Public service kontra kommersiell TV och dess konsekvenser

Observerat apropå public service och kommersiell TV:

2 472 000 tittare såg “Stenis” i finalen av Mästarnas Mästare söndagen den 29 maj,vilket är nytt rekord för programmet. I snitt har 2 185 000 tittare sett programmet under säsongen medan bara 900 000 såg Barcelona i en fotbollsfinal tvåla dit Manchester U häromdagen... Men så går det när SVT inte längre kan/får visa bra fotboll utan det ska vara hänvisat till kommersiella, smala TV3.

Vinner lobbysterna och Adelsohn-kulturministern så kommer väl SVT-tablåerna att se ännu “värre ut” till nackdel för vad den breda publiken vill se. Men Ingemar Stenmark i TV1 var absolut inte heller det dåligt TV, alls icke...Den här 55-åringen legendaren är ett fenomen! Sådana som nära nog aldrig dock växer upp i den “syrefattiga” kokongen Sickla strand-Stureplan-Stallmästargården...

Inte ens några riktigt bra rockmusiker förmår den miljön att “driva fram”...! Är det så med riktigt bra politiker också???

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Populismen växer i en allt mera polariserad politisk miljö

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 24 maj 2011 m fl)

I en allt mera polariserad nation växer populismen sig allt starkare

Om resultatet i senaste riksdagsvalet i april i Finland ska ses som ett tecken på ett mera allmänt växande missnöje och en växande polarisering i vårt grannland Finland, så får den tolkningen nu stöd av en färsk, gedigen sociologisk avhandling.

Sosiaalipolitiikka - Hukassa vai uuden jäljillä? (ungefär Socialpolitiken - borttappad eller bara på nya spår?), skriven av sociologen Johannes Kananen.

Mer stress och fattigdom
Statistiken i den avhandlingen pekar mot att ohälsan och stressnivån inom olika samhällsområden har ökat; den relativa fattigdomen har stigit (till 13 procent av befolkningen), kurvorna för dödligheten bland unga män samt försämrad arbetsoförmåga pekar i oroande fel riktning.

Behovet av att använda psykvårdens olika tjänster har i Finland fyrdubblats sedan år 1997. Sammantaget säger det här en del om varför Finland som nation mår allt sämre och där klyftorna bland olika samhällsklasser blivit allt större och allt fler känner sig “lämnade bakefter" de senaste åren.

Kanske inte så underligt då att protest- och populistpartiet Sannfinländarna fick 19 procent av väljarrösterna i valet och blev tredje största parti, bara slagen med en ynka tiondel och tre mandat av valets tvåa Socialdemokraterna. Och nu i en färsk opinionsmätning (mitten av maj) har Sannfi vuxit ytterligare och häromdagen fick detta populistparti hela 22,5 procent i opinionsstöd och nu seglat upp som Finlands största parti. Nu när de också står utanför regeringsförhandlingarna om landets kommande regnbågsregering.

En regering som kommer att ledas av Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen och där bland andra Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De Gröna och ytterligare ett par mindre partier (Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna) lär komma att ingå.

Vågar inte förändra
Dåligt självförtroende och oförmåga att leverera en kraftfull system- och samhällskritik gör också att väljarmissnöjet i Tyskland, senast nu i lokalvalen i Spanien mot den sittande socialistregeringen sprider sig, bland annat för att de lösningar som Socialdemokraterna på olika håll i Europa blir tämligen tafatta och otillräckligt förtroendeingivande.

Oförmåga att tydligt berätta vad som krävs av reglering av finanssektorn, av bankernas bonusar (driver på ett farligt riskbeteende i kreditgivningen), oförmåga att hålla emot lobbyismens växande makt för dem som redan har störst resurser. Att inte orka prioritera sociala och infrastrukturella investeringar, närings-, klimat-, bransch- och aktiv arbetsmarknads- och vuxenutbildningspolitik och andra efterfrågestimulerande insatser som ökar chanserna för de många ung i arbetslöshet (rekordhöga 40 % i Zapateros Spanien), framför kortsiktiga skattesänkningar och kortsiktig sparpolitik.

Oförmågan att slå vakt om rimligt anständiga socialförsäkringar och omställningstrygghet för de arbetslösa, samt att ge växande skaror som står helt utanför ordinarie arbetsmarknad och nära nog är chanslösa, möjligheten att få in en fot på arbetsmarknaden igen.

I det klimatet växer missnöjet och protesten, liksom tyvärr också valskolket bland dem som redan har eller är på väg att “ge upp".

Juholt har stoppat blodflödet
Tyvärr har Socialdemokratin på många håll en lång väg att gå för att möjligen på lite sikt alls komma tillbaka till förtroendenivåer som man tidigare var van att ha.

I vårt land har Socialdemokraterna under Juholt nu lyckats stoppat det vidare “blodflödet" och verkar gå fram i opinionen, något. Men vägen uppåt mot mera stabila och säkrare förtroendenivåer återstår ännu att ta.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En förvaltande, lyssnande statsminister flirtar med TCO-arna

En lidelsefri, förvaltande statsminister flirtar med TCO-kollektivet

Tisdagen den 10 maj i ett sommarvarmt Stockholm talade statsminister Reinfeldt på tjänstemannaorganisationen TCOs kongress. Formell, trygg och scensäker men till innehållet just inget nytt. Han läste högt ur långtids­­­ut­redningen, lanserade begreppet ”tjänstemannabeskattningslättnad” (oj vilka ofolkliga ord som kläcks där i regeringskansliet) och berättade givetvis också om sina lyssnande resor i Sverige. Jo, han säger sig ha rest i hela landet, inte bara delar av det. Sedan konstaterade han i sitt visavi TCO-kollektivet designade tal:

”De områden där ni organiserar era medlemmar är där vi har vårt största väljarstöd”. Och just dem siktar han på att behålla som en kärntillgång på vägen att göra moderaterna till Sveriges nya, statsbärande parti efter socialdemokraterna.

Efter en väl utförd hemläxa sedan förra gångens mindre lyckade TCO-kongresstal av statsministern vet han nu att den typiske TCO-aren är en välutbildad person med rötter i arbetarklassen. Han/hon – lite oftare han än hon - bor i en villa i en mellanstor kommun. TCO-aren är i stort nöjd med sitt jobb men stressas allt oftare av att vara tillgänglig via sin iPhone-mobil, av nya jobbmail, av att helst i god tid hämta och lämna barn på dagis och att vara en bra klassförälder också. Välkända livspusselfrågor som TCO-ledningen återkommande lyfter in i debatten. Den typiske TCO-aren vill – ingår i livspusslets lösningar - ha ett starkt social- och trygghetssystem (enligt inkomstbortfallsprincipen), men gillar inte kravlösa “bidrag”. TCO-aren tror också på jämställdhet, vill ha en generös flyktingpolitik men oroar sig över de ökade klyftorna i samhället. Så ser den mytomspunna mitten – något förenklat - ut i svensk politik.

Och just den väljarkåren vill Fredrik Reinfeldt och moderaterna göra till sin permanenta väljarbas, mer så än “rikisarna” som de ju ändå alltid har kvar. Alltså talar en statsminister med m-stämpel mycket om utbildningsfrågor, om kunskapslyft och om arbetsmarknadens olika cirklar – med superarbetskraften i den inre kärnan och sedan olika yttre ringar som har gradvis allt svårare att komma in med en fot på arbetsmarknaden. En valsociologiskt smart m-statsminister talar däremot inte så mycket om jobbskatteavdraget eftersom både han och lyssnande TCO-are inser att just jobbskatteavdraget inte är lösningen på alla de långtidsarbetslösas, de funktionshindrades, nysvenskarnas (asylsökande och andra), de utförsäkrades och de många ungas svårigheter att få ett jobb, trots att sysselsättningen generellt ökar md så där 300 000 årligen i snitt. Han nöjer sig med att nämna att vi i regeringen och ni i TCOs fackliga organisationer har i grunden samman uppgift: att se till att det ska bli mer i plånboken. “Ni via lönerna och vi i regeringen via skattepolitiken”. Smart försök att säga: vi sitter båda i samma båt. Men mera oklart är vem som egentligen i huvudsak sedan ror båten.

Men så mycket mer än detta – tidigare och kommande jobbskattesänkningar; “tjänstemannabeskattningslättnader” – sägs det inte om från statsministerns sida. Mer däremot om behovet av utbildningssatsningar (men med få preciseringar) och hjälp med att bli bättre på att söka olika jobb. Om unga som inte vet vad de vill bli, om arbetsmarknadens olika cirklar med mer eller mindre svårplacerade grupper och så. Sedan inbjuder han TCO-arna till en dialog med regeringen om hur de här problemen bäst ska lösas. Men om slakten på a-kassan – hårt kritiserad av TCO – och misslyckandet med den röriga och kraftigt försämrade sjukförsäkringen är ett minfält som statsministern utviker att trampa in på. Det där är ju ingen hit om man vill behålla de TCO-grupper m-partiet tredubblat sitt stöd hos de två senaste valen. Väljargrupper som partiet tagit från socialdemokraterna; i valet 2002 röstade 39 procent av TCO-arna på S mot 26 procent i valet 2010.

Så vill Reinfeldt och M fortsätta den trenden är det klokt att prata utbildning, arbetsmarknad, lite om “tjänstemannabeskattningslättnader” (jobbskatteavdragen) och inbjuda facket till dialog om hur vi får ut fler i jobb men undvika minfälten som stör och skadar. Och just så gjorde Reinfeldt på TCO-kongressen.

Fortsätta att – som statsministern länge nu gjort – lite avmätt, självsäkert och statsmannalikt flyta ovanför “småträtor” om haveriet med de utförsäkrade och långtidssjuka, om en kraftigt nerskuren vuxenutbildning, om riskkapitalbolag som skor sig på skattebetalarnas bekostnad på ett blåögt utformat regelverk kring privatskolemarknaden, om en undermåligt underhållen järnväg som inte fungerar så fort det blir lite snö och is och om alla unga i bostadsnöd som inte kan skaffa sig ett eget tjäll av ens minsta storlek på en bostadsmarknad som bara inte fungerar. Allra minst så i växande storstadsregioner och stora universitetsorter.

Fredrik Reinfeldt flyter statsmannalikt ovanpå och Anders Borg går känslokallt på djupet i finansdepartementets tabellverk.

Tillsammans med sin parhäst, finansminister Anders Borg (djupt nersjunken i finansdepartementets tabellverk) har de två funnit en formel och en arbetsfördelning för sitt ledarskap som – för att vara Moderaterna – hittills kan sägas har varit hyggligt framgångsrikt.

Men frågan är om det håller hela vägen fram till nästa val. Ty även på innerplan i partiet och på borgerliga ledarsidor suckas det allt oftare om vilket som egentligen är den borgerliga alliansens långsiktiga uppdrag – utöver ännu ett jobbskatteavdrag, och sedan kanske ytterligare ett till.De 100 miljarder kr som redan tagits bort från välfärden – den försämrade sjukförsäkringen har betalat mycket av detta – kan ju bli 60 – 75 miljarder ytterligare. Men hur går det då med det där starka social- och trygghetssystem, med kvaliteten i skolan, sjukvården och äldreomsorgen som TCO-arna – m-partiets omhuldade väljare - ju är rätt starka anhängare av?

Visst, ett rejält systemskifte är redan genomfört med de omfördelade 100 miljarderna och med allt mer av vård och omsorg i privat regi och gradvis allt mera ransonerad inte efter behov utan efter tjockleken på den egna plånboken. Men att på allvar börja tala om detta systemskifte – beskriva det i en berättelse - som vissa nu gnölande egna kritiker inom borgerligheten luftar är sannolikt ingen valvinnare i kommande val. Så, utöver nya jobbskatteavdrag, är Reinfeldt och Borgs strategi, därest man önskar sitta kvar ytterligare en tredje mandatperiod?

Det är och förblir tills vidare högst oklart. Men tills vidare fortsätter Reinfeldt med lidelsefritt förvaltarskap att resa runt i landet, lyssna, hålla avmätta och noga för publiken avskalat designade tal. Och att hoppas att de väljargrupper han och partiet redan vunnit går att behålla.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Starkt idelogiskt och retorikskickligt 1 maj-tal av Juholt

Några observationer om nya svenska s-ledaren Håkan Juholts starkt ideologiskt 1 maj-tal:

Håkan Juholt, ny S-ledare i Sverige, dundrar hemtamt framför en kommunal musikskola, på ett gråmulet torg i en svensk industristad som Borlänge.Bland fanbanér och rörelseveteraner är han trygg, övertygande och självklar. Hans tal i Falun och Borlänge handlade det om vikten av att investera för framtiden i stället för att lägga pengar på skattesänkningar i dag.

I den Juholtska färd­rikt­ning­en finns fram­för­allt fyra prio­ri­ter­ing­ar: Barn­fat­tig­do­men ska ut­ro­tas, skat­te­sy­ste­met ska bli rätt­vist. Pen­sio­ner­na ska vara rätt­vi­sa och av­re­gler­ing­ar ska ses över.

Med den nya so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka led­ning­en under Håkan Juholt kan vi förvänta oss en so­ci­al­de­mo­kra­tisk re­form­po­li­tik som vi­lar på den po­li­tis­ka stra­te­gin om väl­färds­sta­ten. Flertalet bedömare är – efter hans debut som s-ledare på 1 maj – tämligen ense om att han på nytt visat sig vara en mycket god retoriker och lär komma att kunna ge sittande statsminister Fredrik Reinfeldt en rejält match i kommande partiledardebatter. Retoriken och kroppsspråket får beröm också att allehanda retorikexperter.

Håkan Juholt förklarar att det inte är av "barmhärtighet" som han vill satsa på välfärden. Tvärtom så lönar det sig att vara solidarisk. Det är bra för tillväxten! Han använder ordet "investera" någon miljon gånger för att understryka sin poäng.

Det som sannolikt kommer att leva kvar från Håkan Juholts debuttal på Första Maj som partiledare är jämförelsen mellan Fredrik Reinfeldt och pingvinerna.

"Är det inte konstigt att pingvinerna har ordnat samhället bättre än Fredrik Reinfeldt", frågade Juholt i Falun och Borlänge och så berättade han att när den arktiska kylan slår till så ställer sig pingvinerna tätt ihop och värmer varandra. Och när de som står ytterst börjar frysa, så flyttar de inåt och en varm pingvin ställer sig ytterst och tar stöten. På så sätt överlever alla pingvinerna.

Det var en enkel och pedagogisk bild av hur ett samhälle präglat av solidaritet klarar alla sina invånare. Väl i nivå med Juholts metafor från hans installationstal av hur medborgare som står i solsken har en skyldighet att hålla ett skyddande paraply över dem som tillfälligtvis blivit kvar ute i regnet och svårigheterna. Han myntade i talet begreppet "innanförskapets samhälle". Det är motbilden till Reinfeldts utestängande jakt på alla som jagas som “bidragstagare”. Var det något som gick som en röd tråd genom Juholts tal, så var det behovet av ett solidariskt samhälle med plats för alla. Det blev en sammanhållen och konkret bild av vad som gått snett i Sverige och hur ett samhälle som kände ansvar för sina medborgare på kort tid blivit mera orättfärdigt och förvandlats till ett socialt gungfly, inte minst för dem som lever ett mer utsatt liv än andra.

Det är en bärande viktig kritik av de sociala brister som regeringen Reinfeldt skapat, vilket ju andra än vänsteroppositionen numera börjat reagera på. "Vi ska inte svika en enda liten knatte" (Olof Palme pratade om “varenda tjatte”), sade Juholt när han angrep den växande barnfattigdomen som han lovade utrota. Barnkonventionen ska också införas som svensk lag. Det ska också satsas på nattis, så att man kan ta de jobb som finns.

Juholts tal på 1 maj kan med stor rätt ses en tydlig bild av vad Sverige behöver för att stoppa den nya otrygghet, osäkerhet och ovisshet som fem år med Reinfeldt och Anders Borg har betytt för dem som inte har sitt på det torra med överlikvida bankkonton.

Han gav också flera raka besked, som att pensionerna ska bli rättvisa och gå att leva på. Pensionen ska vara robust såväl för landet som för medborgarna. Han sade också att han ska ta strid för en rättvis pension i nästa val ifall regeringen inte går med på att göra förändringar.

"Man ska inte behöva dricka en burk Novalucol när man får det orangea kuvertet. Pensionen ska man kunna leva på", slog Juholt fast. Säkerligen också med stöd från många utanför 1 maj-demonstrationernas tågande led.

Ett konkret löfte var en satsning på vården där man både vill öka personaltätheten och satsa på vidareutbildning. Redan idag läggs förslagen och det blir krav på en stark upprustning av de kommunala musikskolorna.

Juholt är uppfylld av tanken på att verka ekonomiskt rationell att han motiverar en satsning på den kommunala musikskolan genom att säga att det är bra för ungdomarnas framtida produktivitet. Att återupprätta en social investeringspolitik – och där även kulturupplevelser ingår - är viktigt, enligt S-ledaren.

En röd tråd i Juholts tal är den kunskapsbaserade ekonomin. Med det menas livslångt lärande där även äldre får chans att utbilda sig, förklarade Juholt.

En kritik mot de skolbolag som "täljer guld med täljkniv" riktades av Juholt under denna punkt. Samtidigt ska systemet med friskolor bestå. Här kan det bli svårt att dra gränsen mellan rimlig vinst som förs tillbaka till verksamheten i friskolor och det där med guldtäljandet.

Satsningar på att bygga om samhället så det blir energisnålt och uthålligt är viktigt, menade Juholt. Det ger fler jobb och bättre natur, påpekade han. Finansiering? Oklart, men sannolikt hämtas väl en del av ur den borgerliga regeringens reformutrymme på uppgivna 25 miljarder kronor.

Juholt flaggade också för en reformering av skattesystemet, så att det blir begripligt och lovade att återkomma med en hel katalog med förändringar. Ett tydligt besked var att det inte blir fråga om några skattehöjningar. De växande överskotten i statens budget räcker till för att bygga upp en social investeringspolitik som idag är satt på undantag.

"Vi socialdemokrater har större ambitioner än att krympa Sverige, än att bara fokusera på kärnverksamheten. Vi socialdemokrater vill utrusta medborgarna med vingar", slog Håkan Juholt fast.

Avregleringarna ska också ses över. De som missgynnar medborgarna och företagen ska rättas till, var beskedet och han ifrågasatte elbolagens vinster. "Vi kokar av ilska samtidigt som vi riskerar att frysa ihjäl på försenade tåg", konstaterade S-ledaren Juholt i Falun och Borlänge.

Men fram till dess ting som dessa blir åtgärdade – på ena eller andra sättet - nödgas väl vi göra som pingvinerna och krypa närmare varandra för att klara oss lite bättre. Ty än är det långt till nästa riksdagsval hösten 2014. Och ingen vet vad som händer fram till dess. Bara att Reinfeldts borgerliga regering sitter kvar sannolikt hela mandatperioden ut.

/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Tommy Waidelich, ny ekonomisk talesperson för S, har däremot en rejält bit kvar av träning innan han möjligen förmår tala som Juholt. Och kanske bara 4 000 i demonstrationståget i Stockholm men kanske 7 000 som lyssnade på Tommy Waidelich på Norra Bantorget i Stokholm. Det var klart färre än förr om åren.