Monday, March 22, 2010

USA fick sin sjukförsäkringsreform till slut

Det gick ju vägen i natt i USA, även om reformen kunde varit snäppet bättre om man från demokraternas sida kört hårdare och försökt få igenom den redan i slutet av fjolåret.

Krugmans krönika från 19 mars i New York Times är som vanligt ändå läsvärd - även nu efter kongressens omröstning natten mot 22 mars.
/Robert Björkenwall; http://rbjorkenwall.blogspot.com
-----------

OPINION | March 19, 2010, The New York Times
Op-Ed Columnist: Why We Reform
By PAUL KRUGMAN

A South Carolina case in which a teenager with H.I.V. had his insurance policy revoked is a reminder of why we need health care reform now, imperfect as it is.
One way or another, the fate of health care reform is going to be decided in the next few days. If House Democratic leaders find 216 votes, reform will almost immediately become the law of the land. If they don’t, reform may well be put off for many years — possibly a decade or more.

So this seems like a good time to revisit the reasons we need this reform, imperfect as it is.

As it happens, Reuters published an investigative report this week that powerfully illustrates the vileness of our current system. The report concerns the insurer Fortis, now part of Assurant Health, which turns out to have had a systematic policy of revoking its clients’ policies when they got sick. In particular, according to the Reuters report, it targeted every single policyholder who contracted H.I.V., looking for any excuse, no matter how flimsy, for cancellation. In the case that brought all this to light, Assurant Health used an obviously misdated handwritten note by a nurse, who wrote “2001” instead of “2002,” to claim that the infection was a pre-existing condition that the client had failed to declare, and revoked his policy.

This was illegal, and the company must have known it: the South Carolina Supreme Court, after upholding a decision granting large damages to the wronged policyholder, concluded that the company had been systematically concealing its actions when withdrawing coverage, not just in this case, but across the board.

But this is much more than a law enforcement issue. For one thing, it’s an example those who castigate President Obama for “demonizing” insurance companies should consider. The truth, widely documented, is that behavior like Assurant Health’s is widespread for a simple reason: it pays. A House committee estimated that Assurant made $150 million in profits between 2003 and 2007 by canceling coverage of people who thought they had insurance, a sum that dwarfs the fine the court imposed in this particular case. It’s not demonizing insurers to describe what they actually do.
Beyond that, this is a story that could happen only in America. In every other advanced nation, insurance coverage is available to everyone regardless of medical history. Our system is unique in its cruelty.

And one more thing: employment-based health insurance, which is already regulated in a way that mostly prevents this kind of abuse, is unraveling. Less than half of workers at small businesses were covered last year, down from 58 percent a decade ago. This means that in the absence of reform, an ever-growing number of Americans will be at the mercy of the likes of Assurant Health.

So what’s the answer? Americans overwhelmingly favor guaranteeing coverage to those with pre-existing conditions — but you can’t do that without pursuing broad-based reform. To make insurance affordable, you have to keep currently healthy people in the risk pool, which means requiring that everyone or almost everyone buy coverage. You can’t do that without financial aid to lower-income Americans so that they can pay the premiums. So you end up with a tripartite policy: elimination of medical discrimination, mandated coverage, and premium subsidies.

Or to put it another way, you end up with something like the health care plan Mitt Romney introduced in Massachusetts in 2006, and the very similar plan the House either will or won’t pass in the next few days. Comprehensive reform is the only way forward.

Can we afford this? Yes, says the Congressional Budget Office, which on Thursday concluded that the proposed legislation would reduce the deficit by $138 billion in its first decade and half of 1 percent of G.D.P., amounting to around $1.2 trillion, in its second decade.

But shouldn’t we be focused on controlling costs rather than extending coverage? Actually, the proposed reform does more to control health care costs than any previous legislation, paying for expanded coverage by reducing the rate at which Medicare costs will grow, substantially improving Medicare’s long-run financing along the way. And this combination of broader coverage and cost control is no accident: It has long been clear to health-policy experts that these concerns go hand in hand. The United States is the only advanced nation without universal health care, and it also has by far the world’s highest health care costs.

Can you imagine a better reform? Sure. If Harry Truman had managed to add health care to Social Security back in 1947, we’d have a better, cheaper system than the one whose fate now hangs in the balance. But an ideal plan isn’t on the table. And what is on the table, ready to go, is legislation that is fiscally responsible, takes major steps toward dealing with rising health care costs, and would make us a better, fairer, more decent nation.

All it will take to make this happen is for a handful of on-the-fence House members to do the right thing. Here’s hoping.
(c) Paul Krugman i NYT

Thursday, March 04, 2010

Städavdraget, tågkaoset, fordonsindustrin och framtiden

Observerat och värderat:
Städavdraget, tågkaoset och svensk fordonsindustri

I media har den senaste tiden rullat en rätt märklig diskussion om hushållsnära städtjänster. Delvis efter en smart lobbykampanj från arbetsgivareorganisationen Almegas sidal, delvis sannolikt också styrd av egenintresset bland journalister i Storsockholm som nog själva gärna nyttjas skatteavdraget för städning i hemmet. Det vore intressant att få se en mediegranskning av hur många och vilka
journalister i Storstockholm som nyttjar denna av alla skattebetalare gemensamt subventionerade förmån. Frågan är: när kommer den och vem gör den?.

Däremot har det, så här långt, varit klent beställt med att plocka fram de mera seriösa analyser som också finns och som visar att Almegas lobbyprodukts siffror är kraftigt uppblåst. Sannolikt handlar det i denna skattesubventionerade bransch (sedan 1 juli 2007) om en på sin höjd fördubbling av de motsvarande knappa 500 helårsjobb (inte antalet deltider) år 2008 till kanske det dubbla antalet heltidsjobb eller något lite mer under 2009, en utveckling som skett till priset av en mycket dyr skattesubvention. Men låt oss säga att det gett runt 2 000 heltidsjobb under 2009 till priset av en skattesubvention som fördelningspolitiskt gynnat de rika i Djursholms, Täbys m fl villaområden. En skattesubvention som alternativt i stället skulle ha kunna användas bättre inom ex.vis äldreomsorg, barnomsorg eller sjukvård. Man kan verkligen undra varför ska normala skattebetalare med små och måttliga inkomster subventionera städtjänster, trädgårds- och poolskötsel som de har råd att betala med sin egen plånbok utan en 50 %-ig skattesubvention. Finns inga som helst motiv att fortsätta med detta.

Apropå diskussionen om tågkaoset som föregick mediediskussionen om städavdraget. Jämför man kostnaderna för avdraget för hushållsnära städtjänster så motsvarar det 2 000 banverksanställda (jfr hearingen i riksdagens trafikutskott om bristen på personal inom Banverket!). De hade behövts för att hålla rent på bangårdarna och i växlarna så att tågtrafiken hade kunnat rulla enligt tidtabell. Se där en annan och vettigare användning av dessa skattestålar. Eller för den delen i kommunala äldreomsorgen där behoven också är betydande..

Båda dessa skulle ge en bättre användning av skattepengarna än att subventionera villaägare i Djursholm, Täby etc som har råd att betala sin städning och gräsklippning m m med egna pengar utan 50 %-ig skattesubvention.

En annan sak som förvånar i debatten om städavdraget är statsminister Reinfeldts egna kommentarer i TV-Aktuellt den 2 mars. Han gjorde där en minst sagt skruvad jämförelse mellan "framtidsbranschen" städbranschen och bilindustrin. Svensk fordonsindustri sysselsätter direkt och indirekt omkring en kvarts miljon personer. Den drar in stora exportinkomster årligen till Sverige.

Städbranschen sysselsätter däremot några tusen personer(långt färre än vad som ofta påstås). Och är därtill subventionerad till 50 procent av skattebetalarna när dess tjänster utförs i hemmet eller i villaträdgården, liksom i utlandet belägna fritidshus/fritidsvillor.

Det är föga troligt att en svensk statsminister behöver ligga vaken om nätterna om det går lite upp och ned i städbranschen. Men det borde han göra om det går dåligt för bilindustrin, i stället för att förlöjliga dem som arbetar i den (Reinfeldt i TV-Aktuellt 2/3).

Om svensk bilindustri skulle få ett stöd som motsvarar dess ekonomiska betydelse för landet jämfört med städhjälp, skulle den få halva personbilens eller lastbilens pris betald av svenska staten (= av oss alla skattebetalare).

Inget företag inom bilindustrin har dock begärt att erhålla en enda krona i permanent företagsstöd. De vet att de måste överleva av egen kraft.

Inte ens det hårdast pressade bilföretaget, Saab, har begärt eller erhållit direkt statsstöd. Städbranschen vill däremot ha ett permanent statsstöd på 50 procent av arbetskostnaden, ja vissa i den borgerliga alliansen vill höjda den skattesubventionen till 75 procent.

Allt med syfte att fortsätta och gynna de välmående i Djursholm, Täby, Lidingö m fl med skattesubventionerade städ- och trädgårdstjänster som de själva borde betala fullt ut med egna, skattade pengar. Det är rätt att plocka bort det här orättfärdiga skattegynnandet av dem som redan har det bäst ställt i samhället.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com