Skakande skildring av förnedring och pennalism

I Laestadius roman "Straff" varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur dessa tidiga barnaskolår kom att påverka och prägla dem som vuxna. Trots den mörka grundtonen finns i romanens filmiska slut ändå några scener av hopp och kraft. Lite ljus i mörkret vill författaren ändå förmedla. I andra delen av Ann-Helén Laestadius hyllade Sàpmitrilogi, ”Straff” (den första var ”Stöld” från 2021) följer vi en grupp barn, som i mitten av 1950-talet gick i en så kallad nomadskola. Särskilt skapad för just samiska barn. Det var en allt annat än en behaglig tillvaro. A-H Laestadius – själv med samiska rötter – ger i sin roman en skakande skildring av den förnedring, våld och pennalism som förekom i nomadskolan. Och denna öppna rasism mot barn till ett ursprungsfolk i Sverige som de flesta inte alls hade några kunskaper om var ju inte alls för så länge sedan. De samiska barnen tvingades gå i särskilda internatskolor (nomadskolor) redan från sju års ålder – och långt från sina renskötarfamiljer. De fick bara komma hem till jul och under sommarlovet. I nomadskolan togs de ifrån sitt eget samiska språk, sin kultur, ja till och med namnen kunde ibland ändras. I ett avsnitt i romanen kan vi läsa hur ett av barnen, Jon-Ante, i samband med en myndighetsinspektion reagerar på detta: ”Nomadskolinspektören skulle komma och det var inte bara barnen som var nervösa för att svara fel under förhören. Minst lika spända verkade lärarna, husmor och biträdena vara. Det var nu de skulle granskas och visa upp att de följde statens önskemål om att barnen som var lappar skulle förbli lappar” (som samerna kallades då). Det var budskapet från läraren. Men Jon-Ante kunde inte riktigt få ihop det där. De skulle både vara lappar men ändå fick de inte tala samiska i skolan. Och de fick också lära sig i nomadskolan att jojken var syndig men ändå skulle de samtidigt ha på sig koltar när det kom besök av t ex myndighetspersoner på inspektion till skolan. I Laestadius av många kritikerrosade roman – liksom hennes förra Stöld - varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur dessa tidiga barnaskolår kom att påverka och prägla dem som vuxna, trettio år senare. Somliga skäms och försöker dölja sitt ursprung, åter andra lever vidare med trauman som förmörkar livet också sent upp i åren. Trots den mörka grundtonen finns i romanens filmiska slut ändå några scener av hopp och kraft. Lite ljus i mörkret vill författaren ändå förmedla. Romanen är en fristående uppföljare till Stöld som utkom 2021. Den förra handlade om tjuvjakten på samernas renar och myndigheternas högst måttliga eller direkta ointresse för att utreda och lagföra dessa hatbrott. Berättelsen i Stöld kretsar kring flickan Elsa som på en skidtur ser sin egen, älskade ren ligga död i snön. Hon möter också mördaren som genom att dra sin hand över halsen hotar henne med döden om hon så mycket som knystar om för andra vad hon sett. De här två romanerna går utmärkt bra att läsas fristående från varandra. Eller ihop i ett svep. De är båda god läsning om något som de stora flertalet i Sverige nog har högst rudimentära eller just inga kunskaper alls om. De är båda välskrivna, har ett fint språk och är synnerligen angelägna och dramatiska. Berättelserna i de båda romanerna fångar läsaren tämligen omgående, sedan läser man bara vidare och vill veta hur det går. En tredje del av trilogin ur också utlovad. Och redan 2024 kommer den första romanen Stöld som spelfilm. Robert Björkenwall (Publicerad i bl Arbetarbladet 15/5, Sydöstran 29/5, Folkbladet 11/6 m fl)

Regeringen Kristersson och bidragstaket

Regeringen Kristersson i Sverige presenterade 9 juni – apropå sitt signalpolitiska förslag om ”bidragstak” – räkneexempel på hur mycket bidrag en familj med sex barn där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar skulle kunna få ut. I hela Sverige finns nu 4 058 familjer med två föräldrar och sex barn eller fler i barnbidragsålder (0-17 år), enligt SCB. Exakt hur många av dessa familjer där ingen av föräldrarna har förvärvsarbete är lite oklart men det handlar om ett ytterst fåtal. Totalt i Sverige finns omkring 1 200 000 familjer med barn mellan 0-17 år. Om Tidöregeringen nu verkligen skulle vilja lösa reella problem är det egendomligt att försöka att bygga förändringar i familjepolitiken på så extrema exempel och med enbart utpräglat signalpolitiskt syfte. Bara så där 4 promille sägs det här handla om vad gäller det här utspelet, inte mer. Därför är det här är ju bara ren symbolpolitik (drivet av högerpopulistiska Sverigedemokraterna) och vars enda syfte är att skrämma och stigmatisering (skamstämpla) riktigt fattiga barnfamiljer. Men utan att just lösa några reella problem alls. Lite typiskt Tidögänget/regeringen, dock. Ska vi vara förvånade? Tror inte det. Vänd på steken och – apropå ”bidragstak” – tänk tanken att de i stället skulle införa ett bidragstak för de bidrag som nu finns för Rut (städ och hushållstjänster) Rot (renoveringar etc) och elstöd skulle få tak och inte skulle betalas till inkomsttagare över t ex 50 tusen kr i månaden! Ett sådant ”bidragstak” skulle däremot verkligen ha stor effekt. Det skulle tillföra många sköna miljarder till statskassan – och som sedan i sin tur skulle kunna gå till förbättrad äldreomsorg, sjukvård, skola, höjda, inflationsuppräknade barnbidrag etc. Där skulle ett sådant ”bidragstak” däremot verkligen ha effekt! Men något sådant kommer den svenska högerborgerliga regeringen Kristersson i Sverige varken att vilja eller våga införa. Robert Björkenvall (Pbulicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 11/6-23, Sydöstran 10/6 m fl)

Vi glömmer aldrig skotten mot arbetare i Ådalen 1931

Följden av dödsskotten mot värnlösa demonstrerande arbetare (och flickan Eira som dog av en rikoschett) i Ådalen 14 maj 1931 blev starten för ett nytt Sverige där demokratin steg för steg vann nya segrar. Arbetsmarknaden reglerades. De privata arbetsförmedlingar som levererat strejkbrytare till arbetsgivarna förbjöds. Möjligheten att kalla in militär för att stoppa lokala oroligheter avskaffades. Från de diskussioner som nu förs stiger dock frågan: Är vi på väg tillbaks till en samhällsordning mer lik den som rådde i Sverige före Ådalen? I dag är privatiseringen av arbetsförmedlingen åter ett från borgerligt håll rest och delvis även genomfört politiskt krav. Genomfört fullt ut skulle det åter ge så kallat oberoende aktörer ett fritt spelfält. Arbetsförmedlingen fullt privatiserad skulle förvandlas från en samlad samhällstjänst till ett kluster av privata förmedlarkonsulter och privat geschäft. Det som drev arbetarna i Ådalen till strejk 1931 och till demonstrationen som slutade med fem av militären mördade personer var både de usla lönerna och arbetsgivarnas bruk av strejkbrytare. Sedan dess har såväl löner som arbetsvillkor steg för steg förbättrats. Fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna har genom kollektivavtal, skattepolitik och sociala reformer drivit på för att minska klyftorna i samhället. Sverige blev världens mest jämlika välfärdsland. Men sedan slutet av 1990-talet har klyftorna i Sverige åter blir klart större. De förmögna har blivit allt rikare och de fattiga fått det allt svårare att få livet att gå ihop. En slopad fastighets- och förmögenhetskatt, den borttagna värnskatten där den med höga inkomster fick bidra med mer till välfärden. Lägg därtill generösare rot- och rutavdrag (nyttjas mest av högavlönade) har också bidragit till att splittra och skapa ökade klyftor i Sverige. Samtidigt har villkoren för den som blir sjuk eller arbetslös stramats åt. Allt fler pensionärer har upplevt hur deras pensioner inte följt med löneutvecklingen och relativt setts urholkats. Bristen på en progressiv och av rättvisa präglad bostadspolitik ökar på segregationen och bidrar till att splittra landet i ett vi och ett dom. Maskorna i det sociala skyddsnätet har glesnat. Fler har förlorat på det. För Socialdemokraterna måste det nu bli en huvuduppgift att mera kraftfullt försvara den demokratiskt styrda välfärden, skala bort orättvisorna och åter öka jämlikheten. Det privata initiativet och entreprenörskapet ska självklart ha sin plats, men det duger inte alls till att skapa en bra och för alla likvärdig kunskapsskola utan betygsinflation, bra behovsstyrd sjukvård över hela landet, väl fungerande läkemedelsförsörjning, bra utbyggda tågförbindelser eller lika tillgång till moderna tjänster som bredband och stabil elförsörjning till rimliga taxor. Det privata initiativet har även visat sig duga rätt illa till myndighetsutövning som bilprovning till rimliga taxor över hela landet. Det auktoritära systemskifte som nu sker i Sverige med Tidögänget och SD: s dagordningssättande måste oppositionen nu på allvar kraftsamla emot. Detta inte minst för att rädda och utveckla välfärden och visa att en annan och bättre fördelningspolitik är möjlig. Här finns lärdomar att dra från Hjalmar Branting och Ernst Wigforss och deras långsiktiga programarbete och stegvisa reformpolitik. Och det är samtidigt det bästa sättet att visa att händelserna och skotten i Ådalen 1931 glömmer vi aldrig. Robert Björkenwall, Publicerad i Arbetarbladet 15/5, Folkbladet 4/6 m fl)