Svetsare och statsminister - om Stefan Löfven

Vintern 2012 talar Stefan Löfven med sin fostermamma där i Ådalen och berättar att han ska bli partiledare för Socialdemokraterna- Hennes reaktion: ”Oj oj, kommer du att orka med det nu då?” Obetalbart. Visar i ett nötskal det som i svaret både inrymmer klass och självförtroende, liksom skillnaden mellan centrum och periferi. Skillnaden mellan det röda, uppväxtmiljön i arbetarhemmet i Ådalen i Västernorrland hos fosterföräldrarna Iris och Ture. Och det Stockholm där Stefan Löfven sedan många år numera bor och verkar. Svetsaren från Örnsköldsvik som först sedan blev ombudsman och så även förbundsordförande i IF Metall - och så då både partiordförande och statsminister. Just den livsresan från rötterna i Ådalen och den ändå lyckliga barndomen i fosterfamiljen hos Iris och Ture Melander är nog den roligaste läsningen i Stefan Löfvens och medförfattaren Ulrika Knutsons ”Statsminister och svetsare” (Atlas Förlag, 276 sidor). Där i uppväxtens Ådalen fångas också bäst det ordkarga och lite kärva i Stefan Löfvens persona. Som statsminister under sju år 2014-21hade han, trots ovana vid det ”politiska spelet” och så olik en facklig förhandlares, att hantera den ena krisen efter den andra. Ty många blev de: flyktingvågen 2015, terrordådet på Drottninggatan, covid/pandemin. De avhandlas alla i tur och ordning i memoarboken. Inte alltid med några djupare lärdomens reflektioner, snarare som något som bara måste hanteras av en i plikt och ansvarstagande skolan förtroendevald person. Genomgången av Löfvens offentliga gärning, som svetsare på Hägglunds, förbundsordförande och som s-politiker, är alls inte ointressant. Men några större nyheter som tidigare inte varit kända kommer minnesboken ändå inte med. Intressant att ta del av är också uppgörelsen som blev känd som januariavtalet 2020 och som i slutfasen var både bökig och stökig innan den blev klar. En något frustrerande centerledare Annie Lööf ska till sist ha pekat på Stefan Löfven och slungat ut anklagelsen: ”Ni är så sossiga”. ”Och det kunde jag ju inte annat än hålla med om”, småler Löfven i sina memoarer. Närmast beröm för en person med Löfvens bakgrund. Konformt med Löfvens personlighet är att han i boken nästan alltid mest har något vänligt och försonande att äga om de flesta han mött i sina olika roller. Men några undantag finns vad gäller tre personer på den svenska politiska arenan. Dessa tre är: Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, näringsministern och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch och så Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. De två först nämnda ogillas bland annat för deras mycket uppskruvade och högljutt anklagande retorik under covidkrisen 2020. V-ledaren Dadgostar däremot för att hon med stöd av Sverigedemokraternas röster i riksdagen fällde Löfven och hans regering med en misstroendeförklaring i juni 2021. ”Hon kommer att gå till historien som vänsterledaren som fällde en arbetarregering – med aktiv hjälp av Sverigedemokraterna”, säger han i sina memoarer. Ingen tillfällighet att just dessa tre nämns. En postfascist på högerkanten (Åkesson, SD), en högerpopulist med välsmort munläder som KD-Ebba och en vänsterpolitiker med en del populistiska drag - alla som på olika sätt som politiker är lite av symboler för ett politiskt klimat där populism, högljudd retorik och få hållbara kompromisser och handslag som håller är möjliga att sluta hållbart över tid. Såsom även det politiska klimatet blivit även i Sverige på 2020-talet. Men personliga lärdomar och reflektioner utifrån dessa erfarenhet kunde man kanske önskat sig mera av i hans bok. Men det som ändå gör ”Svetsare och statsminister” läsvärd nog ändå främst de glimtar av personlig biografi som den lite kärva och ordkarga Stefan Löfven släpper fram i boken. ”Jag hade en lycklig uppväxt”, som han själv konstaterar och annat liknande är nog till en del medförfattaren Ulrika Knutsons förtjänst skulle jag tro. Löfvens ungdom och bildningsväg i tonåren är intressant läsning. Detta med den amerikanska journalisten Leo Hubermans klassiska ”Människans rikedomar”- introduktion till den historiska materialismen, liksom hur Löfven slukade Ulf Lundells generationsroman ”Jack”, läst hela sex gånger av honom - och så ungdomsårens ”artistiska uppenbarelse”, David Bowie. Intressant läsning. Just Lundells Jack, knappast någon ”arbetarlitteratur”, är en väl gestaltad berättelse om en ung mans försök att snarare fly med Gotlandsfärjan från det alltför trygga, lite småtrista folkhemmet. Detta i sällskap med Bob Dylan och en skrivmaskin. En något krokig väg till den trygga ”gråsosse” Stefan Löfven sedan blev som partiledare och statsminister. Själv hade jag gärna läst lite med om just denna hans lyckliga uppväxt, liksom lite mer om vilka lärdomar som åren som partiledare och statsminister gett honom - och som kanske även går att föra vidare till andra efterföljare. Robert Björkenwall (publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 27/9, Sydöstran 30/9 etc Gästledare: Svetsare och statsminister - om Stefan Löfven (sydostran.se)

Nytt riksdagsår och delvis ombildad regering i Sverige

Härom dagen kunde vi i Sverige ta del av riksdagens öppnande, statsministerns regeringsförklaring med kommentarer och utnämning av några nya statsråd. Bland de senare en på området grön och kunskapsmässigt på området svagt rustad ny utrikesminister, Maria Malmer Stenergard. Men hon är superlojal och följsam med statsministern och hans vilja att själv via sin stab styra mycket av också utrikespolitiken och får därför det nya, fina jobbet. Statsminister Ulf Kristersson gav i sin regeringsförklaring en mycket glättig och optimistisk bild av tillståndet i Sverige, som en stor del av folket inte alls känner igen sig i. Ett växande antal människor har stora ekonomiska problem, arbetslösheten är det högsta på tio år, sjukvården är i kris och får ännu mindre resurser nästa år än i år, gängvåldet och kriminaliteten är fortsatt högt, fängelser och häkten överfulla och klimat- och miljöpolitiken utvecklas i helt fel riktning. Regeringens recept är ändå det gamla vanliga med sänkta skatten för dem som redan har bästa ekonomiska situationen – traditionell högerpolitik, igen! Däremot satsas det alldeles för litet för att lösa problemen, såsom sjukvårdskrisen och den rekordhöga arbetslösheten. I stället för över 11 miljarder kr stora skattesänkningar skulle det behövas mer resurser till inte bara brottsbekämpningen utan också mycket ner till sjukvården, skolan, klimatsatsningar, arbetslöshetsbekämpningen samt till mer rejäla satsningar (det med statliga lån) till infrastrukturinvesteringar – och det parat med en rättvis fördelningspolitik. Däremot inget fel i nuläget att man säger nej till dyrbara höghastighetståg som vi just nu inte behöver. Men frågetecknen hopar sig kring den ensidiga och för skattebetalarna svindyra satsningen på ny kärnkraft. Detta behöver utredas bättre. Precis som bland annat det finanspolitiska rådet med rätta påpekat i rapporter och debattartiklar. Först nu har svenska högerregeringen kommit på att järnvägarna är alltför åldersstigna (t ex 40 år gamla räls på Sveriges viktigaste järnväg, malmbanan etc) och vägarna är fulla av potthål som behöver lagas. Och generellt svårt eftersatt underhåll på järnväg och vägnät. Så mycket talar för att statsbudgeten kommer att bli den viktigaste frågan i riksdagsarbetet närmaste tiden. Statsminister Kristersson nämnde inte med ett ord i sin regeringsförklaring Israels ansvar i det rådande, humanitärt förödande Gazakriget. I den efterföljande partiledardebatten i riksdagen var S-ledaren Magdalena Andersson bra, trygg och naglar fast Kristerssons regering för dess felsatningar och oförmåga att lösa landets viktigaste problem. Helt rätt i ett läge där Sveriges högerstyre är för kort i rocken och inte med kraft tar itu med gigantiska problem som fallande bnp, skyhög arbetslöshet, gängmord som kryper längre ner i åldrarna, sjukvården går på knäna och betalningsanmärkningar för hushåll med för lite pengar växer hos Kronofogden. Ting som bara inte borde gå att vifta bort. Men då stod flera av Tidö-partiernas ledare i riksdagen och orerar i stället om en eller ett par postkommunister (inom Vänsterpartiet) som hoppat över skaklarna i antisemitiska uttalanden. När de istället i Tidögängets eget underlag borde städa framför egen dörr. Särskilt så inom Sverigedemokraterna när de inom Kristerssons regeringsunderlag släppt in judehatare som Richard Jomshof, SD att bli ordförande i justitieutskottet och Björn Söder, en annan SD-are att vara ordförande i OSSE-delegationen. Sådana borde inte släppas in på så centrala poster i den parlamentariska stugvärmen. Trist att se detta. Men tyvärr inte förvånande alls! Ett av många exempel på att SD-stöttningen för Kristerssons regering har sitt pris. Men om två år har svenska folket chansen att välja en ny riktning för Sverige. Långt dit men just nu ser det bra ut för Socialdemokraterna och oppositionen. Men vila sig i form till dess duger inte. Tvärtom krävs hårt politikutvecklande arbete om det ska kunna bli ett maktskifte om två år. /Robert Björkenwall PS Jomshof misstänks för hets mot folkgrupp och därför tar han nu paus i sitt uppdrag som ordförande för riksdagens justitieutskott. (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 12/9-24,Sydöstran 11/9 m fl)

Drömmen om USA i teori och praktik - recension

I sin nya bok tar den skickliga DN- journalisten och författaren Martin Gelin avsked av sina 23 år i USA och sitt älskade Brooklyn i New York. Av Robert Björkenwall Publicerad i Arbetarbladet, Helsingfors 17 september 2024 Boken heter Imorgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA. Genom flera tidigare utmärkta böcker (av vilka den bästa är Den vita stormen, 2022) och mängder av reportage i Dagens Nyheter förklarar Martin Gelin varför det är så lätt att bli förälskad i människorna i USA men samtidigt så svårt att i längden leva där i långa loppet. Särskilt om man, som Martin, efter 23 år i New York, amerikansk hustru och en liten son nu inte längre kan bo kvar där. Efter ett gemensamt familjebeslut har han nu lämnat sitt älskade charmiga Brooklyn i New York och I stället valt att bo i Paris. Först när Martin och hans fru får en son, nu två år, känner båda föräldrarna att bristerna i det amerikanska samhället med dess obefintliga offentliga välfärdssystem. En förlossningsvård som kostar en halv miljon, som bara den kan ruinera många amerikaner utan en av en bra arbetsgivare täckande sjukvårdsförsäkring. Något som många amerikaner inte har, men Gelins fru med ett bra betalt jobb hade. Men till detta så tillkommer brist på lagstadgad föräldraförsäkring, ingen som helst pappaledighet, ingen offentligt finansierad barnomsorg, förskola och barntillsynen för föräldrar som båda vill yrkesarbeta är ett enda hopkok av svindyra privata, kvalitativt usla lösningar. Och som ändå oftast “äter upp” i stort sett hela, ena förälderns nettoinkomst. När Martin Gelin undersöker den lokala “barnomsorgsmarknaden” så visar det sig att man får räkna med att det kostar 44 000 euro om året. Men genom kontakter och en hel del ren tur lyckas hans familj hitta god barnomsorgsplats för den ettåriga sonen för 1 800 euro i månaden. USA är, som Gelin skriver, bäst i världen på självhjälpsböcker för föräldrar men “sämst på att faktiskt hjälpa föräldrar”. USA är det enda OECD-landet utan garanterad, betald föräldraledighet – ” inte en vecka, inte en dag”. “Vissa mammor tvingas tillbaka till jobbet tre, fyra dagar efter födseln”. Och barnomsorgen är “dyrast i världen”. Inte ens statushungriga , välbärgade rikisar kan köpa sig fria från alla problem som beror på alla brister som finns i den nära nog obefintliga välfärden i USA. Trots att lönerna är rekordhöga i europeiska ögon. Men här måste allt i livspusslet lösas individuellt i den privata, rekorddyra och ända oftast mycket torftiga “serviceindustrin”. I många delstater i USA kostar dessa plottrigt, privata barnomsorgslösningar redan mer än collegeutbildningar för tonåringarna. Så inte undra på att bred studie av 22 rika länder visar att i de flesta länder blir föräldrar lyckligare när de får barn men i USA blir de olyckliga. Mycket beror just på att de stora ekonomiska kostnaderna för föräldraskapet i USA. En annan nyligen rapporterad nyhet var när det berättades att en av två amerikaner inte ens har 5 000 dollar (4 500 euro) i reserv för oförutsedda utgifter. Än mindre betala för en dyr operation eller collegeplats för sin son eller dotter. Så inte undra på att journalisten Martin Gelin och hans amerikanska fru och son nu har flyttat till Paris. Trots att de inte är trötta på New York. Däremot allt mera trötta på och pessimistiska när de tror att USA inte förändras. I stället “bär det utför”. Inte heller en demokratins kollaps är “längre ett hypotetiskt scenario”, som Gelin skriver i sin bok. Detta och annat som den utmärkta journalisten Martin Gelin väl belyser i den läsvärda nya boken är ju inte så väl kända bland många perspektivlösa USA-beundrare. Men om just de verkligen kommer att läsa Gelins nu 23-åriga avsked till sitt älskade New York och USA är jag mera osäker på. Låt oss dock hoppas Kamala Harris och den folkliga Tim Walz och inte den ständigt bekräftelsetörstande skrävlaren Donald Trump vinner presidentvalet i november. Det skulle både USA och världen må lite bättre av. Men hur som helst kommer det att bli spännande att följa Gelins goda journalistik och vidare författarskap i hans och familjens nya hemland Frankrike och Paris. Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare, följer amerikansk politik sedan många år Recension: Martin Gelin; Imorgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA (2024); Natur & Kultur; 180 s. (Publicerad i Arbetarbladet 17/9, Sydöstran 21/9 m fl)

Portugal - i fadons och röda nejlikans forna koloniala stormakt

Det är i år 50 år sedan den oblodiga nejlikerevolutionen störtade den portugisiska Caetanos militärdiktatur och förändrade landet i grunden. Det var en av Europas minst blodiga revolutioner. Bara fyra personer dog när de försökte ta sig in i säkerhetspolisens byggnad. Revolutionen gav portugiserna frihet och demokrati men ekonomiskt har Portugal förblivit ett av EUs fattigaste länder. Med tack vare EU-stöd (strukturfonder och annat) som man fått sedan Portugal blev med i EU 1986 landets infrastruktur och konkurrenskraft förbättrats gradvis. Och med i euron blev man 1999. Befolkningen är lika stor som Sveriges, ca 10,5 milj invåndare. Landets BNP per capita är 27 900 euro och det är under EU-snittet på 35 500 euro per capita och motsvarar bara 1,5 procent av EUs totala BNP, enligt Eurostat. . Ännu för två år sedan fick socialistpartiet, PS och grundat av Mario Soares, 41 procent av rösterna och kunde fortsätta styra och vara landets dominerande politiska kraft. Men i valet i mars 2024 tappade PS stort och på grund av en korruptionsskandal i premiärminister Costas närmaste krets fick PS bara 28,7 procent av rösterna och tvingades lämna efter tio år makten. I stället styrs nu Portugal av mittenhögerns Alianca Democratica, största parti nu med 29,5 proc, och i koalition med två mindre högerpartier (Rojalisterna, och Partido Popular. Men det tredje största partiet högerpopulistiska och främlingsfientliga Chega (nära band till likasinnade Vox i Spanien), fick 18,1 proc av rösterna i senaste valet men står utanför regeringen. Chega har t ex tagit många röster i fattiga Alentejo-regionen med största staden Evora, tidigare ett starkt fästa länge för kommunistpartiet. Och i t ex sydliga turistregionen Algarve blev Chega största parti i valet i mars. Mycket på grund av missnöje med sjukvården, ökade bostadspriser (välmående migranter trycker upp bopriserna) och olika, ouppfylld löften till regionen, enligt ekonomen Luis Coelho och andra. Missnöjet med bostadspriserna har också länge funnits i Lissabon. Under eurokrisen 2010-2014 sålde kommunen ut många av sina bostäder i den äldsta stadsdelen Alfama. Franska bolag köpte t ex upp hela fastigheter och hyrorna steg rejält. En annan stor förändring här har varit uthyrningssajten Airbnb med många tillfälliga Airbnb-gäster. Just Alfama är särskilt svårt drabbat av just Airbnb-problematiken. Många där anser att den gamla charmen med Alfama är nu borta. I stället har man fått många dyra hipsterställen med vegoburgare och smoothies och de få livsmedelsbutiker som finns kvar mest säljer öl, vin, vatten och toapapper till Airbnb-turisterna. Onekligen har det hänt en del både positivt och negativt i fortfarande charmiga fadons och röda nejlikans Portugal. Gyllene visa, frustration och brassar som tar över En omdiskuterad sak under eurokrisen (2010 och framåt) var att 4 400 kineser köpte upp fastigheter i hela Portugal och som belöning för att de investerade för motsvarande fem milj kr var och då fick fick ett golden visa, portugisiskt medborgarskap, för hela sin familj. Och genom det fick de sedan även tillträde till andra EU-länder via Schengen. Även förmögna brasilianare har nappat på samma erbjudande. Totalt har Portugal delat ut över 8 000 sådana golden visa och då fått in 50 miljarder kr i investeringar. Den här utvecklingen har bland infödda portugiser lett till ilska och frustration med de högre hyrorna samt missnöjesröstande i val. Inte sällanhar höga hyror även till tvångsflytt från sina gamla bostadskvarter när de inte haft råd att bo kvar. I kvarter som klassiska Alfama äger nästan inga portugiser längre hus och hyrorna har stigit med 75 proc i Lissabon medan lönerna bara ökat med i snitt 5 proc . De lägsta hyrorna ligger runt 6 000 kr i månaden och det är mycket när minimilönen i Portugal är 6 700 kr i månaden. Många har tvingats flytta till förorterna på andra sidan Tejofloden. Proteströsterna blev därför många fler i senaste valet i mars 2024. Det talas också en del om "återkolonialisering" av Portugal. Enligt portugisiska myndigheterna är numera en av fyra migranter som kommer till Portugal brasilianare. De är numera den överlägset största migrantgruppen. Varje år kommer så där 1,1-1,2 milj brasilianska turister till Portugal, en tiondel av hela Portugals befolkning. Den del flyttar senare hit permanent. Den näst största migrantgruppen kommer från Portugals forna koloni Cabo Verde, en självständig önation ute i Atlanten. Mest känd härifrån var avlidna sångerskan Cesaria Evoria, en av Cabo Verdes största artister. Orsaken till denna stora migration från Brasilien är flera. De talar samma språk, portugisiska, så flytt till Portugal är lätt. Sjukvården är också billigare och bättre i Portugal, liksom skolan för barnen. Portugal är även ett mycket säkrare land än det våldsammare Brasilien och levnadskostnaderna ungefär hälften i t ex Lissabon jämfört med Sao Paulo i Brasilien. Kollektivtrafiken är också både billigare och bättre fungerande. (Ett månadskort kostar dryga 400 kr i Lissabon medan sånt saknas helt i Brasilien och dessutom är den privatägd och sämre fungerande. Så flyttströmmen från Brasilien är förståelig. Men skapar samtidigt missnöje i Portugal bland de infödda. Särskilt så på bostadsmarknaden. Ytterligare en faktor här som drar är att i Portugal är aborter lagliga. Portugal var även en av de första katolska länderna i Europa som legaliserade samkönade äktenskap. Enful skönhetsfläck i charmiga,kulturellt och historiskt intressanta Portugal är att landet varit extremt senfärdigt, senfärdigare än nästan alla andra forna kolonialländer, med att erkänna sin centrala och långvariga roll som dominerande slavhandelsnation. Trots att det bor miljontals slavättlingar i Brasilien m fl länder, så har erkännandet dröjt. Först på 2020-talet har ett symboliskt minnesmonument för att hedra slaveriets offervid torget Campo das Cebolas i Lissabon, där det tidigare funnits en slavmarknad. Det där kunde skett långt tidigare i fadon och nejlikerevolutionens Portugal. /Robert Björkenwall

Tim Walz - en genuin och folklig vice president

När vice-presidentkandidat Tim Walz, guvernör i Minnesota, höll sitt tal nu på den demokratiska kongressen i Chicago fick han dundrade applåder när han ampert sade att "the government should stay the heck out of our bedrooms". Så rätt! Walz hade även i övrigt på olika sätt visat att folk känner igen sig i hans "vanlighet" och den sympatiska småstadsgrannsämja (lånar ut trädgårdssax, hjälper till med bilen etc) hans chosefria personlighet så väl representerar. Just den vanligheten blir sannolikt en tillgång för Harris i kampen mot Trump och Vance Trumphögern har ju länge med växande framgång försökt politisera även det mest privata. Detta genom att göra det till en stor grej vem du älskar, vad du tror på, hur du ser ut eller klär dig och vilka böcker du läser. Och även detta att hindra uppväxande barn att läsa och få vägledande kunskaper i utrensande böcker som rustar dem bättre för vuxenlivet. Författare som Thomas Mann och andra har ju skrivit en del om hur, särskilt konservativa mäns, olika typer av självpåtagna och emotionellt trånga försvarskrig. Oftast just utifrån en känsla av att den egna, manliga livsstilen är hotad. Precis just det som Trump-lägret länge på olika sätt försöker underblåsa och dra politisk nytta av politiskt. Mot just detta är det viktigt rent allmänmäskligt och humanistiskt att upprätthålla en fungerande och hpllbar gräns här. Vi människor behöver ett eget rum, det som den kloke filosofen Isaiah Berlin kallade den "negativa friheten". Men samtidig i full vetskap om att den inte får bli tom. Ity att vi människor också behöver gemenskap, finnas i en känsla av att tillhöra en känsla av att även tillhöra ett större sammanhang. Detta att vi alla ändå hör ihop. Just Tim Walz är här bra ett exempel på hur man klokt och mänskligt schysst kan och bör agera i vardagen. Han knyter friheten att både vara dig själv och samtidigt hur man lever tillsammans som goda grannar. Mind your own business går hand i hand med att bry sig om och hjälpa till. Istället för att hänvisa till abstrakta principer eller självgoda självhjälpsböcker eller PR-glansigt ytliga dokument knyter Walz an till en faktisk, social verklighet, hur vi lever tillsammans och beter oss schysst mot varandra. I Walzs fall närmsta grannskapet, småstaden där han bott. Sådana goda bilder, vid närmare eftertanke, kan vi nog alla hitta från där vi bor, där vi jobbar - och i våra sociala nätverk. När de är som bäst. Alltså detta att på bästa sätt kombinera frihet med gemenskap. Lite gammal, hederlig anständighet och schyssthet är då oftast en god början. För att återvända till USA så just nu igenkänningsfaktorn hos Tim Walz en stor tillgång för Harris och Demokraterna. Detta som kontrast till den egotrippade narcissisten och ständigt bekräftelsetörstande Trump. Det kan räcka långt inför avgörandet 5 november. Särskilt om Demokraterna också därtill har - precis som Biden faktiskt haft (jfr prof Robert Reich väl visat i en bra analys!) - ett program som visar att man ser vad folk är missnöjda över och varför. Men också har förslag som tar itu och åtgärdar/investerar bort sånt som skapar det missnöje som ofta är myllan ur vilket populistpolitiker frodas och växer. För övrigt just det som nordisk socialdemokrati tidigare var så bra på att fånga upp och göra politik av. Men blivit lite sämre på - dåligt självförtroende och ängslan? - på under senare år. Robert Björkenwall

Satsa på jobben - börja investera nu

Politik är att kunna prioritera och regera att göra rätt sak i rätt tid. Tidöregeringen missar båda. Det Sverige behöver nu är inte kärnkraft om 30 år utan jobb och en grundlig upprustning av vägar och järnvägar. I kommunerna ligger gamla vatten- och avloppsrör i behov av snabb förnyelse. Också här är underhållsberget gigantiskt stort. Att då som regeringen lova hundratals miljarder till nya och ekonomiskt osäkra satsningar på kärnkraft är fel i både tid och prioritering. Annat viktigare måste komma först. Med sina prioriteringar på satsningar på kärnkraft, på en kriminalpolitik som bara kommer att kräva ännu fler fängelser och en integrationspolitik där värdet av ett svenskt medborgarskap holkas ur går Tidöregeringen med röven före in mot framtiden. Samtidigt tycks man stå handfallet passiva inför en växande arbetslöshet och att landets infrastruktur förfaller. För arbetsmarknadsminister Johan Pehrson – med rekordhög arbetslöshet att bekämpa – borde en snabb start på upprustningen av svensk infrastrukturen ligga högt upp på önskelistan. Sällan har heller förutsättningarna för det varit bättre än nu. Den i lågkonjunkturen snabba ökningen av konkurser – inom främst bygg- och anläggning – har gjort många arbetslösa i branschen. Där finns nu tillgänglig kompetent och kunnig arbetskraft som i stället för att vara siffror i en allt dystrare arbetslöshetsstatistik i stället nu borde vara aktiva framtidsbyggare. Det skulle samtidigt göra det möjligt att i stället för den skog av konsulter och privata entreprenörer som hittills anlitats samla ihop både satsningarna och underhållet av landets vägar och järnvägar (och även mer av driften av tågen) under en statlig huvudman. Helhetsansvaret måste återföras till staten. Men det kräver en regering som både vågar och vill. Som avlångt land är Sverige i behov av säkra och snabba transporter. För fortsatt konkurrenskraftig svensk industri (grönt stål etc.) krävs en upprustad och tryggt fungerande infrastruktur. Det svenska totalförsvaret och NATO-medlemskapet ställer nu också högre krav på vägar och järnvägar. Klart är att behovet av att i stor skala komma igång med upprustningen brådskar. De alltför ofta sönderkörda vägarna och slitna järnvägsrälsen, växlarna och signalsystemen måste nu snabbare bytas ut och förnyas. Till det behöver Sverige låna och statsskulden ökas på – från minst 30 till 35 procent av BNP. Det skulle ge många miljarder mer årligen till nya räls och bättre vägar. En regering som verkligen månar om Sverige måste satsa mer, inte töva. Men med den passiva politik som nu förs kan vi däremot förvänta oss fortsatt hög arbetslöshet, fler urspårade tåg på malmbanan (kostar 100 miljoner per dag) och fler försenade och stillastående X 2000-tåg runt på illa skötta spår. Så malmbanan och andra viktiga banor måste rustas upp till robust standard i närtid. Nu. Så öka trycket och sätt blåslampa på Tidöregeringen. Dags att vakna upp ur törnrosasömnen. Börja investera – och bygg nu! Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 19/8-24)

Recension: Allan Larssons “minnesbilder – i stället för memoarer”

“Minnesbilder – i stället för memoarer” är en välskriven och heltäckande bok som undviker politikens ständiga självberöm. Allan Larsson är en politikens och sociala ingenjörskonstens “doer”, en av de främsta i modern tid i Sverige. Det har jag själv tidigt upplevt redan på 70-talets mitt när järnverken i Luleå, Domnarvet och Borlänge m.fl. slogs ihop och blev framgångsrika Svenskt stål, SSAB. Allan Larsson bidrog då starkt till att “mäkla” ihop olika fackliga och företagskulturer för att forma en gemensam sådan. Redan då såg man hans talang och styrka som “doer”. Senare skulle just detta visa sig i fler sammanhang i Sverige. Något som hans bok med “Minnesbilder – i stället för memoarer” (Isabergs förlag, 2024) vittnar om. En fin, perspektivrik bok där vackra foton vävs samman med goda texter. Hans samhällsgärning blir välbelyst, trots det korta formatet på texterna. Allan Larsson är en man med ett mångsidigt förflutet i politiken, journalistiken, EU-världen och inom svenska myndigheter. Och idogt flitig har smålänningen varit på många områden – känd även som journalist, jämte som socialdemokratisk politiker och som finansminister (kanske inte helt lyckad där) i Ingvar Carlssons tidiga 1990-talets regering. Allan Larsson har också varit en mycket driftig generaldirektör vid föregångaren AMS till nuvarande Arbetsförmedlingen men även varit en av de få svenskar som tjänstgjort som generaldirektör inom EU. Där gjorde han bland annat god nytta med att introducera nordisk arbetsmarknadsfilosofi, kollektivavtal och lärande i arbetslivet. Kanske har han kommit allra bäst till sitt rätt som “doer” i uppgifter som medlare, förhandlare och utredare, en nutida mästare i social ingenjörskonst! Jämte dessa värv har Allan Larsson också länge varit en flitig och kunskapsspridande skribent. En period även som politisk reporter på TV2 och som chefredaktör på tidskriften Vi (som ägs av kooperationen). En flitig penna har Allan Larsson alltid varit. Också så nu i sitt senaste alster med “Minnesbilder – i stället för memoarer”. Inte alls någon normaltjock, självberömmande memoarbok som så många tidigare politiker och andra centrala samhällsfigurer ger ut. Allan Larssons utnyttjar istället sin personligen mera blygsamma framtoning. Bra så – och de 170 sidorna med fina foton räcker gott för att Allan Larsson ska få det viktiga sagt. Därtill är den välskriven precis som så mycket annat som flutit fram ur Allan Larssons penna! Boken är så smart upplagd att varje kapitel (från 1940 till 2023) har en kort rubrik och inleds med ett bra foto som hänger väl ihop med den skrivna texten. Totalt blir det 51 minnesbilder från Allan Larssons rika och mångskiftande liv i olika samhällsfunktioner. Som läsare kan man välja själv och behöver inte ens följa minnesbilderna i den ordning som de finns i boken. Exempelvis kan man börja med när Allan var en av Tage Erlanders rådgivande “pojkar”, hans första möte med Olof Palme eller när Sverige valde att gå med i EU. Saknar man som läsare nåt? Kanske att det inte finns något avslutande kapitel om vilka lärdomar Allan Larsson anser dagens politiker och andra skulle kunna ha nytta av från den period som täcks in av Allan Larssons minnesbok. Inte minst då hur politiken processas och formas i regeringskansliet, ofta i nära samspel med media. Robert Björkenwall, frilansjournalist. (Pubicerad i Arbetarbladet, Helsingfors 3/8, Sydöstran 6/8-24 m fl)