Våga ta skattedebatten och gå inte undan för "the fear factor"

Observerat och värderat:
Våga ta skattedebatten och gå inte undan för "de blås" skrämseltaktik

Det blir en "skattechock" om de rödgröna partierna får bestämma, varnade borgerliga företrädare i riksdags budgetdebatt nyligen. Och mera sånt lär vi få höra fram till valdagen 2010.

I grunden är det exakt samma argument - skräckens strategi, "the fear factor" - och skrämseltaktik har ofta används som valvinnare i USA och Storbritannien. Så t ex använde det brittiska högerpartiet, tories, den mot brittiska Labour i valrörelsen 1992. De trummade ut budskapet att Labour, det brittiska arbetarpartiet, skulle höja skatterna kraftigt för låg- och inkomsttagare om de fick makten.

"Extra would Labour tax you", skrev tories i sina valannonser 1992. Elektriker, handelsanställda och sjömän skulle drabbas hårt av Labours politik om de fick makten i valet 1992. Och det lyckades, Labour blev kvar i opposition ytterligare fem år.

Nu kommer dessa argument att återanvändas i den svenska debatten inför valet 2010. Det blå laget i alliansregeringen börjat med återbruket av denna "fear factor"-strategi. I valet i september 2010 kommer man att försöka göra maximalt bruk av denna strategi och, om möjligt, skrämma väljarna tillbaka till alliansens valfålla igen.

Därför har de borgerliga redan nu - som i budgetdebatten nyligen i riksdagen - gång efter annan slängt ur sig att det blir en "skattechock" om socialdemokraterna kommer till makten igen. Om att det blir en skattechock för normalinkomsttagare som metallarbetare, undersköterskor, sjuksköterskor och andra.

Detta - skräckens och skrämselns taktik - i kombination med ett uppblåst försök att göra Fredrik Reinfeldt till mera av en statsman och ledare än socialdemokraternas Mona Sahlin kommer att vara vad man satsar på för att försöka återta så mycket som möjligt av det 15 %-iga opinionsunderläge till valdagen 2010.

Om det kommer att lyckas, ja det återstår att se. Men vill man, som svenska folket ofta visar i olika attitydmätningar och i tidigare val, ha en bra skola, sjukvård och äldreomsorg så förutsätter det en kvalitativt god och väl fungerande offentlig sektor. Och en sådan får man inte utan att betala skatt efter förmåga och bärkraft. Fler och bra utbildade lärare, sjukvårds- och äldreomsorgspersonal, fler poliser, brandmän och annat lika viktigt är inte gratis. Inte heller goda pensioner, socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen och en utbyggd kollektivtrafik. Det förutsätter att vi är beredda, vilket SOM-mätningar och annat visar, att betala skatt efter bärkraft, därest nu vi inte vill ha en plånbokens ransonering av sådan samhällsservice och fattigstandard till dem som har den tunnaste plånboken. Rika för sig, medelinkomsttagare för sig och de fattiga för sig i "fattigstandardklassen".

Kelgrisarnas samhälle eller mer av skatterättvisa
Men något sådant "kelgrisarnas och de tillbakasattas samhälle" (som Per Albin Hansson talade om) vill svenska folket inte ha. Tvärtom visar opinionsläget att svenska folket vill ha ett mera, inte mindre solidariskt och rättvist fungerande samhälle. Folket vill ha ett samhälle som är starkt och väl fungerande när vi själva är som skröpligast och skörast - vid sjukdom, arbetslöshet eller när vi växer upp och på förskola och i skolan ska börja formas för att kunna ta steget ut i vuxenvärlden.

För att få detta och annat liknande, så vet svenska folket att vi behöver betala skatt, skatt efter bärkraft och förmåga. Fördelningsmässigt rättvisa skatter, inte skatter som fungerar enligt principen "till dem som har skall ännu mera varda givet". Och inte några "pensionärsskatter" som bestraffar alla dem som byggt upp det här landet i förhållande till dem som nu är ute i förvärvslivet. Att rätta till sådant och höja fastighetsskatten något på dyra lyxfastigheter är inte att erbjuda svenska folket en "skattechock". Tvärtom att återinföra lite mera rättvisa, rim och reson i ett skattesystem som det blå alliansregeringslaget förstört och gjort oförsvarligt orättvist och slösaktigt vad gäller våra samlade samhällsresursers bästa möjliga användning.

I grunden handlar "skattechock"-skrämseltaktiken om ett avgörande viktigt vägval. Antingen så fortsätter vi på den inslagna vägen med växande skatteorättvisor och överkompensation till dem som redan har mest. Eller så börjar vi nu arbeta för en återgång till den gamla fina svenska principen om "skatt efter bärkraft" och med syfte att tillförsäkra alla en fullgod samhällsservice på lika villkor och efter behov, och inte efter plånbokens tjocklek. Och vill vi det senare, vilket nog en majoritet av svenska folket i grunden vill, så är det rimligt att den som har det gott ställt också bidrar mer än den som lever under knappa ekonomiska omständigheter.

Svårare än så är det inte.

Men då måste socialdemokraterna också frimodigt och med självförtroende våga argumentera för detta och inte huka när "det blå laget" skruvar upp volymen på sin skrämsel- och fear factor"-propaganda. Vågar man det - och tydligt också beskriver vad vi får för den skatt vi betalar -, så behöver socialdemokraterna inte vara rädda för att den rätt misslyckade Reinfeldt-alliansen i valrörelsen 2010 kommer att försöka blåsa upp sitt nu så stukade självförtroende med en aldrig så smutsig och osaklig "fear factor"-strategi.

En sådan ökad tydlighet i alternativen kommer bara att gynna socialdemokraterna i valet. Feglir och ängslan riskerar däremot att äventyra en annars tämligen trolig seger i kommande val.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Skattebluffen

Krönika i Gotlands tidningar 24 september 2008
Den borgerliga skattebluffen

Häromdagen stod statsminister Reinfeldt i riksdagen och påstod att de låg- och mellanavlönade gynnas mest av de nya skattesänkningarna. Nys är vad det är, nys och bluff.

Vid en närmare granskning visar det sig, föga överraskande vara en stor fet lögn. En lögn som inte blir sannare för att den upprepas om och om igen.

En beräkning har gjorts av Ikanobankens familjeekonom Ann-Sofie Magnusson och bygger på Skatteverkets modell och en kommunalskatt på 31,44 kronor.

Reinfeldts skattebluff
Det har skett på uppdrag av Expressen som över två tidningssidor kallar Reinfeldts propagandanummer för "Skattebluffen". En normalinkomsttagare med 18 000 kronor i månaden får 241 kronor i skattesänkning, medan en bättre avlönad med 26 000 kronor i lön får 323 kronor i sänkt skatt.

Går man litet högre upp till 30 000 kr så blir den totala skattesänkningen 642 kr och ännu högre upp i inkomst blir det en tusenlapp mera i månaden. Det beror på att regeringen utan att basunera ut det, har höjt gränsen för vilka som ska betala statlig skatt.

Det betyder att alla som tjänar över 28 400 kronor utöver jobbskatteavdraget får över 300 kr mer. Sedan ökar det till tusenlappen mindre i skatt vid ännu bättre inkomster som 31 700 kronor.

Höginkomsttagare får alltså fyra gånger mer än normalinkomsttagaren. Varför denna gränslösa generositet mot dem som redan har det allra bäst i Sverige? Räcker det inte med borttagen förmögenhetsskatt och tiotusentals kronor mindre i fastighetskatt? En vanlig pensionär får bara 68 kronor, det vill säga ynka tre kronor om dagen.

Oklara socialdemokrater
Men inte heller socialdemokraterna har hittills förmått samla ihop sig till ett oppositionsalternativ värt namnet för att skapa ett jämlikt skatteuttag. Partiet har varit emot jobbavdraget, men har därefter successivt accepterat en stor del av det.
2 000 kronor som kompensation till de äldre i sänkt skatt var allt man ansåg sig vilja eller kunna föreslå så sent som i somras. Det är för svagt.

Det var tyvärr bara ett litet plåster på såret, men ovärdigt ett parti med ambition att skapa jämlikhet och trygghet. Visserligen sade socialdemokraternas Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju för en tid sedan, att partiet rent principiellt ansåg att pensioner borde betraktas som uppskjuten lön och beskattas därefter.
Men när hon sedan stod i talarstolen fredagen den 19 september på PRO:s kongress infriades ingalunda förväntningarna. Tvärtom föll de platt till marken, när Sahlin inte vågade gå längre än en utlovad skattelättnad på "minst 2 500 kronor" om året. Alltså en ynka 500-lapp mer än löftet från i våras.

Det håller inte om valet ska vinnas i september 2010. Må sedan vara att det kan ses som ett första steg mot en jämlik beskattning, men jämfört med tidigare är det bara marginellt bättre. Inte mer.

"Pensionärsskatten" måste bort och rättvisan visavi pensionärskollektivet måste bli verklighet under kommande mandatperiod. Annars lär nog socialdemokraterna inte vinna något val, trots att den borgerliga regeringen nu lagt upp bollen på straffpunkten.

Robert Björkenwall

Dan Andersson - den svenska finnmarkens store skald

Läst och värderat:
Dan Andersson - den svenska finnmarkens store diktare och "drömlängtande" gestalt

Göran Greider, poet och chefsredaktör för Dala-Demokratn i Falun har nyligen kommit ut med en fin bok om den svenska finnmarkens i Bergslagen-Dalarna store diktare. Biografin bär den poetiska titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" (Bonniers förlag).

En titel, berättar Greider på ett knökfullt och publikdragande ABF-samtal i Stockholm häromdagen, som visar sig vara hämtat från en av Dan Anderssons egna noveller.

Boken bygger, förutom på inläsning av rader av tidigare Dan Andersson-studier av Olavi Hemmilä, Gösta Ågren, Anne-Marie Odstedt och Gunde Johanssons översikt om "Finnmarkens speleman", på betydande egna närstudier av brevsamlingar och andra dokument på Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm samt på resor i Dan Anderssons fotspår i finnmarken och på olika gatuadresser i Stockholm.

Alltsammans sedan redovisat för läsaren på ett lättläst och pregnat språk. Ibland i en typisk, lite "slängigt" charmig greiderstil.

Hos finnmarkspoeten Dan Andersson fanns en inte sällan lite svårfångad och poetiskt flyktigt svävande stil som inte alltid var och är så lätt att få grepp om. Ofta oerhört sångbar och melodiös om längtan och detta svävande "bortom" där ens fötter råkade stå. På sätt och vis var Dan Andersson det tidiga 1900-talet Bob Dylan, som fick också krymma och arbetströtta skogsarbetare, gruvarbetare, smeder och andra att känna att livet både kan och borde kunna vara något mer än det som fanns till städes vid den enkla kvällsvarden i stugan efter arbetsdagens slut. Och fick deras ögon att tindra, längta och drömma om ett annat liv.

Dan Anderssons poesi och sångbara texter gav på det sättet näring åt drömmar och hopp hos många "vardagens anonyma kugghjul" utan vilket inga varor och tjänster blir producerade.

Men själv var Dan Andersson - som föddes i finnbygdens Skattlösberg i Dalarna år 1988och dog av cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm 1920 - en rastlöst gränsvarelse. Febrigt rotlös och hängande i mitten mellan stad och landsbygd. Och med stor lojalitet med de finskättade arbetare han mötte i kolarkojorna i skogen, trots att han själv var en rätt usel och lite valhänt arbetare. När han nu försökte sig på deras tunga yrkesknog.

Göran Greider beskriver Dan Andersson med rätta som en riktig "marginal man", en gränsmänniska. Han var en person som förkroppsligade både stad och land i sin egen gestalt. Och som för övrigt proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson skrev ett beundrande porträtt i romanen "Stockholmaren". Där framstår Dan som en förebild för svensk arbetarungdom.

Intressant nog hade Dan Andersson och en annan stor skald, värmlänningen Gustaf Fröding, samma finska stamfader - Björn Sarve som kom till Sverige och finnmarken på 1500-talet.

Många var de finnar som kom från främst Savolax men också Tavasteland och i flera tusental slog sig ner i ödebygder i Bergslagen (Dalarna, Västmanland och norra Värmland). Det som skulle bli känt som finnmarkerna. Och där naturen var rätt lik de trakter de lämnat i Savolax och Tavastehus. Finntorpen fick i regel släktnamn efter dem som en gång byggt upp den i ödemarken. Så småningom blev dessa dock försvenskande av nitiska präster och myndighetspersoner i kyrkoböckerna.

Men länge lyckades dessa finnar hålla emot och bevara sitt språk och sin kultur.

Detta finska kulturarv knöt Dan Andersson särskilt starkt an till efter sina resor från 1913 och framåt i sina romaner, noveller och dikter. Namn som Luossa, Pajso, Tervalax, Voima, Harja, Roomi, Hanga, Sami, Hautana hed, Kango och andra finskklingande namn förekommer flitigt i Dan Anderssons febriga diktning och prosakonst. Inte sällan med rent Edith Södergranska, karelska och kalevalaliknande anslag, sittande vid en stockeld medan timmarna skrida, kanske väntande på en syster eller käresta som är långt borta och möjligen senare kommer. Och om spelemän som inte vill tröska råg och repa lin men väl spela till gravöl och danssäd, lyssnande till stillsamma böljeslag mot strand, i "en vild och evig längtan"
och där "evigt unga barn av saligheten bo". Som Dan Andersson diktade om i sin klassiska "Omkring tiggarn från Luossa". Den som jämte "Till min syster" och "Jag väntar.." är några av Dan Andersons än idag mest älskade och sjungna dikter.

För övrigt skriver Göran Greider att Dan Andersson - i livslångt men aldrig slutfört fadersuppror - i dikten "Till min syster" även smugit in ett förtäckt fadersuppror , när han i strofen "en dag på knä för konungen, en natt för skuggan rädd" i praktiken åsyftar sin egen far Adolf ("den gamle finnen" kallad av Dan själv).

Känt - och det gör Greider stor rättvisa av - är också att Dan Andersson hade kvinnotycke och var mycket omtyckt av kvinnor. Och med flera allvarliga romanser i livet, bland annat den vackra kärleksdikten "Jag väntar..." handlar om en av dessa, Nannie Lundberg, som han var förlovad med en tid.

Men den han verkligen ville ha och hade en treårigt lång relation med, Märta Larsson, fick han tyvärr aldrig gifta sig med p g a att Märtas far ansåg Dan vara ett alltför dåligt parti för dottern.

Dan Andersson hade mött Märta på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik vinterkursen 1914-1915. Och den smäleken som Dan Andersson drabbades av när han inte fick sin Märta kom finnmarksskalden aldrig över. Även om han sedemera kom att gifta sig med Olga, systern till trubaduren Gunnar Turesson som tonsatt så många av Dan Anderssons dikter.

Dan Andersson han dock dö en meningslös dö på ett enkelt Klarahotell i Stockholm innan det barn som han och Olga väntade kom till världen.

Finnmarkens Dan Andersson har, trots sitt korta diktarliv och den snåla kritik som hans böcker fick, ändå överlevt. Trots att han aldrig fått ett riktigt erkännande i svensk litteratur, så kommer det nya tolkningar av hans visor. Och där särskilt unga och tonsäkert sjungande Sofia Karlsson sticker ut som ett verkligt stjärnskott svensk viskonst.

Kanske har Dan Andersson överlevt och känns så modern just därför att han inte egentligen skrev några agitationsvisor utan var och förblev den "stora drömmaren" och "längtans diktare" framför andra.

Det intrycket befästs av Göran Greiders fina och läsvärda biografi om Dan Andersson. Och trots att titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" egentligen är möjlig om för en bra bok som söker många läsare.

Samtidigt är det helt rätt - just när det handlar om en sådan gränsmänniska och febrigt undflyende gestalt som finnmarkens store diktare.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

IG för regeringens otillräckliga infrastrukturpaket

(Inför i bl a Dagbladet, Sundsvall, den 13 sept. 2008)
Regeringens infrastrukturpaket får inte godkänt

Regeringen slår på stora trumman och satsar pr-mässigt hårt på en positiv lansering av sin kommande infrastruktursatsning för den kommande planeringsperioden. Men ska man vara imponerad? Har satsningarna fått rätt fokus och prioritering?

Nej, inte om man vill – och som man bör – väga in också miljö- och klimataspekterna när det gäller kommande trafiksatsningar.

En satsning på futtiga två miljarder av hela infrapaketet går till järnvägen. Och det är alldeles otillräckligt och rimmar illa med den ”gröna” regeringsretoriken.

Som bekant har Klimatberedningen tidigare i år pekat ut behovet av en ökad kapacitet i järnvägsnätet som av­görande för att Sverige ska kunna minska utsläppen av växthusgaser. Men Reinfeldt-alliansen har icke lyssnat på och beaktat detta i infrastrukturpaketet.

Enligt Banverket skulle en investeringssatsning på 136 miljarder på tio år öka kapaciteten i järnvägstrafiken med 50 procent. Miljöminister Andreas Carlgren har för övrigt också själv sagt att en så snabb utbyggnad är nödvändig. Nu har han dock uppenbarligen blivit helt överkörd av statsminister och hans handgångne finansminister Anders Borg.

Samma sak gäller också miljöbilspremien, som – trots att den blivit framgångsrik – regeringen nu skrotar i förtid.

Ett vet vi dock säkert: ­Klimatkrisen kan inte vänta. Ändå väljer den borgerliga ­alliansregeringen ständigt att skjuta miljösatsningarna på framtiden.

Och det är illa, mycket illa. Icke godkänt, IG, blir det därför för regeringens nya infrapaket.


Robert Björkenwall, frilansjournalist