Noterar om jobben i Sverige - miljarderna kunde använts klokare

Innan jag nu snart sätter mig på planet till USA så noterar jag följande:

Det är inte litet pengar Moderaterna lagt på vad de kallar jobbpolitiken:
Ca 80 miljarder för jobbskatteavdraget, som ju ska leda till fler arbetade timmar. 16 miljarder i sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar, för att motverka ungdomsarbetslösheten. 14 miljarder till s k husavdrag (ROT och RUT) för att det ska öka sysselsättningen i bygg- och städbranscherna. 5,4 miljarder i sänkt restaurangmoms, för att det ska öka sysselsättningen, särskilt för ungdomar. Men resultatet av dessa satsade 115,4 miljarder kr av skattemedel är magert. Går inte ens att mäta anser regeringens egna expertorgan som finanspolitiska rådet och IFAU (på arbetsmarknadsområdet).

Resultatet är knappast i paritet med de stora satsningarna. Visst har det blivit en del jobb under senare år, men inte tillräckligt många för att hålla jämna steg med befolkningsökningen. Vilket betyder att andelen faktiskt sysselsatta faktiskt minskat, trots mångmiljardsatsningarna. Den moderata ”jobbpolitiken” – utöver jobbskatteavdragen – handlar om att subventionera arbetsgivarens verksamhetskostnader. Och varje jobb det ger i tillskott blir ändå få och kostar många miljoner per jobb i subvention. Så nog kunde de här 115,4 miljarderna använts klokare och med bättre effekt!

I Sverige råder massarbetslöshet på runt 8 proc. av arbetskraften och var fjärde ungdom går utan arbete samt att 60 procent av de registrerade arbetslösa numera är långtidsarbetslösa med stora svårigheter att få något som helst fotfäste på arbetsmarknaden.

Det här är nog en viktig orsak – nu när media på allvar börjat granska politikens effekter – till att moderaterna och regeringen som helhet tappar kraftigt i opinionen och att socialdemokraterna och de rödgröna går fram rejält i opinionen. Utöver då att förtroendesiffrorna för nya S-ledningen ökat också.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Men nu lämnar jag det här för ett antal dagar i New York och Miami, sedan tillbaka lagom till strax före påsk och mötet med svenska våren på landet i Östergötland.

Den växande barnfattigdomen är en tickande bomb

“13 procent av alla barn i Sverige, eller 248000 barn, lever i fattigdom. Det är 280 00 fler barn än 2010 när andelen fattiga barn låg på 11,5 procent."

Siffrorna om mer än en kvarts miljon fattiga barn i Sverige finns i en färsk studie av professor Tapio Salonen och som gjorts på uppdrag av partipolitiskt obundna Rädda Barnen. En studie som visar att barnfattigdomen fortsätter att öka.

Borgerliga opinionsbildare har länge försökt förminska larmrapporterna från Rädda Barnen och andra barnorganisationer.

"Vad menar Rädda Barnen? Ska vi be Sudan om bistånd? Eller FN om katastrofhjälp?", undrade t ex en snorkig Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida 2 februari 2011.

Vilket nys. Det är ingen som påstår att svenska barn har det sämre än svältande barn i Afrika. Men redan några timmar efter att Rädda barnen släppt sin senaste årliga rapport var emellertid självaste statsministern ute och ifrågasatte den.

Sedan lång tid tillbaka har det murats upp en serie intellektuella försvarsmurar i det svenska samhället mot denna typ av rapporter: Arbetslösheten är i själva verket skyhög, det vet vi, men regeringen vill helst inte tala om det. Den lever på solsidan och då finns inte denna fråga.

Ytterst beror det naturligtvis på att den borgerliga världsbilden gärna avskärmar sig från störande fakta av det här slaget; de passar inte in i den trivsamma solsidevärld med jobbskatteavdrag och annat som regeringen vill ge sken av att vi oavbrutet rör oss mot.

Den som står för studien är Tapio Salonen, professor i socialt arbete på högskolan i Malmö som genom åren forskat mycket kring marginalisering och fattigdom. Underlaget bygger på Statistiska Centralbyråns siffror för år 2009. Det är alltså inte givet att siffrorna speglar nuläget i det svenska samhället, men få saker tyder på att så inte skulle vara fallet. Mest utsatta för denna fattigdom är barn till ensamstående föräldrar, särskilt bland invandrargrupper och i storstäder.

Men det finns - hur svårt nu detta än kan vara att smälta för de borgerliga - svenska mammor och pappor som lever med ständig oro för om pengarna ska räcka till mat, hyra, skor och kläder till barnen.

De senaste årens besparingar i socialförsäkringarna har dessutom slagit stenhårt även mot barnen.

Åtstramningarna i a-kassan och sjukförsäkringen drabbar inte bara vuxna, utan också barnen till mammor och pappor som är långtidssjuka eller långtidsarbetslösa. När sedan dessutom barn- och studiebidragen samt underhållsstöden fortsätta att släpa efter i stället för att höjas så får det konsekvenser för barnen. Sedan flera år tillbaka har det varit lämpligt att höja barnbidragen, men istället har det blivit stora skattesänkningar (jobbskatteavdrag). Vilka som gynnas av en sådan politik är inte svårt att räkna ut.

Det är ofattbart att det genom politiska beslut ska vara så svårt att sätta fler människor i arbete. Varför inte skapa fler jobb (plusjobb) i kommuner och landsting med en ersättning som går att leva på? Alternativet är ju att låta människor gå passivt arbetslösa och ta emot magra kontantstöd.

Det här utvecklingen med en växande barnfattigdom som berör oss alla. Vi talar om en tickande social bomb.

Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig vilka bekymmer som kan följa i ett samhälle där hundratusentals barn och ungdomar får en dålig start i livet.

Frågan om barnfattigdomen rymmer i själva verket alla de brännande frågorna om sysselsättning, välfärd och skatter. I barnfattigdomen exploderar den stora frågan om jobb- och fördelningspolitiken. Särskilt det senare vill de borgerliga inte ha med att göra, medan däremot Socialdemokraterna måste mera kraftfullt ta tag i den för att kunna vara en vital reformistisk kraft i samhällsdebatten.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com