Om moderaternas ledar- och politikkris - en analys

I spåren av moderaternas inbördeskrig och inte helt oväntade avgång av m-ledaren Anna Kinberg Batra,AKB, den 25 augusti så här en livlig och bitvis spekulativ mediedebatt tagit fart. Och särskilt så om orsakerna till avgången, vem som nu anser sig kallad att ta över och om politikens innehåll framgent i partiet om nuvarande kräftgång i opinionen ska kunna brytas. En del klokt har också sagt om detta av statsvetare och andra. Några viktiga ting som förtjänar att lyfta fram om moderaternas stora problem är för det första deras fortsatt tydlig ny- och marknadsliberal inriktning i sakpolitiken som väljarna avvisade i valet 2014. För det andra att det fortsatt så här ett år före nästa val ser ut som att moderaterna, och även den övriga i alliansen, inte har lärts sig något av valnederlaget 2014. Detta inte minst när det gäller moderaterna, och det faktum att det fanns, och alltjämt finns, ett brett folkligt motstånd mot denna marknadsliberala politik med New public management, NPM,outsourcing och oreglerade marknadifiering av offentliga tjänster och välfärd (jfr katastrofen med svindyra NPM-projektet Nya karolinska sjukhuset m fl) i kombination med löften om fortsätta skattesänkningen. För det tredje en tydlig brist inom moderaterna på konkreta förslag och verktyg för att hantera dagens stora samhällsproblem, som ojämlikheten, den höga arbetslösheten och utslagningen från arbetsmarknaden, bostadsbristen, bristerna i välfärden etc. För det fjärde att dessa problem inte effektivt kan angripas med fortsatt stora skattesänkningar och mer marknadslösningar på olika områden, och stora ingrepp i fackens och arbetsgivarnas frihet och inflytande på arbetsmarknaden, bl.a. genom en statligt styrd lönebildning. Detta i ett läge när det snarare krävs mer av gemensamma lösningar som kräver ett ökat offentligt inflytande och mer av offentliga investeringar. För det femte - och det är en central punkt i moderaternas kris - så var närmandet till högerpopulistiska SD alls inte genomtänkt. Här var moderaterna av maktpolitiska skäl alltför heta på gröten för att, i likhet med de danska och norska allianspartierna, skapa ett bredare parlamentariskt underlag genom att förlita sig på SD:s aktiva, eller mer troligt, deras passiva stöd i olika frågor - just detta att få stöd av ett högerextremt parti - vilket inte var tillräckligt väl förankrat i borgerligheten och inte ens i moderaterna. Fallet i opinionen för M är ett tydligt utslag för just detta faktum. Så det ligger mycket i vad Reinfeldts tidigare talskrivare säger i en färsk debattare i Expressen att moderaternas problem är populismen. För det sjätte - utöver dessa problem ovan- så uppfyllde heller inte partiledsren AKB de krav på ledarskap som krävs för att bli en lyckad ledare för moderaterna och även så för alliansen. Och vad mera är så är de två mest troliga efterträdarna till AKB, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, rimligen heller inga quick fixar på moderaternas opinionsproblem. Båda dessa har i grunden en med AKB rätt likartad profil och politisk agenda så ett byte till någon av dessa utan förändringar i politiken lär inte på något märkbart sätt lyfta moderaterna i opinionen fram till valet nästa höst. Så oavsett vem som nu tar över så står sig progosen att moderaterna ser med betydande sannolikhet att gå mot ett katastrofval hösten 2018. Klarar de ens att bli näst störst parti (16-17 % ?) Så lär det bli så ytterst knappt. Högerpopulistiska SD hugger dem redan i hälarna och gör dem rangen stridig om andraplatsen i kommande riksdagsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Publicerad i bl a Nyfiken Grå 29/8, Östra Småland 31/8, Västerbottens Folkblad och Arbetarbladet 29/8 m fl