Stor risk att vi och andra fastnar i rekordhög arbetslöshet

Sverige, liksom många eurokrisländer riskerar att fastna på rekordhöga arbetslöshetsnivåer:

Det är bara att instämma i vad Roland Spånt skriver på Folkbladets sida i GT 30/8. Samma politiker, ekonomer och andra så kallade experter, som nyligen i euroeuforin hävdade att många goda år skulle komma, ser nu inga gränser för sitt missmod.
Frågan är om inte begreppet ekonomisk expert har fått en lite annan betydelse. Snarare då ska tolkas som att här gäller det att sticka upp fingret och snabbt, blixtsnabbt, lämna sin tidigare bergsäkra uppfattning och snabbt skaffa sig en ny och mera gångbar. När verkligheten snabbt devalverat den gamla i spåren av den nu allt värre ekonomiska jobb- och ekonomiska krisen.

Precis som Spånt anser är det nog så att det som nu sker är resultatet av ett svagt och obalanserat EMU-system, där lite för olika länder tillåtits ingå i euron. Trots att de saknar en ekonomisk bas – produktivitetsmässigt inte minst – att klara detta i längden. Lite för många och fundamentalt olika ekonomier kunde bara inte giftas ihop inom euron – med samma räntenivå etc – utan problem av mer eller allvarligt slag förr eller senare skulle följa. Kanske att det kom mycket förr än förväntat – i spåren av de enorma bostadsbubblornas Irland, Spanien m fl.

Inte så underligt då heller att i spåren av ett alltför idylliskt konstruerat EMU-system som aldrig var konstruerat för att klara annat än vackert seglarväder men absolut för storm, nu lett till att t ex de svenska socialdemokraternas ekonomiska talesperson Tommy Waidelich – annars för euron – säger nu att Sverige, enligt hans mening, inte kommer att ingå i euron “under överskådlig tid” (uttalande för bl a TT och Europaportalen). Klokt.

Allt fler fastnar i rekordhög arbetslöshet

Runt om i vår omvärld ser vi – med kris i Europa och kris i USA - nu hur allt fler länder fastnar i rekordhöga arbetslöshetsnivåer och en ekonomisk lågkonjunktur som i värsta fall kan bli rätt långvarig.

Aktiviteten i världsekonomin viker nu på bred front – och i stort sett ingen undgår dess konsekvenser. Nyckeltal från en rad länder pekar nedåt. Olika konjunkturbedömare skriver därför överlag nu ned sina prognoser.

Svenska Konjunkturinstitutet, KI, tror t ex att tillväxten i Sverige år 2011 kommer att landa på runt 2 procent mot tidigare förväntade 3 procent i ekonomisk tillväxt. Och med lägre tillväxt följer en högre arbetslöshet. Sverige risker, helt klart, att fastna på en arbetslöshetsnivå på 7-8 procent under lång tid.

Så vilket är då den svenska högerledda regeringens ekonomisk-politiska svar på beskedet att arbetslösheten nästa år kommer att ligga nära 8 procent?

Jo, enligt finansminister Anders Borg (m) kommer svenska regeringen i sin höstbudget att strama åt ekonomin ytterligare genom att skjuta upp tidigare aviserade skattesänkningar (inkomstskattesänkning på 15 miljarder kr).

Statsminister Fredrik Reinfeldt motiverar moderaternas omsvängning med omsorg om statsfinanserna: "Det allt överordnade är ordning och reda i de offentliga finanserna",säger han.

Hans uttalande bekräftar med detta åter att budgetlinjen går främst och gäller före arbetslinjen. Trots att detta – i en vikande konjunktur med allt svagare inhemsk efterfrågan – och många varnande röster från regeringens egna ekonomiska råd och andra hotar att öka arbetslösheten. När man snarare borde stimulera investeringar i bostäder, infrastruktur, forskning, kompetensuppbyggnad hos arbetskraften och riktade stöd till grupper som pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa etc som skulle kunna hålla aktivitetsnivån upp på en lite högre nivå än som nu lär bli fallet.

Den svenska – liksom andra länders regeringar, och samma sak ser vi i USA (med 9 % arbetslöshet) – bromsar den ekonomiska aktiviteten när man snarare borde stimulera den ekonomiska efterfrågan och att motverka att arbetslösheten inte stiger ytterligare, eller fastnar på nu redan rekordhög nivå.

Mot den här bakgrunden skulle det inte förvåna om den svenska minoritetsregeringen – liksom andra länders dito med svag parlamentarisk bas – riskerar att dra på sig ett folkligt missnöje och sjunkande opinionssiffror, i takt med att jobb- och den ekonomiska krisen hotar att gradvis förvärras.

Men ännu finns tid och utrymme att stimulera sysselsättningen. Men då krävs att den svenska – och andra länders - regeringen väljer att tona ner budgetlinjen och i stället fokusera lite starkare på arbetslinjen. Frågan är dock: kommer man verkligen att göra det? Tveksamt, knappast troligt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om regeringen Reinfeldt, S och om politiken i stort

Observerat om regeringen Reinfeldt, om S och om politiken i stort just nu i Sverige:

Med regeringen Reinfeldts besked att det på grund av oron i världsekonomin inte blir några stora skattesänkningar eller utgiftsökningar, ställs denna S-märkta inställning inför sitt avgörande. Plötsligt försvinner nämligen ett på förhand bedömt reformutrymme för firma Juholt & Waidelich när regeringen väljer att inte lägga fram ett nytt jobbskatteavdrag. De 12-15 miljarder som detta skulle kosta kan alltså inte användas till andra, betydligt mer angelägna reformer. Det finns ju inte längre något att säga nej till.

Socialdemokraterna ställs med andra ord inför vägvalet att göra som regeringen, dvs hålla igen på egna reformer, uppvisa försiktighet och godta de ramar som Moderaterna ställt upp. Eller så försöker S på allvar nu att lägga fast en egen politik utifrån egna ideologiska och ekonomiska ramar.

Det vägvalet borde inte vara jättesvårt. Men men – vågar man. För min del råder ingen tvekan om att Socialdemokraterna bör våga gå sin egen väg. Det gäller särskilt i ett läge där arbetslösheten tycks bita sig fast, ungdomsarbetslösheten är rekordhög och stora investeringar för framtiden krävs.

En realitet är att Konjunkturinstitutet bedömt att det finns ett utrymme på cirka 30 miljarder kr att genomföra reformer för under nästa år utan att den offentliga sektorn behöver låna till utgifterna.

Därtill finns det ingen anledning att i ett läge där stora behov finns, fortsätta med stora överskott i de offentliga finanserna och betala av på en statsskuld (rekordlåg, internationellt sett) som redan sjunker snabbt.

För det tredje skulle både S och politiken må väl av om inte de två stora regeringsalternativen försökte följa i varandras fotspår av rädsla för att “trampa snett”. S-partiet äventyrar därför varken ekonomi eller förtroende om man nu vågar distanserar sig lite tydligare från regeringen.

En gång kallades förre statsministern Göran Persson för HSB, Han Som Bestämmer. Fredrik Reinfeldt kan också han kallas för HSB, men då i betydelsen Han Som Backar. Efter att Moderaterna nu å regeringens vägnar har fimpat jobbskatteavdraget vore det rimligt och lämpligt om också idén med en momssänkning på hotell och restauranger lades på is. När näringsministern och c-ledaren (än så länge) Maud Olofsson kallade till presskonferens två timmar efter Moderaternas pressmöte för att berätta om Centerpartiets prioriteringar inför regeringens budgetarbete, var intresset inte riktigt längre på topp – och då har man uttryckt sig tämligen försiktigt.

Det är för övrigt ett tidens tecken att Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy kräver en internationell skatt på finanstransaktioner. Intressant är också att en av USA:s rikaste personer – Warren Buffet – i New York Times nyligen uppmanat USA:s politiker att låta de rikaste betala mer i skatt (“beskatta mig hårdare”, W. Buffett).

Visst vore det nu på flera sätt önskvärt om Håkan Juholt och den – så här långt - lite ängslige ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich i höst orkar lägga fram ett S-budgetalternativ som är betydligt djärvare och mer kraftfullt än den minimalistiska produkt som levererades i våras.

Rejäla reformer för att pressa tillbaka arbetslösheten och kicka igång ett nytt, stort kunskapslyft bör stå på dagordningen. A-kassan och sjukförsäkringen måste börja repareras. Krafttag krävs också för att vinna trovärdighet åt ambitionen att avskaffa barnfattigdomen.

Stora resurser kommer vidare att behövas för att investera i sådant som vägar och järnvägar, forskning och miljöteknik, industriella branschprogram och högre utbildning, bostadsbyggande och välfärdens olika verksamheter.

Bara för att regeringen nu väljer att sitta still i båten, får inte oppositionen dra slutsatsen att det att också är dags att sluta ro och bara sitta still och vänta i båten. Vänta - på vaddå?

Dessutom skulle en sådan tövan och överförsiktig S-strategi knappast uppskattas av de väljare som partiet säger sig vilja vinna tillbaka. Nu gäller det att opposionen –främst S - slipar argumentationen och reder ut vad sunda statsfinanser innebär och vad reformutrymmet egentligen betyder.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Regeringen driver nu på för att sälja ut statens ägarandel i Bilprovningen. Med tanke på hur tidigare privatiseringar (Apoteken etc) av gemensam egendom har gått, finns goda skäl att ge icke godkänt på denna idé, kräva reparation och sedan se fram emot ombesiktning inom en månad.