Varför devalvera sina målsättningar när självförtroendet är stukat?

Somliga - vissa av dessa i socialdemokratins ledning som nu hänger med huvudet efter valkatastrofen (sämst sedan 1914!) och olika förstå-sig-påare i media - verkar i praktiken nu arbeta efter devisen:

Visserligen är vi en höjdhoppare som en gång svingat sig över 2,40 meter men som nu hävdar att man inte längre kommer att kunna hoppa mer än 2,25. Den som säger sig vara nöjd med detta kommer heller aldrig mer att hoppa högre än så. Aldrig mer.

Eller översatt till politikens värld i Sverige: S kan aldrig mer bli ett 40- eller ens ett stabilt 35 %-parti. Och då blir man heller aldrig det mer igen!

Somliga menar ju - konformt med denna devalverade målsättning - att Socialdemokraterna inte heller kan vinna val på att vara just socialdemokrater utan bör acceptera åtskilligt av sådant som annars brukar vara klassiskt borgerligt tankegods.

För egen del tror jag det är förödande för Sveriges "mest naturliga regeringsparti" socialdemokraterna och dess framtida existens och väljarförtroende att nu börja visa så dåligt självförtroende att man numera är nöjd om man klarar 2,25 när man tidigare hoppat 2,40.

Är det inte bättre för vissa att lägga av helt om man nöjer sig med en så begränsad målsättning? Och låta andra som vill och vågar lite mer få en lite större roll i stället vid utformningen av partiets politiska kurs och framtidsberättelse?

Ty alternativet är ju då att socialdemokratin blir som vilket begränsat maktparti som helst, ungefär som moderaterna och andra...Och då blir socialdemokratins existensberättigande också kraftigt reducerat i motsvarande mån i många väljares ögon
som satt och sätter sitt hopp till socialdemokraternas lite mera rättvisa och solidariska politik för alla medborgargrupper, inte bara det som är bra för vissa...

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. På fredag åker jag till Norrbotten med brorsan på några dagar...ska bli trevligt att göra lite annat, fiska lite sik och så

Om valunder som kanske kan inspirera nu

Observerat om "under" i politiken om man gör en stark slutspurt i ett val:

Som bekant har socialdemokraterna i Sverige - landets mest vana och naturliga regeringsparti - nu en längre tid trampat kvar runt 30-procentstrecket. Något som skulle kunna muntra upp lite modstulna socialdemokrater i Sverige vore väl att påminna om det danska valet 1998.

Vänsterregeringen i Danmark var år 1998 starkt nederlagstippad och låg 6-7 procent efter borgerligheten i prognoserna. Den nyliberale Venstreledaren Uffe Ellemann-Jensen var, rent av, i förväg utsedd till segrare.

Berlingske Tidende slog fast dagen före valet på löpsedeln: "Uffe, det är hjemme!".

Men något höll på att hända.Socialdemokraternas ledare och sittande statsminister Poul Nyrup-Rasmussen gick starkt i de avslutande valdebatterna, medan högeroppositionen började slappna av och trodde att segern redan var klar.

Natten innan valdagen delade "Nyrup" ut röda rosor utanför biografen på Østerbro och han var inne på de socialdemokratiska kulturarbetarnas valfest på Park Café och sade vad de svenska socialdemokrater nu borde säga:

"I morgon på valdagen är det allvar och inget till intet förpliktigande tyckande i opinionsundersökningar."

På valdagens morgon hette det att "Nyrup knappar in" på löpsedlarna. Elleman-Jensen fick kritik för sin insats i slutdebatten. Han uppträdde som han tagit ut segern i förskott och strödde ofinansierade utgiftslöften omkring sig. Nyrup fick däremot beröm för att tydligt ha klargjort alternativen.

Redan när den första prognosen kom, en s k exit poll (Valu) gjord utanför vallokalerna, exploderade den socialdemokratiska valvakan i rena glädjefnattet.

Första prognosen visade på 37 procent och den hotande förlusten förbyttes plötsligt till en stor väljarframgång. För de Konservative var prognosen däremot rena kallduschen.

Efter en spänningsdallrande natt segrade också vänsterregeringen med minsta möjliga marginal. Opinionsmätarna hade missat med 5-6 procentenheter. I valanalysen kunde man sedan notera att arbetarväljarna gått man ur huse med de röda valsedlarna i Köpenhamns förlorter.


Den där svenska statsvetarprofessorn som i veckan i media sade att mobilisering tillhör 60-talet tror jag inte alls behöver ha helt rätt ens nu i det svenska riksdagsvalet 2010.

Nog kan det här danska exemplet ändå vara värt en och annan fundering - om nu S och de rödgröna verkligen förmår upprepa en spurt av Poul Nyrups sort från valet 1998. Eller för den delen vad Palme & co mäktade med i valrörelsen 1973. Då skulle det - hårfint - kunna gå vägen ändå!

Om inte, jag då blir regeringen - kanske också lite knappt - Reinfeldt och hans borgerliga fyrklöver omvald i det svenska riksdagsvalet den 19 september. Där står vi nu när bara några få dagar återstår till det spännande svenska riksdagsvalet.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com