God litteratur - en bra genväg till förståelse och kunskap

God litteratur är – precis som ex.vis kvalitetsfilm (Bertoluccis 1900 m fl) – ofta en bra genväg till förståelse av såväl kända som mindre kända kulturer och länder. Vill hen exempelvis läsa sig något väsentligt om vårt mesta grannland Finland, om dess historia, folk och varför Finland ”blivit som det är idag” så är Väinö Linnas romaner om inbördeskriget 1917-18 och utveckling fram till och med Vinter- och Fortsättningskrigens slut 1939-40 respektive 1941-44 och hur Finland mot nära nog alla odds lyckades bevara sin självständighet en nödvändig läsning. Hans torpartrilogi ”Under polstjärnan” (”Högt bland Saarijärvis moar” etc) om Koskela-familjens liv och öden samt den avslutande och fristående ”Okänd soldat” en alldeles ojämförlig genväg till förståelse och insikt om varför just Finland lyckades att mot alla odds värna sin självständighet och undvika att bli en sovjetrysk vasallstat, trots sin långa landgräns mot den stora jätten i öster. Inledningsvis med många och försiktiga realpolitiska anpassningar visavi den stora grannen i öster. Och sedan efter Sovjetunionens kollaps 1991 med allt större eget spelutrymme och EU-medlemskap, täta försvarspolitiska samarbete med Sverige och anslutning till euron (som dock varit till nackdel för finsk exportindustri).Detta sisutappra Finland som just i år den 6 december fyller 100 år som självständig nation. Läsningeb av Linnas lysande episka romaner – som han borde men aldrig fick nobelpriset för – kan med fördel sedan kompletteras med t ex den alldeles utmärkta finlandssvenske, Nordiska rådet- och Finlandia-prisade författaren Kjell Westös utmärkta ”Drakarna över Helsingfors” och den suveräna ”Hägring 38” som i ett lystert skimrande språk beskriver Helsingfors under onådens år 1938, en klassiker som förtjänar ständigt nya läsare. Det får mig osökt också att minnas vad den finske filosofiprofessorn Georg Henrik von Wright skrev i sin essäbok ”Att förstå sin samtid”, nämligen att det finns inget tusenårsrike för människan att uppnå. Däremot bara ett evigt pendlande mellan ljus och mörker, som Wright skriver i sin fina essäbok. Ryssland förresten, vem förstår sig alls på detta enorma, gåtfulla och märkliga jätterike utan att ha tagit del av deras enormt rika skönlitterära skatt? Gogol med sin kappa, Tjechov med sina dramer och finstämda prosa, Alexander Solsjenitsyn med sin Cancerklinik och straffången Ivan Denisovits och framför allt – Alexander Fjodor Dostojevskij. Särskilt han är också i dessa tider – till skillnad från ex.vis Leo Tolstoj – en helt aktuell författare, ja mera så än kanske någonsin. Dostojevskij - denne litteraturens motsvarighet till måleriets Rembrandt – var i likhet med andra stora konstnärer långt före sin tid. Det gäller i stort sett hela hans produktion med ”Brott och straff” men alldeles särskilt hans magnum opus, mästerverket framför andra – ”Bröderna Karamasov”. Filosofen von Wright har i sin essäbok fångat Dostojevskijs storhet på kornet när han skriver om detta eviga pendlande mellan ljus och mörker som Bröderna Karamasov är så full av i olika vinklingar. En bok som lämpar sig väl för återkommande omläsningar och för att något lite öka förståelsen av också dagens förvirrade tid med allahanda hot och skrämsel mot vår sköra tillvaro. En annan sida av myntet förmedlas i en annan klassiker, nämligen polacken Joseph Conrad. Det kan inte är i stånd att förmedla i sin till omfånget lilla men till innehållet enorma roman ”Mörkrets hjärta” om girighet, ondska och rituellt, meningslöst övervåld går inte att förmedla bättre än han här har gjort. Precis som med Dostojevskij är också Conrads författarskap ett mycket gott exempel på att det riktigt stora och viktiga är tidlöst och aldrig åldras. Här står vi inför tidlösa, evigt mänskliga problem. Detta vare sig vi råkar föra samtal om terror, tragiska inbördeskrig eller maffiagirigt fungerande ekonomier i Ryssland, Italien, Latinamerika eller i Mellersta Östern. Stäng gärna TV:n några kvällar och läs i stället några av dessa eller andra liknande romanbyggen som den lysande sviten fyra romaner om barndomsvännerna Elena och Lila i hyreskasernernas Neapel av Elena Ferrante. En i melodramans form skildrad vänskaps med en fantastisk väninna och där varje kapitel utformas som en psykologisk eller fysisk cliffhanger. Ett berättargrepp som för tankarna till Charles Dickens David Copperfield, Victor Hugos Samhällets olycksbarn eller Honore de Balcazs Förlorade illusioner. Ferrantes romansvit är redan en klassiker som förhoppningsvis också kommer att få ständigt nya generationer av läsare. Men bäst är den första – Min fantastiska väninna – och den avslutande fjärde romanen – Det förlorade barnet. Böcker som säkerligen får många att åter förälska sig i detta på många sätt dysfunktionellt fungerande men kulturellt rika Italien på nytt. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Nyfiken Grå, Östra Småland, LT i Jämtland m fl)