om livets gång och "ska nya röster sjunga"

Apropå ingenting eller snarare livets gång.
Tycker fortfarande det här är en av proggaren
Mikael Wiehes bättre sånger/Robert Björkenwall
----------------
…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes “Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Höjda egenavgifter till a-kassan - ett av flera ideologiska vägval mot ett mera individualiserat samhälle

Analys
Höjda egenavgifter till a-kassan och andra ideologiska förändringar - steg mot en ökad individualisering av samhället

Häromdagen fick jag min räkning från journalistförbundet för a- kassa och medlemsavgift. I stället för tidigare cirka 350-talet kronor ska jag nu skicka in ungefär det dubbla i månaden. (Jag har dessutom sedan ett tidigare mångårigt presschefsjobb i ett LO-förbund också medlemskap i ett LO-förbund och får nu en liknande höjning av den månatliga medlemsavgiftetntt också där.) Så här är det för de flesta andra fackligt anslutna - efter maktskiftet till den nya alliansregeringen.

Höjningen av a-kasseavgiften (orsaken till fackavgiftshöjningen) har karaktären av ideologisk skattehöjning. Höjningarna är bara ytterst marginellt kopplade till arbetslöshetsriskerna i skilda yrken.

Baktanken med alliansregeringens framtvingade avgiftshöjning till a-kassan är att när vi nu ska stå för mer av vårt försäkringsskydd själva så måste vi också ha mer pengar att styra över själva. Det är så de i regeringen ledande moderaterna har lagt upp det. Små men ändå tydliga steg mot större privat ansvar, lägre skatter och en något mindre offentlig sektor och kollektivt ansvarstagande.

Det är samhällsförändrande reformer som moderaterna - med hjälp av småpartierna - nu sjösätter. Vårt sätt att tänka och perspektivet på individ och samhälle vill de förändra gradvis genom att förskjuta betalnings- och ansvarsförhållandena mer till individen och mindre till det kollektivt gemensamma. Får processerna sedan löpa på under några år i de här banorna kommer det att skapa en ny politisk miljö i Sverige. Det är tanken och det bakomliggande strategiska upplägget. Såväl med den framtvingade egenavgiftshöjningen till a-kassan som t ex med omvandlingen i moderat- och alliansstyrda kommuner av den den kommunala, allmännyttans hyresbostäder till privata bostadsrätten.

På område efter område finns samma bakomliggande ideologiska motiv bakom politikomläggningen. Mera av privat och marknads- och plånboksstyrt och mindre av solidariskt finansierat och gemensamma lösningar.

Socialdemokratins och arbetarrörelsens bärande idé är däremot mer av gemensamma lösningar - starka och samhällskloka, förändringsbenägna fackliga organisationer och en hyfsat stor och solidariskt finansierad offentlig sektor som komplement och balanserande faktor till det mera kortsiktiga marknadssamhället, ett Sverige som av tradition är en av västvärldens öppnaste marknadsekonomier. Och kan så förbli så länge det finns en stark och samhällsklok fackföreningsrörelse och en hyggligt stor och balanserande offentlig, gemensam sektor. Men den dag de balanserande gemensamma motkrafterna mot de snöda marknadskrafterna blir för tunna och svaga förändras i grunden också det folkhems-Sverige som en klar majoritet av svenska folket fram till nu har visat sig vilja ha.

Gradvisa steg mot en förändrad svensk samhällsmodell

Därför gäller det också att med stor uppmärksamhet slå ner på förslag och lösningar som har som långsiktigt syfte att förändra den svenska samhällsmodellen på sätt som inte är önskvärt. Också när det sker i många och små steg. Men med det bakomliggande strategiska syftet att gradvis nagga och gröpa ur det gemensamma och offentliga - flytta pengar och ansvar från det allmänna och ut till varje enskild individ. Vad blir det socialdemokratiska svaret nu i opposition på den här utvecklingen? Strida om varje punkt och sakområde? Utveckla nya starka offentligheter som på sikt kan ersätta det som nu förändras? Ta tillbaka - återställa - gjorda försämringar/förändringar när man får makten igen? Ideologierna är ingalunda döda. Tvärtom. De bärande och grundläggande klass- och intressekonflikterna finns kvar där som förut.

I den meningen - trots att samhället utvecklats och nya faror som klimathotet etc tillkommit - består samma grundläggande idémässiga skiljelinjer också i 2000-talets Sverige som på t ex Per Albins och Tage Erlandets tid. Då, som nu, gäller det att hitta en bra och fungerande balans mellan det kortsiktiga marknadstänkandet och det mera långsiktigt uthålliga och gemensamma bästa. Om vi vill skapa en värld och morgondag som kan bli ännu lite bättre - och inte sämre - att leva i för oss och våra barn och barnbarn.

Också små steg i fel riktning - som höjda egenavgifter till a-kassan, kanske minskad facklig organisationsgrad, och t ex en privatisering av den kommunala, allmännyttiga bostadshyresmarknaden till privata bostadsrätter med mera - spelar roll i det här större sammanhanget. De faller alla in i ett mönster och är ytterligare ett antal små men tydliga steg steg på vägen mot ett samhälle där det enskilda intresset alltmer överflyglar det allmänna och gemensamma bästa.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Mona Sahlin måste övertyga sina skeptiker och facket för att bli respekterad

Analys
Mona Sahlin måste övertyga facket och sina skeptiker för att blir respekterad

Efter elva år av berg- och dalbana varvat med en hel del personliga katastrofer och inte så lite egenförskyllt slarv med kontokort, obetalda räkningar och annat kallar nu partiet åter Mona Sahlin och erbjuder henne den allra högsta förtroendeposten. Kommer det att gå bra? frågar sig Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko och tidigare sakkunnig i regeringskansliet.

Efter 30 år som heltidspolitiker lämnade Göran Persson (s) onsdagen den 17 januari 2007 riksdagens partiledarscen - stödd på krycka och med gröna gummistövlar i näven. Formellt slutar han först på partikongressen nu den 17 mars men reellt tog allt slut i och med hans sista partiledardebatt i riksdagen den 17 januari. En 11-årig, färgstark partiledarepok stövlade ut ur strålkastarljuset och in i skogarna runt sjön Båven i Torp i Sörmland. Han gjorde det efter 21 år som riksdagsledamot, 15 år som statsråd, 11 år som partiledare, 10 år som statsminister och 7 år som kommunalråd i sörmländska Katrineholm. Han deltog i sin sista debatt i kammaren och kommer inte tillbaka. Nästa gång socialdemokraterna ska opponera mot statsminister Fredrik Reinfeldt (m), vid frågestunden nästa vecka, låter Göran Persson Mona Sahlin ta diskussionen. Den nya partiledaren för Sveriges i särklass största politiska parti.

Det blir partiets "come back"-girl framför andra, Mona Sahlin. Hon är dock långtifrån partiets drömkandidat. Men hon vill och vågar ändå ställa upp och säga ja. Och i detta sitt ja med självförtroende har hon haft stöd av EU-kommissionären och nej-sägaren Margot Wallström och en del andra ivriga supportrar. Skulle hon och socialdemokraterna sedan vinna nästa riksdagsval 2010 lär nog Margot Wallström återkomma som statsråd och utrikesminister i en Sahlin-ledd regering.

Efter elva år av berg- och dalbana varvat med en hel del personliga katastrofer och inte så lite egenförskyllt slarv med kontokort, obetalda räkningar och annat kallar nu partiet åter Mona Sahlin och erbjuder henne den allra högsta förtroendeposten. Kommer det att gå bra? Mycket beror på om hon på rätt sätt förmår att ta till sig den kritik och skepsis som funnits och ännu finns mot henne som person.

I fackföreningsrörelsen finns ännu många skeptiker och kritiker och inte heller precis alla tycker att hon precis är så ideologiskt påläst som önskvärt vore för en partiledare. Somliga undrar nog också hur det står till med hennes syn på klassisk socialdemokratisk välfärds- och sysselsättningspolitik. Kan man lita på henne där? Onekligen har hon ett och annat att bevisa innan hon i reell mening blir också hela det stora svenska socialdemokratiska partiets verkliga ledargestalt.

Men LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin öppnade häromdagen i en radiointervju för samarbete med fackföreningsrörelsen. Det lär Mona Sahlin behöva sköta väl om hon ska kunna bli en respekterad partiledare i alla läger inom partiet. Om hon inte ska bli socialdemokratins motsvarighet till moderaternas misslyckade partiledare Bo Lundgren måste hon ta i med hårdhandskarna redan från start och visa att hon förstått varför socialdemokraterna förlorade det annars så "givna" valet 2006. Därtill måste hon, tillsammans med övriga i partiledningen, satsa på att vitalisera och bygga upp den nu rätt nedgångna partiorganisationen och även visa att man har större respekt för medlemmarna än för opinionsundersökningar, fokusgrupper och reklambyråers inte så sällan rätt beskäftiga råd och dåd. "För få känner igen socialdemokraterna som en ilsken folkrörelse mot orättvisor." Som Olof Palme brukade säga...

Det är tyvärr ännu mera sant idag. Så det var klokt av Mona Sahlin att hon citerade Olof Palme om behovet av en reformering av partiorganisationen på sin presskonferens. Och flaggade för ödmjuk analys av den smärtsamma, för många överraskande valförlusten. Ty behov finns. Annars kan det snabbt visa sig att Sahlin blir socialdemokraternas svar på Bo Lundgren och då blir det inte, som annars är det normala hos de svenska socialdemokraterna, några minst tio år som partiledare. Mona Sahlin har mycket att bevisa och är nog själv, förhoppningsvis, medveten om just detta.
ROBERT BJÖRKENWALL, frilansjournalist
f d mångårig presschef i Seko, tidigare också sakkunnig i regeringskansliet

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar den 20 januari 2007)

Perssons sorti och efterträdaren Sahlins utmaningar

Analys
Göran Perssons sorti och de utmaningar som efterträdaren Mona Sahlin nu står inför som ny ledare

Efter 30 år som heltidspolitiker lämnade Göran Persson (s) onsdagen den 17 januari 2007 riksdagens partiledarscen – stödd på krycka (efter en höftledsoperation i december) och med gröna gummistövlar i näven. Formellt slutar han först på s-partikongressen nu den 17 mars men reellt tog allt slut i och med hans sista partiledardebatt i riksdagen den 17 januari. En 11-årig, färgstark partiledarepok stövlade ut ur strålkastarljuset och in i skogarna runt sjön Båvern i Torp i Sörmland. Lite vemodigt kändes det allt.

Han gjorde det efter 21 år som riksdagsledamot, 15 år som statsråd, 11 år som partiledare, 10 år som statsminister och 7 år som kommunalråd i sörmländska Katrineholm. Han deltog i sin sista debatt i kammaren – och kommer inte tillbaka. Nästa gång socialdemokraterna ska opponera mot statsminister Fredrik Reinfeldt (m), vid frågestunden nästa vecka, låter Göran Persson Mona Sahlin ta diskussionen.

Det är främst som kraftfull sanerare av statsfinanserna och lysande retoriker som han kommer att bli ihågkommen. Och nu är det hela över - och i kulisserna väntar redan efterträdaren. Den nya partiledaren för Sveriges fortsatt i särklass största politiska parti. Det blir partiets "come back"-girl framför andra, Mona Sahlin.

Hon är dock långt ifrån partiets drömkandidat. Men hon vill och vågar ställa upp och säga ja. Och i detta sitt ja med självförtroende har hon bland andra haft stöd av EU-kommissionären och "nej-sägaren" Margot Wallström och en del andra ibland nästan överivriga supportrar. (Ibland undrar man om det egentligen är ett parti man är medlem i eller om det mest handlar om visa att man råkar tillhöra "rätt" fan-club.) Skulle hon och socialdemokraterna sedan vinna nästa riksdagsval 2010 lär nog Margot Wallström återkomma som statsråd och utrikesminister i en Sahlin-ledd regering. En nog så tuff uppgift kan det mycket väl visa sig bli. Tuffare än kanske somliga vill inse.

Men nu är vi där. Efter elva år av berg och dalbana varvat med en hel del personliga katastrofer och inte så lite egenförskyllt slarv med kontokort, obetalda räkningar och annat kallar nu "partiet" åter henne och erbjuder henne den allra högsta förtroendeposten.

Kommer det att gå bra? För tidigt att säga. På många sätt - erfarenhetsmässigt inte minst - är hon nu bättre rustad än hon var förra gången då det i stället blev Göran Persson. Mycket beror dock nu på om hon på rätt sätt förmår att ta till sig den kritik och skepsis som funnits och ännu finns mot henne som person. I partidistirikt som Skåne m fl och i fackföreningsrörelsen finns ännu många skeptiker och kritiker och inte heller precis alla tycker att hon precis är så ideologiskt "påläst" som önskvärt vore för en partiledare. Somliga undrar nog också hur det står till med hennes syn på klassisk socialdemokratisk välfärds- och sysselsättningspolitik. Kan man lita på henne där? Det här är långt mera centrala frågor än hårt kritiserade förslag om skatteavdragen för hushållsnära tjänster (pigavdrag) och annat som ofta tagit ett omotiverat stort debattutrymme - också inom socialdemokraterna och när Sahlin själv varit ute i debatten.

Så onekligen har hon ett och annat att bevisa innan hon i reell mening också blir hela det stora svenska socialdemokratiska partiets verkliga ledargestalt.

Men LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin öppnade redan häromdagen i en radiointervju för samarbete med fackföreningsrörelsen. Just här finns en inte obetydlig uppförsbacke för Sahlin. Just det här samarbetet lär Mona Sahlin behöva sköta, och sköta bra, om ska kunna bli en - som hon också själv vill (presskonferensen 18/1) - respekterad partiledare i alla läger inom det stora s-partiet.

Och om hon ska undvika att bli socialdemokratins motsvarighet till moderaternas misslyckade partiledare Bo Lundgren (valet 2002) måste hon ta i med kraft redan från start och visa att hon förstått varför socialdemokraterna förlorade det annars så "givna" valet 2006. Därtill måste hon, tillsammans med övriga i partiledningen, satsa på att vitalisera och bygga upp den numera rätt nedgångna partiorganisatinen och även visa att man har större respekt för medlemmarna än för opinionsundersökningar, fokusgrupper och reklambyråers inte så sällan rätt beskäftiga råd och dåd.

Klokt dock att hon citerade Olof Palme om behovet av en reformering av partiorganisationen på sin presskonferens (18/1). Och flaggade för en ödmjukt självkritisk analys av valförlusten samt för en vassare jobb- och jämlikhetspolitik. Ty det behovet finns onekligen efter senaste, inte direkt överraskande valdebaclet (fast somliga har en tendens att försöka bortförklara detta faktum).

Också om Mona Sahlin vill undvika att socialdemokraternas svar på moderaternas misslyckade partiledarparentes Bo Lundgren. Och om hon - som traditionen bjuder hos de svenska socialdemokraterna - vill sitta "minst" tio år som s-partiledare.

Mona Sahlin som en i mars vald ny s-ledare - ett historiskt val med en kvinna i s-ledningen efter 118 - har dock mycket att bevisa innan hon blir fullt ut respekterad i alla läger i partiet. Rimligen och förhoppningsvis är hon också själv medveten om just detta.

ROBERT BJÖRKENWALL