte förmått utnyttja ens uppenbara “straffsparkslägen” som Carema-skandalen, utbrett folkligt missnöje med avregleringarna av järnvägs-, el- och apotektsverksamheterna, skolan etc samt den växande och allt mera permanenta massarbetslösheten utan istället i alltför hög grad varit tysta som en mussla, samtidigt som välfärden i Sverige raseras och samtidigt som riskkapitalister tjänar storkovan på att äldrevården läggs ut på privata företag som ger undersköterskorna dåliga villkor och de äldre dålig vård.
Ungdomsarbetslösheten är hög och gymnasieskolan har förvandlats till en sorteringsapparat. Socialdemokraterna måste – för att kunna återvinna det folkliga förtroende som nu raserats gradvis – våga sticka ut hakan, men istället tiger eller mumlar partiet lågmält i skägget. Uppträder allmänt ängsligt och med dåligt självförtroende. Det här är inte något som enbart eller ens främst Håkan Juholt ska belastas för, utan hela partiet, både före och efter att Håkan Juholt valdes till ledare.
Under den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen för några år – 2008-2009 -sedan hördes inte, trots detta uppenbara “straffsparksläge” många knyst mot den tygellösa finansmarknadens olika excesser och girighetskultur från Socialdemokraternas dåvarande ledning. Förtroenderaset börjar redan där.
Ett av socialdemokraternas stora problem är den växande fegheten och överförsiktiga sneglande gjort partiet allt otydligare och att det – under dess senaste tid vid makten – dragit till sig lie för många människor som mest bara velat göra karriär och som klivit in i politiken för egen vinnings skull. Och nu drar de vidare till annat – PR-branschen etc - när makten inte längre finns inom räckhåll
Det har tyvärr under rätt många år nu funnits ett kraftigt överskott på socialdemokrater som gått från skolbänk till skolbänk, – och från SSU (därtill illa anfrätt under femtontalet år av maktstrider), studentförbund och direkt in i partiet. De lever mest i sin egen lilla bubbla, där alla andas samma syre och oftast inte vet hur det är att gå till ett vanligt jobb med normala inkomster. Sannolikt agerar de också därför lite för ofta så att människor – som av tradition och övertygelse haft S som “sitt parti” - inte känner igen sig i partiets politik.Sådana personer som mest bara tänker på att stå i rampljuset och den egna karriären borde bort från de centrala positionerna och rådgivarstaberna. Makt och position får aldrig tillåtas bli viktigare än viljan och lusten att gemensamt arbeta för ett mera rättvist och jämlikt samhälle med full sysselsättning som mål.
Lyft i stället fram med människor som tror på något, människor som växlar mellan vanliga jobb och politiken och människor som är villiga att strida för ett rättvist samhälle. Socialdemokratin måste återigen bli en folkrörelse. Det är mer nödvändigt nu än kanske någonsin tidigare.
Att däremot tro att “öppna processer” och medietävlingar mellan olika presumtiva partiledarpersoner i detta allvarliga läge – och med de förskräckande erfarenheterna från SSUs femtonåriga maktstrider – också vore rätt väg att gå för krisande Socialdemokrater tror jag vore ett allvarligt misstag. Också erfarenheterna från EU- och EMU-kampanjerna med flera stridande linjer förskräcker och lämnar bara svårartade sår efter sig. Hårda strider om både politik och personer har gjort ungdomsförbundet mycket mindre och svagare än det hade behövt vara. Och som vissa nu tycks vilja föra in i också S-partiet.
För egen del tror jag inte heller en sådan så kallat skenbart “öppen” process – däremot säkert älskas av media! – med någon större säkerhet skulle ge den partiledare som sedan utses ett starkare mandat, och då uttolkat som ett mandat att få bestämma mer själv och partiet mindre. Mandatet som partiledare är alls inget som en partiledare får, utan någonting som hon eller han förtjänar gradvis under sin gärning, steg för steg. Och först när ledaren i förtroende samlat ihop den stora koalition som S-partiet de facto är - och fått den att gå åt samma håll och att agera med kraft och tyngd. Det lyckades aldrig riktigt Mona Sahlin med.
Och frågan är om hon ens blivit vald till s-ledare om hon i förväg deklarerat att hon ville gå i koalition med miljöpartiet och innan sitt val sagt det hon sade i sitt sista tal på partiets förtroenderåd i november 2010 innan hon avgick. Det är, tillåter jag mig säga, högst tveksamt
Men som sagt: media skulle nog älska sådana öppna personstrider och olika öppet redovisade linjeval men ett brett parti som S skulle däremot däremot komma ännu mera sargat och försvagat ur en sådan process. Och hamna än mera i händerna på valrörelsenissar och PR-folk. Hårt strömlinjeformat för valrörelser och däremellan vara ett tyst och “dött” parti med folkrörelsemått mätt.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
Så här inför nya året med förhoppningar om nya tag är det bara att konstatera faktum: Det är haveri i den socialdemokratiska rörelsen. Väljarstödet för partiledaren Håkan Juholt landar på 16 procent i den senaste sifoundersökningen. Det är katastrofala siffror.
Året kunde inte sluta sämre för socialdemokraterna. 44 procent av väljarna har, enligt Aftonbladet och Sifos mätning, inget förtroende för Håkan Juholt. Även förtroendet inom partiet sviktar. Det är negativt för hela arbetarrörelsen.
Visserligen ställer medierna den socialdemokratiska politiken i skuggan av Håkan Juholt, men problemet är större än så: under de här åren av moderatlett styre har inte socialdemokraterna lyckats återskapa det förtroende som partiet en gång förlorat.
"Juholt är en bra talare som delvis står för en annan linje och inte bara anpassar sig till moderaternas politik. Han är kritisk mot de privatiseringar som gjorts inom skola och vård och som inte varit lyckosamma. Tidigare har den socialdemokratiska ledningen haft svårt att hitta ett alternativ till den politiken", säger professor Walter Korpi. Men som han med rätta också konstaterar i en intervju i NSD 29 december:
"Socialdemokraterna borde inte vara rädda att säga att vi måste öka personalen och personaltätheten och att det måste få kosta. Forskningen visar att folk är beredda att betala för bättre välfärd om de ser vad pengarna går till. Det finns en beredskap att acceptera höjda skatter om de går till ändamål som är angelägna för de flesta".
Tyvärr har Socialdemokraterna dock inte förmått utnyttja ens uppenbara “straffsparkslägen” som Carema-skandalen, utbrett folkligt missnöje med avregleringarna av järnvägs-, el- och apotektsverksamheterna, skolan etc samt den växande och allt mera permanenta massarbetslösheten utan istället i alltför hög grad varit tysta som en mussla, samtidigt som välfärden i Sverige raseras och samtidigt som riskkapitalister tjänar storkovan på att äldrevården läggs ut på privata företag som ger undersköterskorna dåliga villkor och de äldre dålig vård.
Ungdomsarbetslösheten är hög och gymnasieskolan har förvandlats till en sorteringsapparat. Socialdemokraterna måste – för att kunna återvinna det folkliga förtroende som nu raserats gradvis – våga sticka ut hakan, men istället tiger eller mumlar partiet lågmält i skägget. Uppträder allmänt ängsligt och med dåligt självförtroende. Det här är inte något som enbart eller ens främst Håkan Juholt ska belastas för, utan hela partiet, både före och efter att Håkan Juholt valdes till ledare.
Under den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen för några år – 2008-2009 -sedan hördes inte, trots detta uppenbara “straffsparksläge” många knyst mot den tygellösa finansmarknadens olika excesser och girighetskultur från Socialdemokraternas dåvarande ledning. Förtroenderaset börjar redan där.
Ett av socialdemokraternas stora problem är den växande fegheten och överförsiktiga sneglande gjort partiet allt otydligare och att det – under dess senaste tid vid makten – dragit till sig lie för många människor som mest bara velat göra karriär och som klivit in i politiken för egen vinnings skull. Och nu drar de vidare till annat – PR-branschen etc - när makten inte längre finns inom räckhåll
Det har tyvärr under rätt många år nu funnits ett kraftigt överskott på socialdemokrater som gått från skolbänk till skolbänk, – och från SSU (därtill illa anfrätt under femtontalet år av maktstrider), studentförbund och direkt in i partiet. De lever mest i sin egen lilla bubbla, där alla andas samma syre och oftast inte vet hur det är att gå till ett vanligt jobb med normala inkomster. Sannolikt agerar de också därför lite för ofta så att människor – som av tradition och övertygelse haft S som “sitt parti” - inte känner igen sig i partiets politik.Sådana personer som mest bara tänker på att stå i rampljuset och den egna karriären borde bort från de centrala positionerna och rådgivarstaberna. Makt och position får aldrig tillåtas bli viktigare än viljan och lusten att gemensamt arbeta för ett mera rättvist och jämlikt samhälle med full sysselsättning som mål.
Lyft i stället fram med människor som tror på något, människor som växlar mellan vanliga jobb och politiken och människor som är villiga att strida för ett rättvist samhälle. Socialdemokratin måste återigen bli en folkrörelse. Det är mer nödvändigt nu än kanske någonsin tidigare.
Att däremot tro att “öppna processer” och medietävlingar mellan olika presumtiva partiledarpersoner i detta allvarliga läge – och med de förskräckande erfarenheterna från SSUs femtonåriga maktstrider – också vore rätt väg att gå för krisande Socialdemokrater tror jag vore ett allvarligt misstag. Också erfarenheterna från EU- och EMU-kampanjerna med flera stridande linjer förskräcker och lämnar bara svårartade sår efter sig. Hårda strider om både politik och personer har gjort ungdomsförbundet mycket mindre och svagare än det hade behövt vara. Och som vissa nu tycks vilja föra in i också S-partiet.
För egen del tror jag inte heller en sådan så kallat skenbart “öppen” process – däremot säkert älskas av media! – med någon större säkerhet skulle ge den partiledare som sedan utses ett starkare mandat, och då uttolkat som ett mandat att få bestämma mer själv och partiet mindre. Mandatet som partiledare är alls inget som en partiledare får, utan någonting som hon eller han förtjänar gradvis under sin gärning, steg för steg. Och först när ledaren i förtroende samlat ihop den stora koalition som S-partiet de facto är - och fått den att gå åt samma håll och att agera med kraft och tyngd. Det lyckades aldrig riktigt Mona Sahlin med.
Och frågan är om hon ens blivit vald till s-ledare om hon i förväg deklarerat att hon ville gå i koalition med miljöpartiet och innan sitt val sagt det hon sade i sitt sista tal på partiets förtroenderåd i november 2010 innan hon avgick. Det är, tillåter jag mig säga, högst tveksamt
Men som sagt: media skulle nog älska sådana öppna personstrider och olika öppet redovisade linjeval men ett brett parti som S skulle däremot däremot komma ännu mera sargat och försvagat ur en sådan process. Och hamna än mera i händerna på valrörelsenissar och PR-folk. Hårt strömlinjeformat för valrörelser och däremellan vara ett tyst och “dött” parti med folkrörelsemått mätt.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 5:26 AM
0 comments
