När ryssen kommer

Jag är född bara sex år efter Andra världskriget. Hela min familj är en produkt av kriget. En konsekvens av att min morfar och hans familj - med min nu 94-åriga mamma - hals över huvud fick fly från de ryska invasionens militärer senhösten 1939 (Vinterkriget bröt ut 30 nov). I vår svenska regering nu finns två statsråd - Hultqvist och Damberg - som båda har mammor som är krigsbarn från Finland. Det är inte oviktigt i tider som dessa. Och just Finland finns det skäl - och lärdomar från - att dra och tänka lite extra på. Inte minst vikten att ha ett starkt eget försvar för att orka stå emot när fienden kommer. Också vårt fredliga land finns många som vet hur det är att fly i krig. Också min egen mamma. Blir 95 år i juli, och vet vad det innebär att fly med kort varsel från bomber och ockupationssoldater. Min mamma är karelenflykting från en ö i Ladoga och de hade en styv timme på sig att fly senhösten 1939. Pappan var yrkesfiskare på Ladoga och hade stor båt och svarade för att organisera flykten för många karelska familjer där till norra sidan av Ladoga. Morsan tog sig senare till först Tornedalen och sedan Kiruna för egen maskin. Men flera syskon blev kvar i Åbo och Uleåborg i Finland. Min morfar hade gått i rysk skola innan finska självständigheten 1917, varit kock som ung på pråmar och skutor som fraktade trävaror på Ladoga och Nevafloden in till S:t Petersburg. Sålde senare som yrkesfiskare fisk till munkarna på Valamo kloster i norra Ladoga och fick fina äpplen och grönsaker hem av dem. Morfar Andrei blev 86 år och hans story har jag nedtecknad och på band. Jag gillade gubben, en färgstark person, hade humor och mycket slängd i käften.. Ett par av min I sommar 95-åriga morsans syskon, en bror och en syster, han båda bli 91 och 92 år innan de dog. Bra gener där och kost med mycket fisk och grönsaker kan ha bidragit. Finland var ju på 50- och 60-talen ännu ganska fattigt (jfr orättfärdiga krigsskadeståndet till Sovjet på 6,5 % av finska BNP, slutbetalt 18 sep 1952! Och ändå orkade de ordna OS i Helsingfors 1952! Men som den nationen Finland rest sig ekonomiskt och standardmässigt sedan dess. Där finns sisu och talang! Och än i dag är det vårt närmaste grannland, denna forna östliga rikshalva under 700 år!. Vi får verkligen hoppas att ett fritt och självständigt Ukraina nu orkar stå emot - och på sikt få en liknande utveckling! Borde vara möjligt så Ukraina inte hamnar under den ryska stöveln! Robert Björkenwall(robert.eg@outlook.com) (Publicerad som gästkrönika i Sydöstran 18/3, Dala-Demokraten 17/3, Eskilstuna-Kuriren 17/3 m fl) PS. Den lysande pedagogen överstelöjtnant Joakim Paasikivi, Försvarshögskolan, har en spännande story. Hans farfarsfar JK Paasikivi (1870-1956), var både fredsförhandlare och sedan president efter övergångslösningen Mannerheim. Och Joakim farfar stupade i Fortsättningskriget 1944 och sedan hamnade Joakim Paasikivis pappa i Sverige men gjorde som finsk medborgare lumpen som svensktalande i tuffa Nylands brigad i Ekenäs. Och nu är sonen Joakim lärare I militär strategi på Försvarshögskolan och en utmärkt pedagog i SvT om Ukraina.

Sverige, Finland, Nato och säkerhetsläget nu

Sverige ger nu vapen till ett krigförande land, Ukraina. Detta sker samordnat med andra västeuropeiska länder efter det brutala ryska angreppet på grannen Ukraina. Sverige gör det här för första gången sedan senhösten 1939 då Sverige gav en omfattande hjälp till Finland, som oprovocerat hade överfallits av Stalins trupper, en föregångare till Putin. Detta skedde trots att den svenska försvarsmakten var i ett ganska illa skick. Statsminister Per Albin Hansson och försvarsminister Per Edvin Sköld var tongivande bakom beslutet. ”I spåren av den ryska aggressionen och greppet på Ukraina, har opinionen för ett medlemskap i försvarsalliansen Nato vuxit” Parallellt med denna svenska vapenhjälp har också Nato-debatten svängt i Sverige. I spåren av den ryska aggressionen och greppet på Ukraina, har opinionen för ett medlemskap i försvarsalliansen Nato vuxit. Samma sak har skett i likaledes alliansfria Finland. Men i vår forna östliga rikshalva är diskussionen i vanlig ordning mera sansad och mindre upphetsad än den svenska. Här i Sverige driver inte minst oppositionen högröstat frågan om en svensk Nato-option nu. Men det är knappast rätt läge att göra så nu. En Nato-option (en finsk konstruktion efter uppsägningen av VSB-pakten med Ryssland) saknar juridisk bindning och är inget snabbspår och ingår inte i något Nato-dokument. Så är det för Finland och samma för Sverige - om vi nu skulle uttala det (högst självvald deklaration). Det är faktiskt lite svårt att förstå upphetsningen kring det kravet. En formell ansökan om medlemskap är något helt annat och först då dras processen igång - men tar tid och kräver enighet och alla Nato-länders godkännande för nya medlemmar. Hetsen nu kring optionen är märklig. Den i sig har inget värde annat än för oss själva. Finland blir inte snabbare medlem med sin option än Sverige, utan en sådan om och när vi väl ansökt om medlemskap. Klokt också att Magdalena Andersson i sitt tal till nationen den 1 mars - tryggt och säkert uttalade både vår solidaritet med Ukraina och behovet av ytterligare upprustat svenskt försvar. Men helt rätt; inte ett ord om någon Nato-option. Frågan om en eventuell anslutning får diskuteras ihop med eftertänksamma Finland när krigsläget är i vårt närområde är lugnare. Detta utan hets i vår demokratiska vardag. Något som tyvärr inte är en självklarhet för alla. Fråga till exempel de ryssar som redan ogillar Putins folkrättsvidriga aggression mot Ukraina. Vilket privilegium är det inte att få diskutera och debattera i frihet!? Men ändå, i tider som dessa: ”För varje mörk natt finns en ljus dag”. Det lärde sig våra finska vänner när det var som mörkast under Vinterkriget. Och samma gäller även för de kämpande ukainarna nu! Robert Björkenwall(robert.eg@outlook.com) (publicerad i bl a Sydöstran 3/3,Arbetarbladet 2/3, Dala-Demokraten 4/3 m fl) https://www.dalademokraten.se/2022-03-04/sverige-finland-nato-och-laget-nu