Det politiska kaoset i Sveriges riksdag - och extra val som yttersta utväg

Sverige har efter senaste riksdagsvalet blivit ett svårstyrt pastorat. Ett färskt exempel är bland annat senaste bråket kring MP och deras ev. medverkan i pensionsgruppen. Jag kan inte låta bli att tycka att det i grunden är något besynnerligt med den här "kedjefångeupplägget" kring "pensionsuppgörelsen". En uppgörelse i en viktig politisk fråga mellan fem partier där ingenting får ändras utan att alla alltid är överens. Det betyder alltså att varje parti i pensionsgruppen i princip har vetorätt. Något som i sin tur innebär att det är svårt att utan mer ingående debatt t ex släppa in utomstående parter som inte finns med i den ursprungliga uppgörelsen. Det innebär i ett sådant fall som detta att det inte går att för en regering – trots att regeringsformen säger att ett en regering ska styra landet – så kan den och i pensionsgruppen ingående (s) inte utan förankring i förväg med de borgerliga släppa in regeringspartiet mp i pensionsgruppen. Med dessa realiteter för handen kan man nog i detta fall konstatera att “handlaget” hos S kring denna förankring hos de övriga i p-gruppen inte skötts bra och klarats av innan som man borde ha gjort. I den beredningen ingår också att innan denna förankring är avslutad skulle/borde (s) i regeringen – via gruppledaren i riksdagen - ha förankrat sina positioner med mp innan man går till ett ställningstagande och tar beslut i pensionsgruppen. En mera principiell diskussion är sedan om detta “kedjefånge- och vetorättsupplägg” också skulle gälla i andra viktiga frågor, såsom skatter, välfärd, skola, obligatoriska vårdval, EU etc. Om så vore, vad skulle då svenska folket rösta på och vad har vi då riksdagen till? Är det alltid så självklart bra att alla stora partier är överens – och med vetorätt för var och en mot förändringar - i viktiga politiska frågor!? Sedan kan man ju fundera kring den ännu mera turbulenta frågan kring det politiskt kaos som råder i Sveriges riksdag just nu råder kring regerings budget och kommande omröstning i riksdagen den 3 december. Här har ju centerledaren Annie Lööf i radioekot gjort uttalanden som tyder på just inget eget ansvarstagande: ”Om vi vinner är det Stefan Löfvens ansvar att lösa situationen”. Att högerpopulistiska SD vill skapa kaos och knäppa regeringen på näsan förvånar mindre. Men hur tänker C och övriga borgerliga allianspartier!? Riksdagsvalets oklara utfall för dryga två månader sedan lämnade två möjliga lösningar på regeringsfrågan. Den ena är den Löfven-ledda regering vi har i dag. En regering som leds av riksdagens största parti Socialdemokraterna och som söker samarbete över blockgränsen. Det kan gå - men bara med en opposition (utom SD) som vill ta något sorts samarbetsinriktat ansvar för Sverige. Men inget tyder på det just nu. Den andra möjligheten är en regering byggd på de borgerliga allianspartierna och Sverigedemokraterna tillsammans. Bara ihop så får de majoritet. Men en högst obehaglig sådan och ett svek mot miljontals väljare, men rent parlamentariskt skulle det funka. Men vill Annie Lööf m fl det? Om Sverigedemokraterna, SD, röstar för Alliansens budget den 3 december prövas i praktiken allt detta. Och då duger det inte med att som Annie Lööf säga att det enbart är “Löfvens ansvar att lösa situationen”. I sin yttersta konsekvens kan det visa sig att det här kaosartade spelet i riksdagen bara har en lösning kvar och det att fråga väljarna igen och utlysa ett extraval (“nyval”) under 2015. Och då är alla medansvariga till att så blir resultatet. Kanske Löfven och S också borde tydliggöra just detta: antingen överlever regeringens budget eller så frågar vi väljarna i ett nytt val under 2015. Det vore att tydliggöra också den ansvarstagande delen av oppositionens roll i det som nu pågår i Sveriges riksdag. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dagbladet, Piteå-tidningen och Arbetarbladet 2 dec. 2014 m fl) PS. 3 december: Det blir det extra val till våren 2015 - beslut 29 dec., enligt reglerna? - så lär det åtminstone delvis bli en blame game-valrörelse. Men tror knappast det blir ett som är till någon fördel för de fyra i den borgerliga alliansen. Vi får väl se hur det går i extravalet (nyvalet) den 22 mars. Men det skulle inte förvåna om S (Löfven & co) kan ta tillbaka en del missnöjesröstande forna S-röstare som senast i höstas tog SD-valsedeln. De små i alliansblocket - KD, Fp och C - kan nog också komma att tappa lite röster och Fi-rösterna (feministpartiet) blir nog färre och går då till det rödgröna blocket. Så mer talar för en ny Löfven-ledd regering efter den 22 mars än en av färska M-ledaren Kindberg Batra-ledd borgerlig alliansregering. Extravalet var uppenbarligen en icke förutsedd konsekvens för borgerliga alliansens fyra partiledare och nu försöker de ordna anletsdragen efter bästa PR-förmåga!

Hjalmar Branting och kampen för allmän och lika rösträtt

Olle Svennings fyllliga och välskrivna bok om “Hövdingen”, biografin över Hjalmar Branting ger oss läsare av svensk arbetarrörelsehistoria både tankeväckande och väl researchad kunskap om den socialdemokratiske partiledaren, hans idéer och skickliga kamp ihop med liberalerna för den allmänna och lika rösträttens införande i Sverige. På köpet får vi också – trots 2010-talets moderaters (högerns) försök att tvätta bort sitt idéarv – bred exposé över den svenska högerns idéarv. Med stor omsorg med fakta och välresearchad källforskning är Svennings bok därtill en biografi på god akademisk nivå men utan dess ibland rätt snårigt tyngande språkdräkt. Den förre Aftonbladet-journalisten skriver en både vacker och mycket läsbar prosa som även icke akademiskt skolade men samhällsintresserade personer kan ha stor behållning av att läsa. På köpet får man också en bra kunskap om vilken formidabel strateg Hjalmar Branting var men också om hur svag han var i det mera politiskt exekutiva som finans- och statsminister. Det senare var han också själv synnerligen medveten om och såg därför helst alltid att andra än just han iklädde sig sådana administrativt tunga förtroendeposter. Utöver allt annat minnesvärt – också om Brantings många internationella, socialdemokratiska kontakter i Frankrike, Tyskland m fl - i boken är kanske alldeles särskilt en sak som somliga, främst då inom borgerliga lägret, helst inte vill höra talas om. Det är historien om Hjalmar Branting som med hela sin strategiska kunskap och energi tog kampen för fullvärdig svensk politisk demokrati – med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Och motståndarna här var den politiska högern, allt medan liberalernas mest upplysta ledare stod på samma sida som Branting. Det är ju inte precis obekant hur ledande moderater under Fredrik Reinfeldts partiledarår oblygt och fräckt försökt förfalska sin historia, oaktat att det fanns och finns ett stort antal historiskt kunniga som genast kunde avslöja detta försök till bluff. Under 50 år fördes i Sverige en hård kamp för allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.Något som ett ihärdigt motstånd från högerkrafterna under den segt långa folkliga kampanj för dess stegvisa genomförande, som bedrevs av socialdemokrater och liberaler. Motståndarna var högern, de etablerade makthavarna. Till dessa hörde kungahuset, militären, kapitalägarna och alla dessa konservativa som satt i dåvarande riksdagens första kammare. Högern genomdrev under tidigt 1900-tal vad de ända till för ett par år sedan skröt med som ”allmän rösträtt”. Men den omfattade bara män och var dessutom utformade enligt en 40-gradig skala efter förmögenhet och inkomst vid val till kommuner och landsting. Landstingen utsåg sedan ledamöterna i riksdagens första kammare, och där man sedan kunde kontrollera beslut i avgörande viktiga ekonomiska frågor. Större delen av svenska folket hade däremot ingen rösträtt och högern menade att så skulle det helst också förbli. Men på stora folkkongresser samlades folket – i många fall med just Hjalmar Branting som främste agitator – till möten runt om i landet och krävde fullvärdig demokrati. Ofta fick de mötas vid vägskäl eller andra allmänna platser när konservativa myndigheter med hjälp av polis bekämpade folkets kravställande om allmän och lika rösträtt. Så länge högern hade en chans motarbetade de långt in på 1910-talet dessa idéer och krav på allmän och lika rösträtt, tills de slutligen tvingades ge upp inför en upplyst majoritet bland svenska folket. Det dröjde dock ända till slutet av 1918 innan högern gav de upp. Men i riksdagen fortsatte de ändå att hävda att den författning om allmän och lika rösträtt som var på väg att antas inte alls var den författning de önskade sig. Men efter ett nytt riksdagsval infördes så två år senare, år 1920, också en allmän rösträtt för kvinnor. Flera år senare än som fallet var i t ex vårt nordiska grannland Finland. Först i och med detta fick till slut så storbonden och hans piga båda samma politiska styrka, en röst för var och en. Inte olika antal röster beroende på förmögenhet och inkomst. I den kampen att det till slut blev så spelade Hjalmar Branting en avgörande viktig roll, som framgår av Olle Svennings alldeles utmärkta och läsvärd biografi “Hövdingen. Hjalmar Branting – en biografi” (Albert Bonniers förlag). Den förtjänar att bli läst – också av dagens unga och samhällsintresserade medborgare i 2010-talet mycket annorlunda Sverige. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Ingvar Carlsson 80 år - har mycket att lära också 2010-talets politiker

Observerat och värderat: Söndagen den 9 november 2014 fyllde f d s-partiledaren och statsministern och Norden-vännen Gösta Ingvar Carlsson 80 år. Den av makten och ämbetet så erlanderskt oförstörde hedersknyffeln, sommargotlänningen och klassresenären Ingvar Carlsson förtjänar att uppmärksammas för detta och sin oegennyttiga gärning i svenska folkets tjänst. Han förlorade tidigt sin pappa – fint skildrad i hans läsvärda minnesbok Lärdomar - och växte upp med med en självuppoffrande arbetande ensamstående mamma i ett enkelt arbetarhem i Borås. Hans klassresa via studier i Lund och fram till rollen som först Olof Palmes nära medarbetare, mångårigt statsråd och sedan statsminister är en av 1900-talets vackra svenska folkhemsberättelser. När han växte upp var det allt annat än självklart för arbetarbarn att få studera vidare på universitet. Men det socialdemokratiska folkhems- och välfärdsbygget gjorde att Ingvar och andra likasinnade arbetarbarn fick chansen att växa, utvecklas och få förverkliga “sina bästa stämningars längtan” (Hj. Brantings ord). Den högre utbildningen blev under Per Albin Hanssons och Tage Erlanders folkhemsbygge inte längre förbehållen bara de välbeställda i samhället. Därför kunde även den ambitiöse sonen till en fattig och självuppoffrat kämpande textilarbeterska i Borås kunde skaffa sig en pol mag-examen vid Lunds universitet. Sedan följde rätt snart en lång politisk gärning – med första politiska lärospåren som SSU-are – som hjälpreda ihop med Olof Palme i statsminister Tage Erlanders kansli, folkvald s-riksdagsledamot, bostads-, utbildnings- och miljöminister, vice statsminister med parhästen Palme, s-partiledare och (efter mordet på Olof Palme år 1986) statsminister . I alla dessa roller var Ingvar Carlsson själv med och byggde vidare på idolen och fadersgestalten Tage Erlanders välfärdssamhälle. Ett steg-för steg-reformarbete som under 1960- och 1970-talen ledde till stora satsningar på fler och bättre bostäder, sjukvård, tandvård, äldreomsorg, barnomsorg och samt en rejäl reformering av arbetslivets villkor i Sverige. Som politiker hade Ingvar Carlsson också en stark känsla för hela Sverige, inte bara för storstadsregionerna utan också för andra och mera regionalt mera ocentrala delar av Sverige;såsom Gotland, Norrbotten och andra. Dessutom var och är han än idag en sann nordist och värnare av goda relationer med inte minst Finland. Något som tydligt märktes av när vi för ett antal år sedan i ett litet seniorgäng gjorde en resa och under angenäma former träffade bland annat Paavo Lipponen och Ulf Sundqvist samt olika beslutsfattare i landsskapsstyrelsen i Mariehamn på Åland. Som utbildningsminister 1971-73 var han med och satsade på regionala högskolor såsom Luleå Tekniska högskola i Norrbotten (dagens Luleå tekniska universitet, LTU) och andra. Klok satsningar som rätt snart visat sig bli viktiga verktyg i en bättre fungerande regional utvecklingspolitik för att hela landet ska leva. Högskolan på Gotland, i Borlänge-Falun och i Sundsvall-Östersund är andra exempel på liknande satsningar av stor regional betydelse – och som gett fler chansen att skaffa sig en högre utbildning. Som partistyrelserepresentant och Olof Palmes förlängda arm var han i hög grad också delaktig i arbetet med Norrbottens utvecklingsplan och för att rädda de basindustrier – gruvorna (LKAB i malmfälten) och stålindustrin etc - som år 1982 befann sig i en allvarlig kris och behövde statsmaktens stöd för att komma på fötter igen. Dessutom var han som Palmes efterträdare och statsminister åren 1986-1991 klok nog att se till att den engagerade industriministern Thage G Peterson fick tillräckligt med resurser för att kunna satsa på en aktiv regionalpolitik. En regional politik av det aktiva slag som Sverige tyvärr varit i stor avsaknad av under de senaste åtta-nio åren.Något som jag – nyss hemkommen från en resa i Kiruna och den stora stadsomvandlingen (cityflytten p g a att LKAB-gruvan gradvis äter upp nuvarande centrum) där – har skäl att reflektera över också nu när LKAB och kommunledningen är i behov av uppbackning och resurstillskott av statsmakten i den omfattande stadsförnyelse som precis ska påbörjas och pågå fram till 2025-2030. Slutnotan för allt detta lär inte understiga 20 miljarder kr när allt är klart. När man närmare reflekterar över nu- och dåtid kan man inte heller låta bli att fundera över hur det alls gått med andra viktiga politiska beslut som 1950-talets avgörande viktiga ATP-reform (tjänstepensionsreformen) eller för den delen med 1960-talets utbyggnad välfärdspolitiken om dåtidens S-ledning enbart följt folkopinionen. Detta med tanke på att ATP var allt annat än en självklar socialdemokratisk reform värd att ta strid för i ett läge när många var tveksamma och opinionen minst sagt kluven. Men väl genomförd tyckte en klar majoritet att reformen var både klok och framsynt. Ett annat exempel Carlssons aktiva tid var när dåvarande finansministern och landsvägsagitatorn Gunnar Sträng reste ut i landet och argumenterade (folkbildade) inför motspänstiga åhörare och kommunalt förtroendevalda för införandet av mervärdesskatten oms (det som senare blev moms) som instrument för att betala utbyggnaden av den offentliga välfärdssektorn på 1960-talet. Som regel brukade dessa 1,5 timmes långa föredragningar sedan sluta med att de kommunalt förtroendevalda reste sig upp och sade: “kan vi inte införa den där omsen nu genast”. “Vi förstår ju nu att den verkligen behövs.” Men som Ingvar Carlsson så ofta konstatera när han reste runt i landet som statsminister: ”Vi måste driva opinion istället för att ständigt bara undersöka opinionen”. Ord som dagens PR-nissar och kortsiktigt agerande och ängsliga politiker nu på 2010-talet har skäl att begrunda. Också Sveriges nuvarande statsminister Stefan Löfven,s, och hans statsrådskollegor. De – som många andra – har ibland väl lätt att hamna i väl närsynt opinionsanalyserande och att löper då risken att bli ängsliga vindflöjlar med fladdring kompassnål i stället för att frimodigt våga argumentera och driva opinionsbildning och idédebatt om det som de verkligen tror på - och väljarna förväntar sig att de så också ska våga vara. Dagens socialdemokrati har mycket att lära av Ingvar Carlsson. Också nu – i 2010-talets mitt. Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 11/11, Dala-Demokraten 12/11 m fl)