Vändpunkt och nya tider råder i världen

Vi lever i en på många sätt turbulent och svårnavigerad tid. Och vars effekter i överblickbar tid kan innebära många och tvära kast och just inga spelregler som längre gäller. Dock vet vi att Trump och Putin på många sätt är samma andas barn och med rätt långt sammanfallande synsätt. Gör vad du vill med Grönland, Panama och Kanada, det är din intressesfär. Bara vi får styra och ställa själva inom vår "ryska intressesfär" och även göra Ukraina till en osjälvständig vasallstat under Ryssland. Ungefär så - metoderna för att åstadkomma det vår bero på omständigheterna och vad som råkar vara det möjligas konst i stunden. Detta underförstådda samförstånd mellan Putin och Trump måste nu Europa lite yrvaket förhålla sig till. Inte minst att Europa nu själv måste ta ansvar för sin egen säkerhet. USA under Trump går det inte längre att lita på. Ens inom Natosfären. Skulle Trump ta konsekvenserna av sina retoriska tirader och låta USA lämna Europa så blir säkerhetshålet mycket stort. De 100 000 amerikanska soldater som nu finns i Europa skulle direkt behöva ersättas av europeiska, 1 400 stridsvagna och 2 000 andra stridsfordon samt cirka 700 artilleripjäser. Och då skulle inte ens 3 utan snarare 4 procent av de europeiska ländernas BNP behöva gå årligen till försvaret, skriver t ex ansedda The Economist. Jämför detta med de 2,4 procent av BNP som Sverige år 2025 lägger på sitt försvar. Tysklands snart tillträdande förbundskansler Fredrich Merz, CDU, och i koalition med SPD och där ledande Boris Pistorius, har förstått detta. Där förbereder man sig nu för att Tyskland (med 82 milj inv) nu ska ta det ansvar som följder med landet roll som ekonomisk och geopolitisk centralmakt i Europa. En riktig "zeitenwende", vändpunkt, för Tyskland och dess fram till nu i självförebråelse medvetet låga och försiktiga, politiska agerande. Nu väntar en annan tid och med upprustat försvar (i nuläget 2,12 proc av BNP) och förstärkt partnerskap med inte bara Macrons Frankrike utan också Polen (4,12 proc av BNP på försvaret), Danmark (2,37 proc på försvaret) och andra runt Östersjön. Och även Storbritannien kommer att komma med här som stor Nato-medlem, trots britternas Brexit-utträde ur EU. På sikt kanske britterna även kommer tillbaka närmare EU med olika slag av avtalsuppgörelser (jfr Norges EES-avtal med EU). Lägg därtill att detta sker samtidigt som Trump drar igång ett nytt tullkrig. Ovanligt dumt är nära nog alla ekonomer överens om. Tar man dessutom hänsyn till inte bara varu- utan också tjänsteexporten så är det i praktiken nära nog jämnvikt i handelsutbytet mellan USA och EU. Men det är inte något som "jättebabyn" i Vita huset varken vill medge eller kanske inte ens känner till. I detta turbulenta läge har vi en statsminister - med sitt ständiga "is i magen"-prat - som inte "rätt förmår läsa av den tid vi lever i nu". Annars hade hans regering nu tagit chansen och gjort upp med socialdemokraterna om både lånet och annan finansiering till försvaret och och energipolitiken. I stället väljer han solospel och det skulle inte förvåna om han därmed också spelat bort sina chanser att återkomma i regeringen efter valet 2026. Då är det nog Madalena Andersson, S, som i stället flyttar in i Rosenbad och styr Sverige. Robert Björkenwall (Publicerad i Arbetarbladet m fl)

Europeisk batteriproduktion behöver tryggas efter Northvolts konkurs

När storsatsningen på batterifabriken Northvolt i Skellefteå gick i konkurs fredagen den 14 mars så finns den stora vinnaren i Kina. Främst då kinesiska CATL och ytterligare några fler i Kina, som är helt dominerande på den batteritillverkande marknaden. Särskilt som kineserna sedan flera år varit marknadsledande på att ta fram de dyra, tekniskt komplicerade katoder som finns i batterierna. Här har Europa hamnat helt på efterkälken jämfört med Kina. Så just etableringen av Northvolt i Skellefteå var en viktig del i ambitionen att bygga upp en fullskalig batteritillverkning i Europa. Och att ta fram dessa katoder i batterierna kräver dessutom mycket el, något som just Northvolt hade tillgång till i Skellefteå – med dess kommunägda Skellefteå kraft. Det var en starkt bidragande orsak till att etableringen av Northvolt blev av i just Skellefteå (85 000 invånare) i Västerbotten. Så konkursen nu är ett hårt slag mot Skellefteå kommun, de dryga 3 000 anställda där i Northvolt Ett och även så för hela den europeiska batteriproduktionen. Och noteras ska att Northvolt Ett faktiskt var Europas tredje första batteriproducent under 2024. Dessutom den största i Europa på så kallade premiumbatterier, de bästa och mest miljövänliga batterierna. Tanken var att fabriken i Skellefteå tillsammans med fabriken i Tyskland skulle Northvolt år 2030 ta fram batterier för motsvarande 76 GWh, motsvarade 13 procent av hela Europas produktion. Därför är konkursen nu för Northvolt i Skellefteå en smäll med betydande konsekvenser även för hela Europas satsning på miljövänliga, gröna batterier. Northvolts grundare och tidigare VD Peter Carlsson hann dock sälja aktier och ”rädda hem” 200 miljoner i god tid innan konkursen. Hans kompetens att ”ratta” ett så stort projekt som Northvolt har också fått en helt del kritik redan innan konkursen. Sannolikt helt befogat därtill. Professorn och batteriexperten Daniel Brandell, Uppsala universitet, anser dock att Skellefteå fortsatt har unika förutsättningar för att tillverka gröna batterier. Därför vore det ett ”gigantiskt slöseri att lägga ned fabriken”. Så staten Sverige har ett ansvar för att undvika kapitalförsäkring om fabriken skulle stängas ner för gott när det nu finns en färdig fabrik där och förutsättningarna är, som han säger, bättre i Skellefteå än på nästan något annat ställe i världen för grön batteriproduktion. Det är så viktigt att nu under konkursförvaltaren hålls igång så att personalens kompetens inte försvinner bort innan en ny långsiktig ägare, sannolikt kinesisk eller ihop med någon europeisk, finns på plats och kan skala upp och driva verksamheten vidare i Skellefteå. Särskilt som även EU-kommissionen har sagt att någon typ av stöd behövs för att trygga överlevnaden av europeisk batteriproduktion. Och särskilt som efterfrågan på batterier förväntas öka med 700 procent till 2035, enligt internationella energiområdet IEA. Så vill Europa vara med här och öka sin självförsörjning av gröna batterier, lär även det kapital och andra resurser som byggs upp i Skellefteå behöva finnas kvar där – och drivas vidare med nya ägare efter rekonstruktionen. Detta som en viktig pusselbit i Europas och EU-kommissionens handlingsplan för att öka sin inhemska produktion av gröna batterier. Så än är sannolikt inte sista ordet sagt om Northvolt och dess framtid. Trots det svårt låneskuldsatta bolagets konkurs den 14 mars. Rätt använt borde läget vara Europas stora chans när så mycket rivs och förstörs under Trump och Musk maktberusade styre. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 18/3-25: (https://demokraatti.fi/europeisk-batteriproduktion-behover-tryggas-ocksa-efter-northvolts-konkurs)

Härdsmälta i Vita huset med Trump

Det vi fredagen 28 februari 2025 såg äga rum i Vita husets ovala rum var både allvarligt och djupt bekymmersamt. Det facto var det som Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj blev utsatt för från president Donald Trump och hans ännu mer oborstade vice president JD Vance rena bakhållet. Inför internationella medier och TV-kameror gjorde Trump och Vance allt för att förödmjuka och mobba Ukrainas president, och som ändå lågmält försökte ge svar på alla påståenden och anklagelser. Zelenskyj borde visa tacksamhet för att han alls fick sitta i Ovala rummet och prata med USAs president, menade Vance. Trump gick t o m så långt att han, trots Zelenskyjs usla kort, ändå inte köpte den amerikanska förhandlingarna med Putin. Trump anklagade Zelenskyj "att gembla med ett tredje världskrig". Ett helt orimligt påstående helt utan substans. Något liknande har man aldrig tidigare varit mellan två statschefen i Vita huset. Rena diplomatiska härdsmältan var omdömet brett i media och även bland många i kongressen. Detta sker samtidigt som ett av det ryska aggressionskriget hårt pressade Ukraina som mest behöver såväl USAs som Europas stöd för Ukrainas säkerhet och framtid. Men det är inte bara viktigt för Ukraina utan även för hela Europas framtida. Att den amerikanske presidenten i detta läge uppträder så här - "det blir utmärkt tv", sa han - är djupt ansvarslöst och helt utan vettigt konsekvenstänk. Allt bara för att han inte gillar att Zelenskyj person och att han vågar uttala invändningar och heller inte utan säkerhetsgarantier vill skriva på några diktat om mineralavtal med USA. Så något underskrivet avtal blev det inte och den planerade pressträffen och middagen ställdes också in. Och president Volodymyr Zelenskyj avbröt och åkte iväg utan några besked om den blir någon fortsatt dialog med Trump. Så mycket viktigare då att Europa nu samlat - undantaget Orbans Ungern - ger Zelenskyj och Ukraina ett helhjärtat och kraftfullt stöd, också som en markering mot Trump, så Ukraina fortsatt orkar stå emot Ryssland. Detaljerna kring hur det stödet ytterligare kan och bör byggas ut behöver de eurpeiska ledare som på söndag ska mötas hos brittiska premiärministern Keir Starmer på 10 Downing Street i London. Ty det är nu en ännu större nödvändighet efter härdsmälta i Vita huset. Sedan är det bara att hoppas att också den amerikanska administrationen tänker över sitt utmanande agerande och efter lite tryck från tunga europeisks ledare även de förstår att det ligger i allvar vårt intresse att alla bidrar till att Ukraina kan nå en rättfärdig och varaktig fred med Ryssland. Men det är tyvärr ingalunda säkert att en så snarstucken och fåfäng ledare som Trump - lyssnar mer på Putin än europeiska och ukrainska statschefen - låter sig övertygas om vad som långsiktigt är bäst för allas vår trygghet och säkerhet. Ty Trump är ingen normal politiker. Snarare är och förblir Trump fortsatt , sin personlighet trogen, att vara en skrämseltaktiskt förhandlande fastighetsmogul också på den internationella politiska scenen. Ty Trump är ingen normal politiker. Snarare är och förblir Trump fortsatt , sin personlighet trogen, att vara en skrämseltaktiskt förhandlande fastighetsmogul också på den internationella politiska scenen. Och gärna hellre visar beundran för andra självsvåldiga härskare som Putin än lyssna på folkvalda europeiska ledare. Men överlever han så hela sin mandatperiod? Robert Björkenwall (publicerad i Sydöstran 1/3 och i Arbetarbladet, Helsingfors 1 mars 2025; https://www.sydostran.se/2025-03-01/hardsmalta-i-vita-huset-vad-hander-nu/ )

Tyska valet- maktskifte och Europa väntar på att Tyskland nu kliver fram

Den 23 februari 2025 gick 59 miljoner tyskar till ett ödesval om inte bara Tysklands utan delvis även Europas framtid. Tyskland är ekonomiskt sjukt efter två år av negativ tillväxt, och med många krisande företag som stora Volkswagen och andra. Och samtidigt är inte bara Tyskland utan hela Europa chockat efter att Trump över Ukrainas huvud tagit kontakt med Putin och är beredd att kasta Ukraina till vargarna. Är kristdemokraternas elitistiska Friedrich Merz, CDU, rätt person att nu styra som förbundskansler efter SPD:s Olaf Scholz? Sannolikt så anser runt 29 % av de tyska väljarna. Och det då i koalition med en trolig juniorpartner SPD – men då ersatt med populära försvarsministern Pistorius, och möjlig kommande utrikesminister. SPD går in då som en försvagad part med bara runt 16,4 procent (- 9 %) i väljarstöd. En stor besvikelse för Scholz. Möjligen kommer också De Gröna med runt 12 procent i stöd att ingå i nya regeringen; då en ”kenyakoalition”. Detta särskilt som liberala FDP gjort ett svagt val och ser ut att falla ur nya förbundsdagen med någon tiondels procent under 5 procent; spärrgränsen. Det har även FDP:s ledare Lindner nu erkänt i tyska medier. Men det viktiga här är att också efter valet är ”brandmuren” mot högerradikala AfD kvar, trots att de nu får 20 procent i väljarstöd, varav många missnöjda väljare p.g.a. migrationsfrågan. En fråga som främlingsfientliga och ryssvänliga AfD är starkt profilerat på, främst i östra Tyskland. De tyska vänsterpartiet Die Linke – också med rötter i forna DDR – gjorde en stark valspurt bland unga väljare och fick nu runt 8,5 procent (+ 4 %) i stöd. Delvis på bekostnad av det ”vänsterkonservativa” BSW (ryssvänligt) som ändå precis ser ut att klara spärren på 5 procent. I detta läge när Europa står inför sina största utmaningar sedan andra världskriget väntar många på att tunga Tyskland ska få fart på sin stagnerande ekonomi igen och börja visa lite mer ledarskap igen. Är CDU:s Merz – i partnerskap med SPD:s Boris Pistorius – mannen att åstadkomma just detta? Ja, det återstår att se. Tids nog vet vi när den nya regeringen är på plats – till påsk, säger Merz. Och regeringen (CDU, SPD plus troligen De Gröna) även då ska presentera sitt program för de kommande åren. Och kanske dessutom även axeln Frankrike-Tyskland (Macron och Merz) får sin renässans inom EU, som när Mitterand och Kohl styrde…? Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet Helsingfors 23/2, Sydöstran m fl https://demokraatti.fi/europa-vantar-nu-pa-att-tyskland-kliver-fram)

Upprustad Malmbana - Viktigt bidrag också i Natosamarbetet

Att rusta upp malmbanan i norra Sverige är en nödvändighet, och det av flera goda motiv. Och avgörande viktigt är också att det sker rimligt skyndsamt. En lånefinansiering via statliga Riksgälden för en stegvis utbyggnad med dubbelspår är en bättre väg att gå än att behöva vänta på att Trafikverket i en avlägsen framtid får anslag nog som räcker för att det ska bli gjort. Så länge kan vi inte vänta. Dessutom skulle en sådan uppsnabbad utbyggnad till dubbelspår av Sveriges mest lönsamma järnväg också kunna beskrivas som en del i vår Natoupprustning! Strategiskt med tanke på att Europas försvarsindustrier är beroende av stål, som – till 90 procent – är beroende av malm från LKAB. Sannolikt skulle en sådan rejäl uppgradering av Malmbanan mycket väl kunna bli vår kanske viktigaste bidrag i Natosamarbetet? Sedan skulle vi så att säga kunna indirekt räkna av det på vår ”faktura” som vi bidrar med inom samarbetet i Nato. Men Tidögänget är troligen för stelbenta och passiva i sitt sätt att styra och då inte heller kreativa nog att göra vad som nu krävs, befarar jag. Annars vore detta ett utmärkt grepp att lösa flera problem samtidigt. Och därtill ge en guldstjärna i Natohögkvarteret för att ha löst ett strategiskt viktigt problem – malmbanans opålitliga kvalitet och bristande kapacitet. Så strategiskt viktig som malmbanan är för olika slag av transporter som är strategiskt viktigt för Europas försvarsindustrier, så beroende av stål, och som i sin tur till 90 procent är beroende av malmen från LKAB i Kiruna och Malmberget. Snart så även för de sällsynta jordartsmetaller (behövs i batterier, mobiler etc.) som finns i bland annat Geijergruvan i Kiruna och i ”slagghögarna” efter järnmalmsbrytningen. Så en upprustad malmbana nu i närtid skulle i överblickbar närtid kunna bli Sveriges kanske viktigaste bidrag i Natosamarbetet. Norge behöver också göra sitt och rusta upp malmbanan från Riksgränsen till Narvik. Men där finns ju statliga oljefonden med tillgångar på över 20 000 miljarder norska kronor att låna ur. Dessutom borde Norge ur fonden kunna erbjuda Ukraina ett förmånligt lån, ett viktigt bidrag att rusta upp allt som ryska anfallskriget förstört i Ukraina. Sveriges ÖB borde ta fram ett scenario för ett angrepp mot malmbanan från utländsk makt. Detta om ÖB inte redan så gjort! Och Sverige lär även behöva ett jägarregemente i Kiruna, som nu saknas men som fd försvarsminister Peter Hultqvist vill så ha där! Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 18/2-25; https://demokraatti.fi/upprustad-malmbana-sveriges-viktiga-bidrag-i-natosamarbetet)

Trump träder till i ett skakigt och osäkert världsläge

Vad gör man när det bistra världsläget blir allt dystrare, spänningen och osäkerheten ökar också i vår närmiljö och en nygammal mäktig men otalt oförutsägbar man, Trump, ska kliva in i Vita huset i USA den 20 januari!? Och det ihop med en annan lika megalona man, Musk, som sin närmaste rådgivare. Världens mäktigaste och världens rikaste är en giftig kombo som kan få vem som helst att dra öronen åt sig. Ett obehagligt par som redan innan gått upp på shoppingrunda och vill göra Kanada till USAs 51:a delstat, hotar Danmark och vill ta över Grönland samt lägga beslag på Panamakanalen för USA:s räkning. Och hans finansiär och rådgivare Musk redan hunnit kräva att Strobritannien utlyser nyval, gör sig av med premiärminister, Labourledaren Starmer och friger den fängslade högerextremisten Tommy Robinson. Och i Tyskland har han redan blandat sig i deras valrörelse och utmanat tyska väljare att stödja högerextrema ADF och leka journalist. utlyser med stor. Båda två personer med starkt orealistisk självöverskattning, nästan som de tror sig vara hela världens gud. Och bakom allt annat finns också hot om att införa 25 procentiga tullar visavi omvärlden. Återstår att se vad som sedan blir genomfört i praktiken när Trump nu ska kliva in i Vita huset med sin megalomaniska kompis, miljardären Elon Musk. Men finns det i längden verkligen plats för båda dessa två superegon i samma rum? Den ena, Trump, som gärna villåterupprätta USAs storhet och - särskilt hans väljarbas - vill föra tillbaka USA till vad den en gång var. Allt medan hans kompis Musk drömmer om en framtid på Mars. I längden borde dessa två högst motsatta bilder och visioner inte vara möjliga att förena utan snarare bädda för en rejäl kolllision. Oktat båda två förenas i en stark motvilja mot "systemet" och vill skära ner kraftigt i administrationen ("svampen") i Washington. Men noteras ska skulle inte Trump blivit vald den 4 november så hade han, enligt justitiedepartementets utredare, fällts och blivit dömd för sitt ansvar för mobbens stormning av kongressen 6 januari 2021. Detta om han inte blivit vald igen den 4 november, jämte det faktum att Högsta domstolens konservativa majoritet därtill beslutat att ge presidenten immunitet mot vad han än gör som president. Men som vald igen slipper Trump allt detta och kan sannolikt börja direkt i ovala rummet med en skur av presidentdikret för att visa handlingskraft och slippa vänta in särskilt representanthuset lite skakiga, bara en handfull stora republikanska majoritets beslut i kongressens representanthus. Vilka konsekvenser skiftet från Biden till Trump får för stödet till Ukraina och för Nato återstår att se. Men osäkerhet, risk för snabba kast och inkonsekventa beslut går inte att bortse ifrån. Detta berördes för övrigt - om än lite knappt - i några panelsamtal på nyligen avslutade Folk & försvar på högfjällshotellet i Sälen. Så de norska länderna, Tyskland (efter valet i februari), Frankrike och Polen som nytt ordförandeland i EU gör klokt i att förbereda sig väl och uppvisa en stark, samlad röst om Trump får för sig att omsätta sina olika verbala hugskott i olika konkreta beslut. Hur som: denna gång är Trump bättre förberedd och inte lika osäker som amatörmässig som när han förra gången klev in i Vita huset. Det gäller också försvars- och militärstrategiskt. Vad kommer han att göra med sin lust att "deala" och förhandla med Putin? Och vad händer så för Ukrainas del? Redan det faktum att Trump hotat Danmark och vill ta över Grönland är illavarslande. Så vi gör klokt i bygga upp och stärka vår egen förmåga mot olika typer av påverkansoperationer också i vårt närområde runt Östersjön och Arktis samtidigt som vi noga analyserar vad Trump kommer att ta sig för de närmaste månaderna. Men stödet till Ukraina måste förbli fortsatt starkt. oavsett vad. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 15/1-25, Sydöstran 17/1-25 m fl) https://www.sydostran.se/2025-01-17/ett-osakert-och-skakigt-valrdslage-med-oforutsagbar-trump-kraver-beredskap/

Svetsare och statsminister - om Stefan Löfven

Vintern 2012 talar Stefan Löfven med sin fostermamma där i Ådalen och berättar att han ska bli partiledare för Socialdemokraterna- Hennes reaktion: ”Oj oj, kommer du att orka med det nu då?” Obetalbart. Visar i ett nötskal det som i svaret både inrymmer klass och självförtroende, liksom skillnaden mellan centrum och periferi. Skillnaden mellan det röda, uppväxtmiljön i arbetarhemmet i Ådalen i Västernorrland hos fosterföräldrarna Iris och Ture. Och det Stockholm där Stefan Löfven sedan många år numera bor och verkar. Svetsaren från Örnsköldsvik som först sedan blev ombudsman och så även förbundsordförande i IF Metall - och så då både partiordförande och statsminister. Just den livsresan från rötterna i Ådalen och den ändå lyckliga barndomen i fosterfamiljen hos Iris och Ture Melander är nog den roligaste läsningen i Stefan Löfvens och medförfattaren Ulrika Knutsons ”Statsminister och svetsare” (Atlas Förlag, 276 sidor). Där i uppväxtens Ådalen fångas också bäst det ordkarga och lite kärva i Stefan Löfvens persona. Som statsminister under sju år 2014-21hade han, trots ovana vid det ”politiska spelet” och så olik en facklig förhandlares, att hantera den ena krisen efter den andra. Ty många blev de: flyktingvågen 2015, terrordådet på Drottninggatan, covid/pandemin. De avhandlas alla i tur och ordning i memoarboken. Inte alltid med några djupare lärdomens reflektioner, snarare som något som bara måste hanteras av en i plikt och ansvarstagande skolan förtroendevald person. Genomgången av Löfvens offentliga gärning, som svetsare på Hägglunds, förbundsordförande och som s-politiker, är alls inte ointressant. Men några större nyheter som tidigare inte varit kända kommer minnesboken ändå inte med. Intressant att ta del av är också uppgörelsen som blev känd som januariavtalet 2020 och som i slutfasen var både bökig och stökig innan den blev klar. En något frustrerande centerledare Annie Lööf ska till sist ha pekat på Stefan Löfven och slungat ut anklagelsen: ”Ni är så sossiga”. ”Och det kunde jag ju inte annat än hålla med om”, småler Löfven i sina memoarer. Närmast beröm för en person med Löfvens bakgrund. Konformt med Löfvens personlighet är att han i boken nästan alltid mest har något vänligt och försonande att äga om de flesta han mött i sina olika roller. Men några undantag finns vad gäller tre personer på den svenska politiska arenan. Dessa tre är: Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, näringsministern och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch och så Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. De två först nämnda ogillas bland annat för deras mycket uppskruvade och högljutt anklagande retorik under covidkrisen 2020. V-ledaren Dadgostar däremot för att hon med stöd av Sverigedemokraternas röster i riksdagen fällde Löfven och hans regering med en misstroendeförklaring i juni 2021. ”Hon kommer att gå till historien som vänsterledaren som fällde en arbetarregering – med aktiv hjälp av Sverigedemokraterna”, säger han i sina memoarer. Ingen tillfällighet att just dessa tre nämns. En postfascist på högerkanten (Åkesson, SD), en högerpopulist med välsmort munläder som KD-Ebba och en vänsterpolitiker med en del populistiska drag - alla som på olika sätt som politiker är lite av symboler för ett politiskt klimat där populism, högljudd retorik och få hållbara kompromisser och handslag som håller är möjliga att sluta hållbart över tid. Såsom även det politiska klimatet blivit även i Sverige på 2020-talet. Men personliga lärdomar och reflektioner utifrån dessa erfarenhet kunde man kanske önskat sig mera av i hans bok. Men det som ändå gör ”Svetsare och statsminister” läsvärd nog ändå främst de glimtar av personlig biografi som den lite kärva och ordkarga Stefan Löfven släpper fram i boken. ”Jag hade en lycklig uppväxt”, som han själv konstaterar och annat liknande är nog till en del medförfattaren Ulrika Knutsons förtjänst skulle jag tro. Löfvens ungdom och bildningsväg i tonåren är intressant läsning. Detta med den amerikanska journalisten Leo Hubermans klassiska ”Människans rikedomar”- introduktion till den historiska materialismen, liksom hur Löfven slukade Ulf Lundells generationsroman ”Jack”, läst hela sex gånger av honom - och så ungdomsårens ”artistiska uppenbarelse”, David Bowie. Intressant läsning. Just Lundells Jack, knappast någon ”arbetarlitteratur”, är en väl gestaltad berättelse om en ung mans försök att snarare fly med Gotlandsfärjan från det alltför trygga, lite småtrista folkhemmet. Detta i sällskap med Bob Dylan och en skrivmaskin. En något krokig väg till den trygga ”gråsosse” Stefan Löfven sedan blev som partiledare och statsminister. Själv hade jag gärna läst lite med om just denna hans lyckliga uppväxt, liksom lite mer om vilka lärdomar som åren som partiledare och statsminister gett honom - och som kanske även går att föra vidare till andra efterföljare. Robert Björkenwall (publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 27/9, Sydöstran 30/9 etc Gästledare: Svetsare och statsminister - om Stefan Löfven (sydostran.se)