Några politiska "tentafrågor" inför nyåret 2009/2010

Här tre politiska tentafrågor inför nyåret och kommande valår att fundera på:

Ingvar Carlsson fyllde 75 år i höstas och berättade att han fördes fram i partistyrelsens VU som förslag till ny partisekreterare 1962. Vem var det som lanserade honom?

1. Hans arbetskompis Olof Palme

x. Partisekreteraren Sven Aspling

2. Utrikesminister Torsten Nilsson.

Rätt svar: Det var Aspling, men Torsten Nilsson ville ha Sten Andersson som ny chef för partiapparaten och det fick han.

Nästa fråga: Näringsminister Maud Olofsson har också i år trampat i klaveret ordentligt. Vilket var hennes värsta misstag i år?

1. När hon trodde att bonusar och prestationslön var samma sak.

x. När hon tappade greppet om Vattenfall.

2. När hon istället för att samordna insatserna för for-donsindustrins framtid i landet tyckte Saab skulle bygga annat än bilar.

Svar: Värst är att Sverige är det enda land i världen, där staten inte backar upp sin bilindustri.

Så den tredje frågan: Högerregeringen hamnade i årets prekäraste läge när cancerläkarna protesterade mot regeringens plan att deras patienter som inte hade långt kvar i livet måste gå till arbetsförmedlingen och söka jobb för de kastas ut från Försäkringskassan från årsskiftet.

Regeringen försökte backa litet halvhjättat inför denna anstormning, men det blev politisk strid. Hur länge hade dessa som nu inte längre får sjukpenning varit borta från arbetsmarknaden på grund av sin sjukdom?

1. Hälften har varit sjuka i över tre år

x. Mer än var fjärde har varit sjuk i mer än fyra år eller mer

2. Var tredje har varit sjuk i 2,5 år

Svar: Alla alternativ är faktiskt rätt. Nu tror "kommandoran" Husmark Pehrsson, regeringens fattighusföreståndarinna, att de simsalabim blir friska efter en 3-månaderskurs på Arbetsförmedlingen. Enbart detta charlataneri är värt en valförlust i september 2010.

Gott nytt valår
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Pensionsskatten i Sverige är unikt hög

Krönika i Gotlands tidningar 22 december 2009

Pensionärsskatten i Sverige är unikt hög

Sverige är rätt unikt att straffbeskatta pensionärer. Tittar man på jämförda länderna så tillämpar alla länder utom Sverige den motsatta principen: pensionärer betalar lägre skatt än löntagare vid samma inkomst.

Detta faktum kan till viss del förklaras med att pensionen är väldigt låg i många länder. Men av svenska pensionärer är andelen höginkomsttagare inte så stor att det motiverar motsatt behandling.

Lägre skatt i andra länder
I flera länder är gapet ganska stort till pensionärernas fördel:
Tyskland: 18 procent lägre skatt för pensionärer.
Nederländerna: 15 procent lägre.
Frankrike: 13 procent lägre.
Australien: 10 procent lägre.
Danmark: 7 procent lägre.
Norge: 6 procent lägre.

Men kan ju inte direkt påstå att flertalet danska och norska pensionärer är fattiga. Ändå betalar de lägre skatt än löntagare vid samma inkomst.

De borgerliga vägval i skattepolitiken förbryllar samtidigt som vi vet förklaringen: Reinfeldts regering vill göra större skillnad mellan löntagare och övriga. Precis som när det gäller försämringarna - ordet reform borde vara förbjudet att använda när det handlar om stora försämringar - för sjuka och arbetslösa så snor de skattepengar för att ha råd med sina överstora skattesänkningar till bättre bemedlade. En utpräglad klasspolitik som marknadsförs lite småsmart som "jobblinjen".

En valfråga
Rimligen kommer pensionärskatten, precis som jobben och den usla a-kassan och försämringarna i tryggheten för de sjuka, att bli en stor fråga i valrörelsen 2010. Allt annat än detta vore fel!

Efter hård kritik har pensionärernas organisationer fått Reinfeldts regering att backa, men det handlar om småslantar. En pensionär som tjänar 150 000 kronor får bara 680 kronor, eller 68 kronor i månaden i minskad skatt. Däremot är regeringen generös mot friska 65-plussare (ytterst sällan LO-folk) som orkar fortsätta arbeta efter sin pensionsålder (dubbelt förvärvsavdrag).

Utslitna pensionärer får indirekt vara med och subventionera skattelättnaden för friska pensionärer. För övrigt är det vanligast att jobba efter 65 i olika tjänstemannayrken.

Förbättras i små steg
Socialdemokraterna har lovat att partiet ska arbeta för lika beskattning mellan löntagare och övriga vid en valseger.

Men det kommer att genomföras i flera, små steg. Gapet är alldeles för stort för att rättvisa ska kunna återställas omgående.Tyvärr är det en realitet, precis som fallet är med försämringarna i tryggheten för de sjuka och de arbetslösa.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ovärdig hantering av de långtidssjuka

Krönika om långtidssjuka i Dagbladet 21 dec. 2009 m fl

Ovärdig hantering av långtidssjuka

Hela den hantering av de långtidssjukskrivna, som regeringen ägnat sig åt den senaste tiden, är ovärdig och olustig. Dessutom ljuger det ansvariga statsrådet, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ”kommandoran” allt oftare kallad, när hon har mage att påstå att inga remissinstanser skulle ha varnat för den nya, hårdare sjukförsäkringslagstiftningens konsekvenser för de svårt långtidssjuka. ”Vår avsikt var inte att döende människor ska jobba”, har såväl ”kommandor­an” som statsminister Reinfeldt nu sagt. Visst, så låter det nu när man står där med byxorna nerdragna och får nu välförtjänt smisk av den allmänna opinionen.

Här har vi en borgerlighet som först i opposition och sedan i regeringsställning drivit en långvarig opinionsbildning i syfte att framställda sjuka som försoffade simulanter som borde straffas ekonomiskt. I denna anda har man sänkt sjukas ersättning och stiftat lagar om att de som har varit sjukskrivna länge ska ut i arbetslivet.

Deras ”arbetsförmåga” ska, som det heter, ”prövas”. Ty orkar man gå ur sängen, gå fram och tillbaka till toaletten eller koka en kopp kaffe så kan man ju alltid arbeta, menar regeringen. Mot bakgrund av dessa nya regler sätter så Försäkringskassan igång med sitt arbete.

Tiotusentals långtidssjuka riskerar att vid årsskiftet kastas ut från sjukförsäkringen och till arbetslöshet och - möjligen – få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Dessa människor lever i den djupaste oro och förståelig förtvivlan över vad som komma ska.

Men då börjar läkarna reagera och medierna att skriva om enskilda fall. Det handlar om svårt cancersjuka människor som ska tvingas ut i arbete trots att de egentligen borde få vila. Det handlar om människor som rent av är döende och vars ”arbetsförmåga” ska prövas mot hela arbetsmarknaden.

Först då backar regeringen. ”Så var det aldrig tänkt”, men­ar man nu. Ändrar sig och ­säger att de som har sjukdomar som ”gradvis försämras” ska undantas. Detta bara veckorna innan utförsäkringarna ska gå från teori till praktisk verkställighet.

Men vad händer med dem som permanent lever med svåra bekymmer och omänsklig värk? De som nyligen haft en allvarlig stroke? Som lever med ms? Som har kol? Reumatism? Ska de också kastas ut? Oklara besked råder och ännu mer oro och förtvivlan sprider sig.

Den fackliga centralorgan­isationen TCO har tidigt ­varnat för att det kan bli 80–90 procent av de långtidssjuka som hamnar i en tämligen hopplös rehabiliteringskarusell som är helt ovärdig.

Vem blir friskare av regeringens hantering? Hur många som redan är sjuka blir nu ännu sämre?

Regeringen borde dra tillbaka sina idéer och börja om från början. Det är en skam att det har fått gå så här långt i det en gång så fina välfärdssamhället Sverige.

Det skulle inte direkt för­våna om det här blir en av de frågor – jämte arbetslösheten – som regeringen Reinfeldt kommer att falla på i nästa val om nio månader.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com)