Om moderaternas ledar- och politikkris - en analys

I spåren av moderaternas inbördeskrig och inte helt oväntade avgång av m-ledaren Anna Kinberg Batra,AKB, den 25 augusti så här en livlig och bitvis spekulativ mediedebatt tagit fart. Och särskilt så om orsakerna till avgången, vem som nu anser sig kallad att ta över och om politikens innehåll framgent i partiet om nuvarande kräftgång i opinionen ska kunna brytas. En del klokt har också sagt om detta av statsvetare och andra. Några viktiga ting som förtjänar att lyfta fram om moderaternas stora problem är för det första deras fortsatt tydlig ny- och marknadsliberal inriktning i sakpolitiken som väljarna avvisade i valet 2014. För det andra att det fortsatt så här ett år före nästa val ser ut som att moderaterna, och även den övriga i alliansen, inte har lärts sig något av valnederlaget 2014. Detta inte minst när det gäller moderaterna, och det faktum att det fanns, och alltjämt finns, ett brett folkligt motstånd mot denna marknadsliberala politik med New public management, NPM,outsourcing och oreglerade marknadifiering av offentliga tjänster och välfärd (jfr katastrofen med svindyra NPM-projektet Nya karolinska sjukhuset m fl) i kombination med löften om fortsätta skattesänkningen. För det tredje en tydlig brist inom moderaterna på konkreta förslag och verktyg för att hantera dagens stora samhällsproblem, som ojämlikheten, den höga arbetslösheten och utslagningen från arbetsmarknaden, bostadsbristen, bristerna i välfärden etc. För det fjärde att dessa problem inte effektivt kan angripas med fortsatt stora skattesänkningar och mer marknadslösningar på olika områden, och stora ingrepp i fackens och arbetsgivarnas frihet och inflytande på arbetsmarknaden, bl.a. genom en statligt styrd lönebildning. Detta i ett läge när det snarare krävs mer av gemensamma lösningar som kräver ett ökat offentligt inflytande och mer av offentliga investeringar. För det femte - och det är en central punkt i moderaternas kris - så var närmandet till högerpopulistiska SD alls inte genomtänkt. Här var moderaterna av maktpolitiska skäl alltför heta på gröten för att, i likhet med de danska och norska allianspartierna, skapa ett bredare parlamentariskt underlag genom att förlita sig på SD:s aktiva, eller mer troligt, deras passiva stöd i olika frågor - just detta att få stöd av ett högerextremt parti - vilket inte var tillräckligt väl förankrat i borgerligheten och inte ens i moderaterna. Fallet i opinionen för M är ett tydligt utslag för just detta faktum. Så det ligger mycket i vad Reinfeldts tidigare talskrivare säger i en färsk debattare i Expressen att moderaternas problem är populismen. För det sjätte - utöver dessa problem ovan- så uppfyllde heller inte partiledsren AKB de krav på ledarskap som krävs för att bli en lyckad ledare för moderaterna och även så för alliansen. Och vad mera är så är de två mest troliga efterträdarna till AKB, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, rimligen heller inga quick fixar på moderaternas opinionsproblem. Båda dessa har i grunden en med AKB rätt likartad profil och politisk agenda så ett byte till någon av dessa utan förändringar i politiken lär inte på något märkbart sätt lyfta moderaterna i opinionen fram till valet nästa höst. Så oavsett vem som nu tar över så står sig progosen att moderaterna ser med betydande sannolikhet att gå mot ett katastrofval hösten 2018. Klarar de ens att bli näst störst parti (16-17 % ?) Så lär det bli så ytterst knappt. Högerpopulistiska SD hugger dem redan i hälarna och gör dem rangen stridig om andraplatsen i kommande riksdagsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Publicerad i bl a Nyfiken Grå 29/8, Östra Småland 31/8, Västerbottens Folkblad och Arbetarbladet 29/8 m fl

God litteratur - en bra genväg till förståelse och kunskap

God litteratur är – precis som ex.vis kvalitetsfilm (Bertoluccis 1900 m fl) – ofta en bra genväg till förståelse av såväl kända som mindre kända kulturer och länder. Vill hen exempelvis läsa sig något väsentligt om vårt mesta grannland Finland, om dess historia, folk och varför Finland ”blivit som det är idag” så är Väinö Linnas romaner om inbördeskriget 1917-18 och utveckling fram till och med Vinter- och Fortsättningskrigens slut 1939-40 respektive 1941-44 och hur Finland mot nära nog alla odds lyckades bevara sin självständighet en nödvändig läsning. Hans torpartrilogi ”Under polstjärnan” (”Högt bland Saarijärvis moar” etc) om Koskela-familjens liv och öden samt den avslutande och fristående ”Okänd soldat” en alldeles ojämförlig genväg till förståelse och insikt om varför just Finland lyckades att mot alla odds värna sin självständighet och undvika att bli en sovjetrysk vasallstat, trots sin långa landgräns mot den stora jätten i öster. Inledningsvis med många och försiktiga realpolitiska anpassningar visavi den stora grannen i öster. Och sedan efter Sovjetunionens kollaps 1991 med allt större eget spelutrymme och EU-medlemskap, täta försvarspolitiska samarbete med Sverige och anslutning till euron (som dock varit till nackdel för finsk exportindustri).Detta sisutappra Finland som just i år den 6 december fyller 100 år som självständig nation. Läsningeb av Linnas lysande episka romaner – som han borde men aldrig fick nobelpriset för – kan med fördel sedan kompletteras med t ex den alldeles utmärkta finlandssvenske, Nordiska rådet- och Finlandia-prisade författaren Kjell Westös utmärkta ”Drakarna över Helsingfors” och den suveräna ”Hägring 38” som i ett lystert skimrande språk beskriver Helsingfors under onådens år 1938, en klassiker som förtjänar ständigt nya läsare. Det får mig osökt också att minnas vad den finske filosofiprofessorn Georg Henrik von Wright skrev i sin essäbok ”Att förstå sin samtid”, nämligen att det finns inget tusenårsrike för människan att uppnå. Däremot bara ett evigt pendlande mellan ljus och mörker, som Wright skriver i sin fina essäbok. Ryssland förresten, vem förstår sig alls på detta enorma, gåtfulla och märkliga jätterike utan att ha tagit del av deras enormt rika skönlitterära skatt? Gogol med sin kappa, Tjechov med sina dramer och finstämda prosa, Alexander Solsjenitsyn med sin Cancerklinik och straffången Ivan Denisovits och framför allt – Alexander Fjodor Dostojevskij. Särskilt han är också i dessa tider – till skillnad från ex.vis Leo Tolstoj – en helt aktuell författare, ja mera så än kanske någonsin. Dostojevskij - denne litteraturens motsvarighet till måleriets Rembrandt – var i likhet med andra stora konstnärer långt före sin tid. Det gäller i stort sett hela hans produktion med ”Brott och straff” men alldeles särskilt hans magnum opus, mästerverket framför andra – ”Bröderna Karamasov”. Filosofen von Wright har i sin essäbok fångat Dostojevskijs storhet på kornet när han skriver om detta eviga pendlande mellan ljus och mörker som Bröderna Karamasov är så full av i olika vinklingar. En bok som lämpar sig väl för återkommande omläsningar och för att något lite öka förståelsen av också dagens förvirrade tid med allahanda hot och skrämsel mot vår sköra tillvaro. En annan sida av myntet förmedlas i en annan klassiker, nämligen polacken Joseph Conrad. Det kan inte är i stånd att förmedla i sin till omfånget lilla men till innehållet enorma roman ”Mörkrets hjärta” om girighet, ondska och rituellt, meningslöst övervåld går inte att förmedla bättre än han här har gjort. Precis som med Dostojevskij är också Conrads författarskap ett mycket gott exempel på att det riktigt stora och viktiga är tidlöst och aldrig åldras. Här står vi inför tidlösa, evigt mänskliga problem. Detta vare sig vi råkar föra samtal om terror, tragiska inbördeskrig eller maffiagirigt fungerande ekonomier i Ryssland, Italien, Latinamerika eller i Mellersta Östern. Stäng gärna TV:n några kvällar och läs i stället några av dessa eller andra liknande romanbyggen som den lysande sviten fyra romaner om barndomsvännerna Elena och Lila i hyreskasernernas Neapel av Elena Ferrante. En i melodramans form skildrad vänskaps med en fantastisk väninna och där varje kapitel utformas som en psykologisk eller fysisk cliffhanger. Ett berättargrepp som för tankarna till Charles Dickens David Copperfield, Victor Hugos Samhällets olycksbarn eller Honore de Balcazs Förlorade illusioner. Ferrantes romansvit är redan en klassiker som förhoppningsvis också kommer att få ständigt nya generationer av läsare. Men bäst är den första – Min fantastiska väninna – och den avslutande fjärde romanen – Det förlorade barnet. Böcker som säkerligen får många att åter förälska sig i detta på många sätt dysfunktionellt fungerande men kulturellt rika Italien på nytt. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Nyfiken Grå, Östra Småland, LT i Jämtland m fl)