PR-mannen Borgs dribbel med sanningen

Krönika i Gotlands tidningar 24 april 2009

PR-mannen Borgs dribbel med sanningen
Finansminister Anders Borg, moderat, har en uppenbar talang i konsten att försöka dupera folk om hur bra han och regeringen sköter sig. Men sanningen i hans olika påståendet håller sällan eller aldrig måttet, när det prövas mot hårda fakta.

Så här säger finansminister Borg: "Vi är mest expansiva i världen". Icke alls så. Sverige har tillfört stimulanser på 0,4 procent av BNP (bruttonationalprodukten). Snittet i EU är 0,8 procent. (Källa: Estimating the size of European stimulus package for 2009, Bruegel).

Ineffektiv krisbekämpning
Anders Borg säger: "Vi tar ansvar för Sverige". Men enligt IMF (Internationella Valutafonden) och nobelpristagaren, ekonomiprofessor Paul Krugman är inte skattesänkningar särskilt effektiva som krisbekämpning.

Det är klart bättre och effektivare med riktade satsningar till dem som har det tuffast (sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra som lever på marginalen) eller med offentliga investeringar i vägar, järnvägar, utbildning/kompetensutveckling, pengar till kommuner och landsting och liknande åtgärder. Anders Borg säger: "Sverige har mer av a-kassa än andra europeiska länder."

Det är dock en myt att Sverige numera, sedan den borgerliga alliansregeringens slakt på a-kassan, skulle ha generösare ersättningar än andra europeiska länder. Till exempel är a-kassan bättre i Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge och Tyskland.

Den svenska a-kassan är tvärtom, som bland annat TCO visat i en studie, numera sämst i Norden och tillhör de sämre jämfört med många EU-länder.
Och så kan man fortsätta. Anders Borgs politik och självsäkra påståenden tål inte en närmare granskning. Han är däremot rätt skicklig i konsten att dupera, marknadsföra och bedriva PR.

Oppositionen borde avslöja
Men hårda fakta jävar bara alltför ofta det han påstår i debatter och sina presentationer av hans och regeringens ekonomiska förvaltning om läget i jobb- och ekonomiska krisens Sverige.

Det är dock onekligen ett mått på oskickligheten i den politiska oppositionen, liksom i medias granskning av regeringen, att man inte bättre förmår att avslöja Borg & co och den faktiska verkligheten bakom finansminister Borgs luftiga PR-nisseri och dribbel med sanningen.

Robert Björkenwall, frilansjournalist
(robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Fortsatt rätt att vara försiktig vad gäller tron på ekonomisk återhämtning, säger prof. Paul Krugman

Den senaste Paul Krugman - som vanligt läsvärt och tänkvärt! Han håller stilen...
Tänk om somliga ledande svenska politiker tog lite intryck av honom och blev lite aktivare i kris- och
arbetslöshetsbekämpningen
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
--------
http://www.nytimes.com/2009/04/17/opinion/17krugman.html?_r=1&emc=eta1

OPINION | April 17, 2009, The New York Times
Op-Ed Columnist:
Green Shoots and Glimmers
By PAUL KRUGMAN

With all the talk of signs of recovery, there are still real reasons to be cautious about the economic outlook.

Ben Bernanke, the Federal Reserve chairman, sees “green shoots.” President Obama sees “glimmers of hope.” And the stock market has been on a tear.

So is it time to sound the all clear? Here are four reasons to be cautious about the economic outlook.

1. Things are still getting worse. Industrial production just hit a 10-year low. Housing starts remain incredibly weak. Foreclosures, which dipped as mortgage companies waited for details of the Obama administration’s housing plans, are surging again.

The most you can say is that there are scattered signs that things are getting worse more slowly — that the economy isn’t plunging quite as fast as it was. And I do mean scattered: the latest edition of the Beige Book, the Fed’s periodic survey of business conditions, reports that “five of the twelve Districts noted a moderation in the pace of decline.” Whoopee.

2. Some of the good news isn’t convincing. The biggest positive news in recent days has come from banks, which have been announcing surprisingly good earnings. But some of those earnings reports look a little ... funny.

Wells Fargo, for example, announced its best quarterly earnings ever. But a bank’s reported earnings aren’t a hard number, like sales; for example, they depend a lot on the amount the bank sets aside to cover expected future losses on its loans. And some analysts expressed considerable doubt about Wells Fargo’s assumptions, as well as other accounting issues.

Meanwhile, Goldman Sachs announced a huge jump in profits from fourth-quarter 2008 to first-quarter 2009. But as analysts quickly noticed, Goldman changed its definition of “quarter” (in response to a change in its legal status), so that — I kid you not — the month of December, which happened to be a bad one for the bank, disappeared from this comparison.

I don’t want to go overboard here. Maybe the banks really have swung from deep losses to hefty profits in record time. But skepticism comes naturally in this age of Madoff.

Oh, and for those expecting the Treasury Department’s “stress tests” to make everything clear: the White House spokesman, Robert Gibbs, says that “you will see in a systematic and coordinated way the transparency of determining and showing to all involved some of the results of these stress tests.” No, I don’t know what that means, either.

3. There may be other shoes yet to drop. Even in the Great Depression, things didn’t head straight down. There was, in particular, a pause in the plunge about a year and a half in — roughly where we are now. But then came a series of bank failures on both sides of the Atlantic, combined with some disastrous policy moves as countries tried to defend the dying gold standard, and the world economy fell off another cliff.

Can this happen again? Well, commercial real estate is coming apart at the seams, credit card losses are surging and nobody knows yet just how bad things will get in Japan or Eastern Europe. We probably won’t repeat the disaster of 1931, but it’s far from certain that the worst is over.

4. Even when it’s over, it won’t be over. The 2001 recession officially lasted only eight months, ending in November of that year. But unemployment kept rising for another year and a half. The same thing happened after the 1990-91 recession. And there’s every reason to believe that it will happen this time too. Don’t be surprised if unemployment keeps rising right through 2010.

Why? “V-shaped” recoveries, in which employment comes roaring back, take place only when there’s a lot of pent-up demand. In 1982, for example, housing was crushed by high interest rates, so when the Fed eased up, home sales surged. That’s not what’s going on this time: today, the economy is depressed, loosely speaking, because we ran up too much debt and built too many shopping malls, and nobody is in the mood for a new burst of spending.

Employment will eventually recover — it always does. But it probably won’t happen fast.

So now that I’ve got everyone depressed, what’s the answer? Persistence.

History shows that one of the great policy dangers, in the face of a severe economic slump, is premature optimism. F.D.R. responded to signs of recovery by cutting the Works Progress Administration in half and raising taxes; the Great Depression promptly returned in full force. Japan slackened its efforts halfway through its lost decade, ensuring another five years of stagnation.

The Obama administration’s economists understand this. They say all the right things about staying the course. But there’s a real risk that all the talk of green shoots and glimmers will breed a dangerous complacency.

So here’s my advice, to the public and policy makers alike: Don’t count your recoveries before they’re hatched.
(c)Paul Krugman, NYT

Vår lågkonjunktur och jobbkris kommer att bli långvarig

Mer eller mindre pålitliga ekonomiska sibyllor förutspår samma sak: Sverige bör i nuläget ställa in oss på en långvarig lågkonjunktur. KI räknar med att 250 000 jobb försvinner fram till slutet av 2010. Det betyder i så fall att arbetslösheten vid denna tidpunkt kommer att vara omkring en halv miljon!

Men förutsättningen för KI:s prognos är att regeringen i år och nästa år stimulerar budgeten med minst 60 miljarder. Annars blir arbetslösheten ännu högre.

Den borgerliga regeringen avvisar dock kategoriskt Konjunkturinstitutets, KI:s, råd. Fredrik Reinfeldt säger att vi inte har råd att anslå mer pengar till investeringar, kommuner och arbetsmarknadspolitik. Det enda vi kan göra är att sitta med armarna i kors och låta arbetslösheten stiga till 11-12 procent de närmaste åren.
Sverige är på väg in i en djup recession. Nästa år räknar finansminister Anders Borg med att antalet arbetslösa stiger till 600.000. Var åttonde svensk i arbetsför ålder kommer att tvingas leva på en a-kassa som blivit allt mindre värd. Och redan rustats ner till att vara sämst i Norden och även en av de sämre i Europa.

Regeringen Reinfeldt är renons på idéer om hur krisen ska bekämpas. I årets vårbudget lovar den ut lite nålpengar till kommunerna. I slutet av detta år ska de få sju miljarder extra, men redan 2011 ska beloppet sänkas med två miljarder. Regeringen har genom att dribbla med siffrorna framställt det här som en jättesatsning.

I själva verket handlar det om att regeringen under perioden 2010-2012 i snitt räknar upp anslagen till kommunerna med tre miljarder per år.

Det är vad kommunerna ändå skulle fått genom den normala prisomräkningen. Att kalla det en satsning är en skamlös bluff. Redan i år beräknas kommunernas socialbidragskostnader öka med fem miljarder.

Mer tydligt än så kan inte visas att regeringen tänker sitter med armarna i kors medan krisen förvärras. Regeringen Reinfeldt försvarar sig med att den inte har råd att stimulera ekonomin.

Landet är på väg mot en ekonomisk katastrof och regeringen tänker titta på.
Så hjälplösa behöver vi dock inte vara. På socialdemokratin vilar nu ett stort ansvar. Partiet måste visa att det krävs en total omläggning av regeringens politik.

Socialdemokraterna måste nu utarbeta ett tydligt och sammanhållet krisprogram som på punkt efter punkt gör upp med den borgerliga regeringens politik. Ju snabbare det kommer, desto bättre.

Dessutom vore det till fördel om nuvarande negativa opinionstrend ska kunna brytas och gradvis vändas i allt bättre och stabilare förtroendesiffror.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Mera plåga nu och hopp senare, säger Obama

Kommentar: Finansminister Borgs vårbudget (15 april 2009) är alltför passiv i förhållande till behoven nu i Sverige. Han borde dragit in det tredje steget i skattesänkningen och använt pengarna i stället till investeringar - i infrastruktur, kommunsektorn (redan i år), yrkesvux och påbörja en sanering/renovering av miljonprogrammet i vårt hyresbostadsbestånd. (Behov finns för ett tio-årigt rullande underhållsprogram här.)

Kommunsektorn i Sverige har ju i år tappat 17 miljarder i skatteunderlag p g a den djupa krisen och arbetslösheten växer nu raskt och fortsätter att göra det också under 2010. Och ingenting gör regeringen åt den rekordusla a-kassan (en halv miljon står utanför den nu och ersättningen är på sin höjd 50 % av inkomstbortfallet). I regeringens vårbudget saknas offensiva satsningar inom såväl utbildningspolitiken som arbetsmarknadspolitiken. Av de 10 miljarder kronor extra som regeringen satsar på arbetsmarknadspolitik under 2009 går merparten till ökade utgifter för a-kassan.

Om fler länder argumenterar och agerar på samma sätt som finansminister Borg i Sverig kommer krisen att fördjupas i en än värre nedåtgående spiral. Tidskriften Economist - knappast en tidskrift med vänstersympatier - hävdar att den stora risken nu är att regeringarna i ex.vis de europeiska länderna gör för lite för att bekämpa krisen.

Men i USA kan det som sägs i New York Times - se nedan - sannolikt vara rätt, alltså att man där befinner sig i "botten" nu och där håller på att plana ut. USA befinner sig tidigare i "konjunkturfasen" än Europa och kommer då också att vända upp lite snabbare än Europa (och vissa andra delar av världen). USA brukar också ha snabbare upp- och nedgångar i konjunkturcyklerna så även det spelar roll här.

Och den här gången har ju USA hamnat mycket djupare i "den ekonomiska svackan" än tidigare. Så sannolikt planar väl nedgången ut nu där men vägen tillbaka och uppåt kommer väl vad det lider men dröjer nog än - också där.

Men mycket talar för att krisen - djup och svår - på många håll i världen, ex.vis Europa. Så det kommer nog att vara fortsatt tufft och med hög och växande stor arbetslöshet också under 2010 och in i 2011.

Det är nog, trots allt, den mest troliga scenariot.Men visst, i USA faller det nog inte mera nu utan planar ut på "botten" innan den där uppgången sedan gradvis börjar komma...Så vitt jag begriper det hela...
/Robert Björkenwall (http://rbjorkenwall.blogspot.com)
----------

News Analysis/The New York Times

Obama Stands Firm on a Sweeping Agenda
BUSINESS / ECONOMY | April 15, 2009/The New York Times

Obama Sees More Pain Now but Hope Later on Economy
By DAVID STOUT

"President Obama said the battered economy was showing signs that it was beginning to recover but warned Americans that more pain still lay ahead.
AS he spoke about the economy on Tuesday, President Obama invoked the parable in the Sermon on the Mount about two houses, one built on sand only to be blown away in a storm and another built on rock impervious to the swirling winds.

Mr. Obama was trying to explain why he wants not only to revive the sagging economy but to virtually reinvent it with sweeping changes in health care, energy and education. Without deeper reform, he argued, the economy would only topple again later.

But as he confronted critics in a wide-ranging hourlong speech to students and faculty members at Georgetown University, he also sought to shift his expansive economic program off the political sands onto a firmer foundation.

As Mr. Obama acknowledged, many Americans think he is taking on too much at once, or, conversely, not doing enough at all, or just wondering how all the pieces of his agenda fit together. A flurry of government action has yet to reverse the nation’s economic calamity, and while Mr. Obama said again that he detects “glimmers of hope,” he pleaded for patience from an instant-gratification society that usually responds to crisis with “a lurch from shock to trance.”

“It’s more than most Congresses and most presidents have to deal with in a lifetime,” Mr. Obama said. “But we have been called to govern in extraordinary times. And that requires an extraordinary sense of responsibility to ourselves, to the men and women who sent us here, to the many generations whose lives will be affected for good or for ill because of what we do here.”

Mr. Obama chose to give what aides described as a “major speech” shortly before leaving Thursday for Trinidad and Mexico, his second foreign trip of the month. It served as a reminder to his domestic audience that he remains focused on the economy and an effort to frame the debate before Congress returns from its spring recess next week.

Skeptics, including some in his own party, have questioned whether it makes sense for Mr. Obama to focus on expanding health care coverage, curbing greenhouse gases and other priorities when jobs continue to disappear at a dizzying rate, the banking sector remains in limbo, the auto industry is hanging over the precipice and the federal budget deficit is soaring.

Mr. Obama used the address to link those disparate issues and present an integrated vision for the future of American capitalism when the recession eventually ends. He defended himself against those who accuse him of bankrupting the nation and those who argue that he should be more aggressive about taking over banks and spending even more money.

“I know there’s a criticism out there that my administration has been spending with reckless abandon, pushing a liberal social agenda while mortgaging our children’s future,” Mr. Obama said. But he rejected that characterization and said it was time to make difficult decisions. “There’s been a tendency to spend a lot of time scoring political points instead of rolling up sleeves to solve real problems.”

He chided critics of his spending plans and recommitted himself to addressing the entitlement programs like Social Security, Medicare and Medicaid that consume so much of the budget.

“Let’s not kid ourselves and suggest that we can solve this problem by trimming a few earmarks or cutting the budget for the National Endowment for the Arts,” he said. “If we want to get serious about fiscal discipline, and I do,” then the country’s leaders must “get serious about entitlement reform.”

That drew a rebuke from Representative John A. Boehner of Ohio, the House Republican leader, who accused the president of not being serious himself about entitlements or deficits.

“Talk is cheap in Washington,” Mr. Boehner’s office said in a statement, “so the question to the administration continues to be: what’s the plan, and if we should ‘get serious’ about it, why did you choose to ignore entitlement reform in your budget?”

In defending his commitment to fiscal restraint, Mr. Obama continued to cite a statistic widely scorned by budget specialists. He again claimed that “we’ve identified $2 trillion in deficit reductions over the next decade.”

Three-quarters of those “reductions,” however, reflect assumptions that the nation would have had as many troops in Iraq in 10 years as it does now, even though President George W. Bush signed an agreement with Baghdad before leaving office that would result in the withdrawal of all American forces within three years.

Even as he skirmished with critics on the right, Mr. Obama pushed back at critics on the left who accuse him of being too timid, and ask, as he described their grievance, “ ‘Why aren’t you tougher on the banks?’ ” He said he had not embraced pre-emptive government takeovers because in the end such a move would cost taxpayers more and undermine confidence. “Government should practice the same principle as doctors,” he said. “First, do no harm.”

In listing his priorities, Mr. Obama again insisted that health care be overhauled by the end of the year, and he embraced the “courageous set of reforms” proposed by Defense Secretary Robert M. Gates to cancel costly weapons programs.

He was less precise about his timing for a market-based cap on carbon emissions, which are blamed for climate change. Democrats in Congress left a cap out of the budget outline passed in separate form by the House and Senate. Critics have said a cap would hurt industry and cost energy consumers during a recession.

Democratic lawmakers are pushing such cap-and-trade legislation, but appear uncertain that it could pass this year. Mr. Obama agreed that “we have to take into account the costs of transition” to a new system. But he added: “We can no longer delay putting a framework for a clean energy economy in place. That needs to be done now.”

Such initiatives, he argued, are every bit as necessary as solving the banking or housing crises. “If we don’t lay this new foundation now,” he said, “it won’t be long before we’re right back where we are today.”

Facket, socialdemokratin, ledarskapskriser och vart man möjligen är på väg

Observerat och värderat:

Om facket, socialdemokratin, ledarskapskriser och väljarstömmar och vart man är på väg

Det är främst två väljargrupper som sviker det stora socialdemokratiska partiet (numera sedan 2006 i opposition) i Sverige nu: barnfamiljerna och kvinnliga pensionärer (delvis hänger det samman med att väljare i storstädernas kranskommuner nu sviker S). Ska man vara förvånad? Nä, jag tror inte det.

Kvinnliga pensionärer - ja det är ju belagt i många studier att de har sämst pension inom pensionärskollektivet. De är därtill också mest oroliga för bristerna i äldreomsorgen och vården i stort, är också mest förbannade på andra som skor sig (på bonusar och rekordlöner etc) med mera i den vägen. De oroar sig också mest för sina barnbarns framtid. Så att de sviker nu är inte svårt att förstå. För särskilt denna väljargrupp brukar socialdemokraterna vara den stora politiska trygghetsfaktorn. Men nu är det minst sagt lite skakigt.

Barnfamiljerna - ja de ser inte heller att socialdemokraterna - normalt så trygga - har någon kraftfull politik som gör att de riktigt kan tro på framtiden. De önskar och förväntar sig mer av partiets ledarskap och dess idag alltför stora brist i förmågan (oförmågan) att "rätt läsa av tiden" (ledarskapets viktiga roll) och sedan komma med en politik som inger förtroende. Det som professor Kjell Östberg skriver så bra om i sin fina, andra Palmebiografi (om åren 1969-86; "När vinden vände").

Barnfamiljerna får i nuläget varken sina akuta problem - växande köer i barnomsorgen (inte minst i storstäderna och dess kranskommuner), oro när det gäller skolans kvalitet, inga bostäder byggs för deras barn etc. - lösta av regeringen men tyvärr inte heller trovärdigt hanterade av den socialdemokratiska oppositionen i några alternativa politiska åtgärdsförslag. Dessutom saknas det nu också en sammanhållen s-berättelse som förmår att förmedla en stabil och någorlunda optimistisk tro på framtiden. Så att det i nuläget är dessa som främst sviker och känner sig svikna av socialdemokraterna är inte heller förvånande.

Men det är inte de enda bland vilka den socialdemokratiska oppositionen nu har fått sig en förtroendeknäck. Det finns fler. Men det är särskilt tydligt bland just dessa två grupper av väljare i det svenska politiska landskapet just nu.

Detta apropå det för svenska socialdemokrater just nu rekordlåga väljarstödet i några visserligen lite "skakiga" (underlaget inte helt pålitligt) opinionssiffror på några och trettio procent i väljarstöd och den ledarkris som nu råder.

Kris i ledarskapet
Inte minst inom svensk fackföreningsrörelse råder just nu, tveklöst, en synnerligen akut ledarkris i LO och som nu snabbt pockar på en lösning som håller över tid. I mångt och mycket - men inte enbart - är detta en konsekvens av dokusåpahärvan kring AMF Pension (med rekordlön och rekordstor pension till en f d AMF-direktör m m)som på kort tid sänkt förtroendet för fackföreningsrörelsen och dess förmåga att ens vilja - än mindre kunna - stå emot den fullkomligt sanslösa bonushysterin bland näringslivets direktörer. "Frotterandet med direktörsfrälset" har, menar många, gått längre än somliga i det fackliga ledarskapet velat, kunnat eller förmått inse. Det är en ofta framförd åsikt och förklaring på ledarkrisen kring LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Och då duger det inte, som LO-ordföranden gjort, att enbart skylla på att man råkat bli "grundlurad" av någon (läs AMF-VD:n och styrelseordföranden). Det är inte trovärdigt.

Allt detta utspelas nu på mediescenen samtidigt som opinonssiffrorna rasar ner till nya, rekordlåga nivåer för socialdemokraterna. Delvis en effekt av krisen och misstroendet mot LO-ledningen. Men inte enbart.

Så här inför 1 maj - fackets och socialdemokraternas stora dag - och inför ett sannolikt mycket vanskligt EU-parlamentsval den 7 juni finns ting som vanligt folk inte heller glömmer. Exempelvis framhålls att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin var lika ansvariga för och varandra stöttande i den i ett längre perspektiv av många som "katastrofal felbedömning" etiketterade ställningstagandet om hur konsekvenserna av EG-domen om Laval bäst skulle hanteras när de båda sa att vi kör igenom EU:s Lissabonfördrag i riksdagen (skedde i november 2008) utan krav på undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Eller ens med kraft krävde att den svenska utstationeringslagen (reglerar villkorstillämpningen för utländsk arbetskraft på jobb i Sverige) måste ändras innan Sverige skriver på nya EU-fördraget. Ute bland folk har man nog inte glömt det här. Och det lär nog få sina konsekvenser i valdeltagande (var rekordlåga 38 % redan i förra EU-valet) och valutgång den 7 juni. Utöver då att sannolikt somliga nog också tar chansen att visa sitt missnöje med socialdemokraternas klena opposition även i inrikespolitiska sammanhang det senaste året.

Mona Sahlin är just nu en ledare inom socialdemokratin som tyvärr inte riktigt leder, anses tämligen allmänt. S-partiet har unnat sig den för partiets trogna väljare svårbegripliga lyxen att i denna globala kris och inhemska dito att fokusera på det interna arbetet, och att "gulla" med de små samarbetspartnerna V och Mp. Detta i stället för att på allvar utarbeta ett eget och trovärdigt alternativ till regeringen Reinfeldts borgerliga flerpartiregering. Men den lyxen kan i nuläget inte en partiledare för det av tradition "mesta regeringsbärande partiet" kosta på sig. Vad som egentligen pågår inom socialdemokraterna i Sverige just nu är fullkomligt obegripligt för växande skaror av medlemmar och väljare. Finns någon utanför partiets innersta kärna som begriper det? Någon som ens hjälpligt kan förklara varför det kunde bli på detta viset?

Någon ens hjälpligt förstådd logik i denna tystnadens strategi som uppenbarligen anammats av s-partiledningen finns inte, anser många analytiker. Helt klart är att detta skadar socialdemokraternas trovärdighet och har på ett knappt år sänkt dess opinonsstöd med närmare tio procentenheter. Den gör socialdemokraterna till ett parti som i många och växande skarors ögon sviker "de svaga" när de som bäst behöver just en stark socialdemokrati.

Och en liknande kritik finns för den delen också om en normalt så stark och slagkraftig svensk fackföreningsrörelse som i nuläget inte förmår slåss offensivt för sina medlemmars intressen i dessa tider av rekordarbetslöshet och ekonomisk nedgång.

Trots massiva varsel, växande snabb arbetslöshet och trots kraftigt nerskurna trygghetssystem samt en snabb nermontering av det svenska folkhemmet lyckas Mona Sahlin och socialdemokraterna inte visa att de är alternativet till denne borgska (finansministern) och reinfeldtska (statsministern) som av många bedömd som alltför passiv "sitta med armarna i kors"-krispolitik. Men samtidigt har inte heller den socialdemokratiska oppositionen förmått visa att man är ett alternativ värt att tro på inför kommande val om sjutton månader. Hur kan detta ens vara möjligt? Hur har det stora socialdemokratiska partiet på ett knappt år lyckats med bedriften att göra så mot sina egna väljare? Frågor som just nu haglar i luften i svensk inrikespolitik.

Förvisso är det som den "meste s-partisekreteraren" Sten Andersson (under Erlander- och Palme-åren) brukade säga: en konst också det att på kort tid förlora så mycket av ett annars öppet och givet läge.

Läget nu är, i vilket fall som helst, akut allvarligt för socialdemokraterna. Något som på intet vis bara handlar om ett LO och dess högsta ledning som gjort bort sig (vilket nog är tämligen ostridigt). Ett står dock klart så här inför kommande EU-val, s-partikongress i höst och kommande riksdagsval: Inte heller det en gång så stora och dominerande socialdemokratiska partiet har i detta svåra krisläge förmått leva upp till vanligt folks förväntningar, utan tvärtom schabblat och gjort i stort sett alla strategimisstag som går att göra.

Men hur ett så i grunden erfaret och moget parti förmår göra detta just nu är och förblir en gåta för många politiska bedömare. En gåta som ledarskapet inte kan undgå att bära ett mycket stort ansvar för.

Kanske, kanske ser vi nu hur det (senvåren och hösten 2009) avgjordes att också svensk arbetarrörelse för gott själva i huvudsak genom egna misstag gjorde slut på sitt förtroendekapital och av egen kraft devalverade sig själva från arvet att fortsätta vara det "särklassiga och största partiet i Sverige". Ett parti som i sig själv hade - men nu inte längre har - styrka nog att ensam vara ett regeringsalternativ. Och nu i stället löper risken att gradvis sjunka ihop och bli ett mera "normaleuropeiskt stort" socialdemokratiskt parti.

Jag håller det inte som uteslutet. Men det är - som gamle Sten Andersson (s) brukade säga - också en konst att förstöra så mycket på så kort tid.

Men möjligen, möjligen - men säkert, nä - kan krisen nu också leda till att en insikt nu väcks i s-ledningen och dito i fackliga ledningen och mognar om att undvikanden av en negativ "turning point" om att inte längre vara "det särklassigt största partiet i Sverige" leda till en rejäl omläggning av strategi och ledarkultur. Att man inom ett kvartal eller max ett halvår sätter till alla klutar för att vända trenden. Då behöver det inte gå riktigt så illa i kommande val som det nu ser ut att göra. Men förmår socialdemokraterna det? Vill och orkar den dra de nödvändiga konsekvenserna av det skedda och i vissa väsentliga delar "starta på nytt" !?

Kanske - men säkert är det ingalunda.

Olof Palme hade - också i svåra ekonomiska kristider, som professor Kjell Östberg skriver i sin andra Palmebiografi - förmågan att också i kristider "hålla ihop rörelsen", läsa av tidens krav och sedan utifrån detta formulera en politik som ingav förtroende och framtidshopp. Det är inte lika säkert att dagens svenska s-ledarskap har riktigt den förmågan. Idag.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist


Fotnot: Kjell Östberg: "När vinden vände. Olof Palme 1969-1986", Leopard förlag. Den andra och sista boken om som behandlar perioden 1969 då Palme blev statsminister till hans död en kall februarinatt 1986.En lysande bra skriven biografi om bl a gruvstrejken (1969-70) i malmfälten, arbetslivsreformerna på 70-talets mitt, valförlusten 1976, valrörelserna och valsegrarna 1982 och 1985. En oumbärlig bok för den som vill förstå hur Sverige förändrades under Palmes år som ledare för de svenska socialdemokraterna.