En levande folkrörelse - hur blir arbetarrörelsen det igen?

Apropå uppdraget att åter försöka återskapa lite av den folkrörelse socialdemokratin och arbetarrörelsen en gång var. Så här vackert formulerade Olof Palme sig om hur folkrörelsearbetet och dialogen med människor måste gå först, före annat när han avslutade partikongressen 1975: "Vi ses igen, kamrater! Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress. Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustrins kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar. Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort. Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater." Just så – som en levande folkrörelse i den svenska vardagen och ett parti med verklighetskontakt – måste och borde socialdemokratin fungera även i 2010-talets svenska samhälle.En levande folkrörelse måste ha en aktuell och levande berättelse som samlar och engagerar. Ha ledande företrädare och berättare som kan beskriva tydligt mål och visa vilja att nå dit. Men var finns de nu? Och hur många statsråd och andra ledande har vi nu som verkligen förstår och förmår fixa just den ledande dialogen? /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publiceras i bl a Gotlands tidningar, Dala-Demokraten m fl i början av januari 2017)