Regeringen famlar i kampen mot kriminella gängen

Härom dagen hade SVT:s nyhetsprogram Aktuellt (28/9) en debatt med S-ledaren Magdalena Andersson, justitieminister Gunnar Strömmer, M, och SD-ledaren Jimmie Åkesson om gängkriminaliteten i Sverige. Noteras ska att de två på regeringssidan i nuläget företräder en minoritet i väljaropinionen. Strömmer och Åkesson radade där åter upp repressiva åtgärder som sägs komma tillrätta med den ”terrorism” som gängkrigen just nu drabbar Sverige så hårt med många oskyldiga döda. Noteras ska att detta sägs åter från borgerliga partier som i valrörelsen lovade att allt skulle bli bättre om de bara fick väljarnas förtroende i valet 2022. ”Valhänt- och taffligheten lyser igenom gång på gång i regeringens bristande förmåga i regerandets konst.” Men så här långt - efter ett år - har mycket blivit sämre och hittills har de mest fått sina vallöften att framstå som tomma och utan riktig effekt, rent kraftlösa och otillräckliga. Det borde snarare efter ett år 'tagga ner' och en viss ödmjukhet inför problemen som hopar sig. Men icke! I stället instämmer Strömmer med Åkesson i att det inte ens är meningsfullt att lyssna på regeringserfarna i oppositionen och man ska inte prata med Magdalena Andersson inom S. Och när Åkesson tycker att polisledningen ska bytas ut så slirar justitieministern först innan han sedan säger, som han måste, att han har fortsatt förtroende för rikspolischefen Thornberg. Så samspelta som statsminister Kristersson, M, gång på gång hävdade i valrörelsen är alls icke Tidö- partiernas fyra inte alls.. Snarare då en fortsatt tydlig oförmåga att genomföra sina vallöften. Vare sig den handlar om krimgängen, el- och bränslepriserna eller om välfärden (kommunsektorn går med stora underskott!). Det känns allt mera som den SD--stödda regeringen Kristersson famnar och inte riktigt vet vad de ska göra, utom att ägna sig åt nya Blame Game; skylla på andra. En annan sak är sedan att båda sidor nu - utöver att agera kraftfullt - borde medge att mycket kunde varit vunnit om polismästare Carin Götblads rapport och åtgärdslista från 2010 hade genomförts. Men vem styrde då?, jo, den borgerliga Reinfeldtsalliansen. Men heller inte S-regeringen efter 2014 gjorde tillräckligt av hennes goda förslag några år senare vid makten. Men högerpopulisten Åkesson, SD, fortsätter att nära nog totalt strunta i nyrekryteringen och förebyggande insatser (mot stökiga unga pojkar etc) som också behövs, som fanns i Carin Götblads rapport från 2010. SD-ledaren Åkesson har i debatterna om kriminella gängen rätt mycket samma ”lås in”- och ”skicka ut invandrarna”-budskap som hans SD-kollega Jomshof, ordförande i riksdagens justitieutskott, men Åkesson uttrycker sig bara smartare! Men att svenska staten faktiskt har råd att göra mer och bättre visar färsk statistik från Statistiska centralbyrån, SCB. Där rapporterar nu att den offentliga sektorns finanser år 2022 visade ett överskott på 66 miljarder kr och att Sverige nu är nere i en bruttoskuld på 33 % av BNP. Ändå håller regeringen i sin färska budget igen och satsar för lite resurser till tullen, brottsförebyggande insatser (skolan, föräldrastöd, barnpsykiatri etc) för att den vägen bidra till att stoppa flödet av nya unga i kriminalitet. De har i stort sett bara lagskärpningar och fler in i fängsligt förvar på sin åtgärdslista. Och det får man befogad kritik för. Så exempelvis är det helt obegripligt varför de, med stöd av försvaret, inte satsar på att stoppa knark och vapen vid gränserna. Mer resurser till tullen (kräver socialdemokraternas Andersson), kustbevakningen och gränspolisen. Därtill också ett ökat samarbete med Norge, Finland och Danmark här vore också nödvändigt för att gå framgång och stopp på flödet av vapen och narkotika! Valhänt- och taffligheten lyser igenom gång på gång i regeringens bristande förmåga i regerandets konst. För övrigt skulle det inte vara helt omöjligt om det skulle visa sig att de inbördes krigande gängen själva till slut gör slut på kriget innan regeringens taffliga, hantverkshandlade oförmåga i regerandets agerande biter och får effekt. Och tyvärr visade det sig även att statsminister Kristerssons tal till nationen 28 september var mycket tunt till innehållet. Där fanns just inget som ens liknade ett samla nationen-tal. Bara att konstatera: just nu famlar regeringen och har inte grepp om läget! Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet och Sydöstran 29 sept 2023; https://www.sydostran.se/insandare/insandare-regeringen-greppar-inte-laget/

Finska facken går i politiska stridsåtgärder mot regeringen

Av tradition gjorde man på finsk arbetsmarknad länge i regel upp i trepartsöverenskommelser mellan stat, arbetsgivare och fackförbund. Breda majoritetsregeringar, självklart i Finland, har tillsammans med parterna gjort upp om både ekonomisk politik och arbetsmarknadens spelregler. Men samarbetsklimatet bröts sönder för ungefär tio år sedan. Och sedan dess har arbetsmarknadskonflikterna varit många och dyrbara. Samsynen om hur förhandlingssystemet ska se ut har också varit obefintligt och den nya finska regeringen anser att det måste bli ett slut på den rådande situationen. De vill ha en modell som liknar den svenska. Men helt avgörande viktigt för en sådan reformering ska vara möjlig krävs samsyn, dvs bara kan skapas om alla parter är med på det och ingen känner sig överkörd. Allra minst så de relativt starka finska facken. Så den samsynen finns inte ännu i Finland för att sjösätta en ny modell för parterna på arbetsmarknaden. Så förvånar då inte att finska LO, FFC, och dess förbund nu informerat statsminister Orpo och finansminister Purra om att de inleder olika politiska stridsåtgärder från nästa vecka och tre veckor framåt på grund av missnöje med de stors nedskärningarna i inkomstskyddet för de arbetslösa, bostads- och barnbidrag samt och försämringar i samarbetslagen (jfr MBL), som gröper ur kollektivavtalens allmänt bindande verkan. På sikt risker det att leda till sjunkande löner och sämre arbetstidsregler inom särskilt vissa branscher. De budgetbesparingar som nu görs i finansminister Purras budget ”går till att lätta på beskattningen för höginkomsttagare. En sådan fräckhet kan vi inte acceptera”, säger ordföranden Annika Rönni-Sällinen i Servicefacket PAM. För i synnerhet löntagare i barnfamiljer blir ekonomin nu mycket ansträngd, säger Industrifackets ordförande. Så de nu varslade och med förbunden samordnade politiska stridsåtgärderna är ”ett nödrop på den finländska arbetande befolkningens vägnar”, säger vice ordföranden Katja Syvärinen i finska LO (FFC). Under kommande tre veckor kommer facken att vidta åtgärder överallt i Finland. De punktvisa stridsåtgärderna avgränsas dock så att de möjliggör nödarbete och inte ska inte äventyra liv eller hälsa. Och de varslar facken om fyra dagar innan en åtgärd genomförs. Noteras ska att en sådan protest redan genomförts och ledde till att Finnair fick ställa in 25 flygningar. Tre veckor framåt blir det fler politiska stridsåtgärder i protest mot nya borgerliga regeringens budgetbesparingar. Däremot har man även i Finland under första halvåret 2023 träffat löneuppgörelser som i stort ligger på samma nivå som våra svenska kollektivavtal, dvs runt 7 procent eller strax över det för en avtalsperiod på 24 månader. Men eftersom Finland har euro så innebär det att utan en flytande valuta så har de ingen krockkudde om konkurrenskraften försämras inom bl a den konjunkturkänsliga industrin. Och den av regeringen nu aviserade försämringen av samarbetslagen innebär att i motsats till regeln om två månader tid att förbereda sig på att permitteringar ska inledas så kan vid varsel om permitteringar löneutbetalningen avbrytas redan efter en vecka. En mycket stor försämring, konstaterar Industrifackets ordförande Rikku Aalto. Kanske inte så förvånande då att finsk fackföreningsrörelse nu ilsknat till och genomför en serie politiska stridsåtgärder. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Sydöstran m fl)

Skymning 41 - en roman av en mästare

Kjell Westös nya roman, ”Skymning 41” (Bonniers), är ett mästarverk. Men så är denne så flerfaldigt prisbelönade romankonstens mästare i Norden här i högform. Och boken är en njutningens fröjd att läsa. Inte minst så för det fina, mjukt ”musikaliska” språket och subtila gestaltningsförmåga. Romanen började Westö skriva hösten 2020 men det som gav honom den sista puffen att slutföra skrivandet var den ryska invasionen i Ukraina. Och det gav en mörkare relief åt denna förförande fina krigs- och kärleksroman. Romanen spänner över en tidsrymd från januari 1939 till 1941. Det finska Vinterkriget har börjat. Finland kämpar ensam mot Sovjetunionens övermakt men är stöttat och påhejat av den västsinnade världen. Och där särskilt Sverige slutet upp starkt med stöd på olika sätt. Ändå slutar kriget, trots en heroisk kamp av finska trupper, med att man förlorar sin näst största stad Viborg och stora delar av Karelen. Det var en bitter fred. Karelarna tvingades lämna sina hembygder och skulle så långt möjligt i stället erbjudas ny mark och ägor i andra delar av Finland, vilket var både svårt och tungt. Odlingsmark var allt den tiden. Den svenska jorden i de regioner finlandssvenskarna bodde i lyckades man oftast skydda. Man fick dock lov att bistå ekonomiskt för att ge karelarna nya hem och ägor. Romanen slutar när fortsättningskriget 1941 börjar. Det var då Finland stöttade av tyskarna anföll Sovjetunionen för att om möjligt återtaga Karelen. Något år gick det bra men sedan slutade illa med ett nytt och kostsamt nederlag efter att finländarna i en heroisk försvarsstrid i Tali-Ihantala sommaren 1944 lyckades få stopp på en massiva ryska offensiven. Och därmed rädda sin självständighet. Men resultatet bli ändå att Viborg förlorades igen, liksom Karelen på båda sidor om sjön Ladoga. Och ovanpå det att betala ett dyrt krigsskadestånd till Sovjetunionen i den efterföljande fredsuppgörelsen. Dessutom tvingades Finland ingå en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Men Finland lyckades ändå behålla sin självständighet och kunde så småningom agera mera och mera internationellt. Kjell Westös roman beskriver trovärdigt hur romanens huvudpersoner, journalisten Henrik Gunnars och skådespelerskan Molly Timm, upplever de här omskakande och ångestfyllda åren. Som bakgrund tecknas några vänner och bekanta samt en hel del händelser i tiden. Stilen författaren har valt är skicklig och konsekvent. Mycket arbete har lagts på detaljer och miljöskildringar. Läsaren kan med lätthet följa med och sätta sig in i hur det vardagliga livets olika påfrestningar och bekymmer påverkade romanens huvudpersoner. Händelserna utspelas i Helsingfors, mest Kronohagen, men också vid Fortsättningskrigets omskakande front, karavaner av karelska landsmän som flyr undan sovjetiska trupper, och händelser i Korsnäs i Österbotten. Det åkts mycket tåg och cyklar även en hel del. Bensin är det svårt att få tag på så bilarna står mest i garaget. Om de går så drivs de ofta med gengas. En grön Volvo används dock ibland. Ja, man paddlar även en hel del. De människor som nu har något att röra sig med. Journalisten Henry rapporterar från fronten, vilket tecknas realistiskt och omskakande med bortsprängda ansikten och ryska lik fastfrusna i makabra gester. Men även det faktum att journalisterna inte var särskilt populära där vid fronten. Trots att de ofta utsattes för farliga situationer. Henry vill visa sig vara tapper och tar stora risker. Han skäms samtidigt för sin, jämfört med de stridande finska soldaterna, mera fördelaktigare situation. Henry brottas även med moralfilosofiska frågor, och tvivel om ändamålet och vad kriget gör med en som person. Skådespelaren Molly gör mest roller i Sverige. I Finland går det inte eftersom teatrarna och biograferna är stängda. Hon är sval och mild men brusar ibland upp och blir arg på Henry för att han försummat kärleken. Och på att hennes egen skådespelarkarriär gått i stå. Och i Finland fanns det under dessa krigsår så mycket sorg och elände i krigets spår så myndigheterna ville inte att somliga skulle stoja och glädjas för mycket. Henrys och Mollys kärleksrelation är av och till. Vardaglig lycka förbyts i långa tider då de måste vara skilda från varandra. För deras relation innebär det stora risker. I krigstid vet man aldrig om denna dag är den sista. Författaren har beskrivit deras relation trovärdigt och realistiskt, ett gediget och yrkesskickligt författararbete helt enkelt. En berättelse som verkligen fångar läsaren. Kjell Westö beskriver händelserna i detalj, människornas tankar och reaktioner sitter och känns trovärdiga. Men man måste ta tid på sig när man läser den här boken. Det vinner den på och det är den också väl värd. Skymning 41 är, kort sagt, ett verk av en mästare. I samma mästarklass som Hägring 38 från 2013. Men här har Westö ytterligare förfinat sin egen, förföriskt vackra stil. Men just för att den sitter så bra också för läsaren så ska den, för bästa möjliga behållning, läsas lugnt och eftertänksamt. Ty det förtjänar Westös njutbart musikaliska språk och stora romankonst. Westös nya roman förtjänar många läsare! Robert Björkenwall;robert.eg@outlook.com (Publicerad i bl a Sydöstran 14/10, Folkbladet 1/10 m fl; https://folkbladet.se/kultur/kronika/artikel/forforande-fin-roman-om-krig-och-karlek/r1d7ne3r)

Reflektioner om livets olika faser

Det är nu mera naturligt för mig som 72 år, rätt snart 73 år, att blicka lite bakåt. Och då kan man ju i detta skede med större överblick konstatera att livet består av fyra faser: De första 20 åren går ut på att ta reda på vem man är och förhoppningsvis växer man då också. Mellan 20 och 40 undersöker man sedan på olika sätt och även testar vad som är möjligt att göra och arbetar i flertalet fall intensivt där man verkar och/eller söker nya arbetsuppgifter och utmaningar. Och så bra det går att även rådda det ihop med familj och det tidspusslet. Inte alltid så lätt att förena allt det på bästa sätt. Den tredje fasen är sedan mellan 40 och 60 år och kan man kalla för konsolideringsfasen. Den tid som man samlat på sig många olika erfarenheter och då vet rätt bra vad man kan, liksom även i någon mån vad man inte kan. Den fjärde och sista fasen - och där är jag nu - är "slutfasen" och då väljer man mera noga vad man vill göra respektive inte vill göra. I den fasen ingår då att även ge tillbaka sånt man kan och vet och göra sånt utan att kräva någon ersättning tillbaka. I den här fasen behöver man inte längre bevisa nåt, inte jaga prestige eller ständigt vara på tårna. Och det finns en tillfredsställelse i just det, i detta att kunna "vila i nuet". Att vara lite glad åt livet bara; umgås med vänner, göra sånt man inte tidigare hade tid med p g a alla "måsten". Men också insikten att det är sista fasen i livet och att livet är nu och går inte i repris. Då, om inte förr, inser man också att vissa strider ska man undvika och ta. De som är värda strid är då ytterst få, nästan inga. Och rätt ofta visar det sig också - om man är hyfsat frisk - att just den fasen kan bli och blir det riktigt goda åren i ens liv. Njuter lite mer, reflekterar och uppskattar också de goda ögonblicken; ett leende, en vacker ros, fågelsång, en vacker fjäril, en spegelblank sjö eller daggdroppar på ett grässtrå. Också det kan då vara att uppleva sina "bästa stämningars längtan". Det är livet - och livets gång. Från arla morgonrodnad till en blodröd solnedgång. Och då är det också livets gång att både nära vänner och släktingar ibland avlider innan man själv når samma livets slutpunkt. Ty sorgen och minnena är också en del av livets slutfas. Lite tidigare för somliga och lite senare för andra. Döden är också en del av livet. /Robert Björkenvall