Recension: Jens Stoltenberg om hans tid i Nato

Jens Stoltenbergs Min tid i Nato är en rak berättelse om ett stycke spännande nutidshistoria. Den som har följt det senaste årtiondets ström av så många dåliga nyheter i vår omvärld är bekant med det mesta. Också Natos nära-döden-upplevelse och USA:s hotande sorti under den oberäkneligt impulsive Donald Trump. Likaså Rysslands annektering av först Krim och sedan dess fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022. Allt skedde under Jens Stoltenbergs tio år (2014-2024) som generalsekreterare i Nato, därtill övertalad och rekryterad av USA:s dåvarande president Barack Obama. Sedan övertalad att fortsätta några år till av Joe Biden, trots löftet till hustrun att flytta hem till Norge. Nu har han summerat alla dessa år av återkommande hot och uppblossande kriser på sin lågmälda, eftertänksamma prosa. Lika pragmatiskt och tålmodigt som när han muntligen hanterat Donald Trump, Turkiets Recep Tayyip Erdoğan (vid Natos utvidning) och en av Putins anfallskrig hårt pressad Volodymyr Zelenskyj i Ukraina. Varje gång gjorde han det med stor behärskning och med nästan sövande tålamod, med klart lägre profil än den verbalt kaxigare föregångaren Anders Fogh Rasmussen men också med klart större integritet än den devot Trump-slickande holländske efterträdaren Mark Rutte. ”Med åren har jag fått lång erfarenhet och god kännedom om de frågor vi arbetade med”, skriver Jens. Också när bakslag och motgångar då och då kom så ”jag greps av besvikelse och viss resignation, andra skulle säga att jag blev mer pragmatisk och realistisk”, konstaterar han också. Men han lyckades med det viktiga att både lämna ett hyfsat sammanhållet Nato med USA fortsatt inne och Norden enat inne i samma allians. Det senaste är kanske Stoltenbergs största framgång och på många sätt Putins Ukraina-krigs strategiskt viktiga konsekvens. Lite dåligt samvete har dock Stoltenberg över att han pressade partikamraten och statsministern Magdalena Andersson att påskynda Sveriges Natoprocess innan den partiinterna opinionen är helt med på noterna. Han beklarar också att på tvärs mot tidigare löfte släppa in Finland i Nato ett år före Sverige. Mycket beroende på såväl Turkiets som Ungerns nej mot Sverige samtidiga inträde, vad som var det ursprungliga löftet. Plågsamt för Stoltenberg var också när han i ett telefonsamtal med en mycket pressad Zelenskyj den 22 februari 2022 ansåg sig nödgad att säga nej om en flygförbudszon över Ukraina från Natos sida. ”Att stänga lufttrymmet skulle innebära direkt konflikt med Ryssland.” Och en sådan direkt konflikt med Putins Ryssland ville inte Nato ha. Men det samtalet och beskedet ”var smärtsamt” att ge Zelenskyj skriver Stoltenberg. Fin och mycket sympatisk läsning är det när Stoltenberg skriver om sina nära band med pappan Thorvald Stoltenberg som var tidigare norsk utrikesminister, fredsmäklare och jordnära politiker. Thorvald var mycket engagerad in i det sista i samtal med sonen Jens på sin dödsbädd. Det är fin läsning när Jens är som mest personlig i sin Min tid i Nato.Jens pappa Thorvald minns jag som en fin man, starkt engagerad humanist och mycket engagerad i utvecklingen i Arktis. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com) Recension: Jens Stoltenberg; Min tid i Nato (2025); Översättning Ninni Holmqvist; Albert Bonniers Förlag; 400 s. (Pubicerad i bl a Arbetarbladet 22/10, Sydöstran, tidn Rörelsen 28/10 m fl) https://demokraatti.fi/recension-stoltenberg-har-skrivit-om-tiden-i-nato)

Frankrike - både svår budget- och politisk kris

Frankrike har haft fem premiärministrar på två år. Dessutom länge haft stora problem med att få igenom en budget i nationalförsamlingen. Alltsammans liknar allt mer en fars, säger folk i Paris. Och därtill krisen kommer allt närmare en hårt pressad president Emmanuel Macron själv. Men själv har han inga som helst planer på att avgå. utan sitta kvar perioden ut till nästa presidentval 2027. Trots att mycket av krisen i Frankrike är just hans eget fel. Detta sedan han utlyste sitt felspekulativa nyval till nationalförsamlingen 2024. Och med ett svårt bakslag för hans eget mittenblock som följd i det nya parlamentet. Inget av de tre blocken - Macrons mitten, ett stort och spretigt vänsterblock och Marine Le Pens högernationalister - i nationalförsamlingen nu är starkt nog att forma en majoritet. Starkt nog att en budget som inte utan rejäla kompromisser går att lotsa igenom nationalförsamlingen. I denna i Frankrike - och på andra håll - så politiskt deprimerade tid. Om nu inte Macrons egen utvalda preminärminister Sébastien Lecornu - för andra gången inom 27 dagar - lyckas bättre nu är krisen akut. Så han måste nu på på kort tid både lyckas med att både forma en regering, bli godkänd och få ihop en budget som accepteras i den i tre block splittrade nationalförsamlingen. Och där särskilt Le Pens högernationalistiska block ger ingen hjälp utan vill ha nyval. I vänsterblocket finns en viss chans att kanske få stöd av en gruppering, Socialistpartiet, men då krävs rejäla eftergifter. En sådan är att skjuta fram eller frysa genomförandet av pensionsreformens höjning av pensionsålderns planerade höjning till 64 år. Något som miljontals demonstrerande fransmän fortsatt motsätter sig. Något som såväl nygamla premiärministern Lecornu som Macron öppnat för att de, nu lite motvilligt, kan diskutera frågan igen. Men sannolikt krävs också att beskattningen av de rikaste måste diskuteras. Socialistpartiet med dess ledare Olivier Faure - vill helst själv bli premiärminister - kräver att även de rikaste är med och bidrar när vanliga fransmän nu måste dra åt svångremmen p g a Frankrikes stora budgetunderskott på närmare 5,4 procent. Det är ju klart över de max 3 procent som EU:s finanspolitiska regelverk tillåter. Och något som redan resulterat i att Frankrike fått ett sänkt kreditbetyg och därmed dyrare att låna på den internationella kapitalmarknaden. Betänk då att Frankrike redan har en statsskuld på 113 procent av BNP, och är nu det tredje mest skuldsatta EU-landet efter Grekland och Italien. Men hittills har de franska underskotten inte lett till några större problem. Frankrike är lite som Europas USA. Underskotten har bedömts gå till tillväxthöjande åtgärder. men viss ökad oro börjar märkas. Olika premiärministrar som styrt under Macrons presidentskap har försökt minska statsskulden med olika sparpaket. Bland annat borttagna helgdagar och så också en höjning av pensionsåldern till 64 år. Åtgärder som möts med stora massprotester på franska gator och torg. Och efter det misslyckade nyvalet 2024 är det nu ännu svårare att få igenom den sparpolitiken i budgeten i det splittrade parlamentet. Och avgångskraven har också ökat på president Macron själv. Men han lär sitta kvar hela andra perioden ut till 2027. Men han lär behöva vika ner sig och acceptera att han och hans regering inte kommer att få igenom den önskade höjningen av pensionsåldern. Något som även den internationella finansmarknaden vill ha. Men inte folket, tänker jag. När jag flanerar på Paris allt fler bilfria gator, som den borgmästaren Anne Hidalgo, socialist, varit drivande bakom. Frankrike har av tradition ett starkt och generöst välfärdssystem. Och just rätten att kunna gå i en tidig pension är viktig för fransmännen, så varje försök som hittills gjort att förändra det har skapat stor folklig vrede. Så sannolikt lär det inte gå heller nu - om den nygamla premiärministern Lecornu och hans regering alls ska kunna sitta kvar. Försöker den så göra, så faller den och Frankrike har en politisk kris igen. Alternativet är att pensionssystemets förändring blir fryst och någon slags uppgörelse sker med Socialistpartiet och De gröna. Däremot inte med mera vänsterradikala Okuvade Frankrike (med J-L Mélenchon) som också ingår i Vänsteralliansen NFP. Men de två andra i NFP-blocket lär också kräva att i budgetuppgörelsen även ingår en ökad beskattning av de rikaste i Frankrike. Och det av rättviseskäl. Om inte, så blir det ny politisk kris och eventuellt ännu ett nyval om hörnet. Men går ens det utan att dessa också tas med i den franska regering? , vars budget, enligt Le Monde, Macron vill ska vara antagen senast 31 december. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 13/10,tidn Rörelsen 16/10 m fl) https://www.tidningenrorelsen.se/p/70d8911f-cc16-432b-9a1d-66655b65e54a

Gaza - vår tids Vietnam men lösning nu på väg

Gaza har på många sätt blivit vår tids Vietnam. Svenskar och även andra nordbor har inte varit så här upprörda över ett krig sedan amerikanernas orättfärdiga krig i Vietnam. Sannolikt kommer Netanyahus och israelernas brutala och mot internationellt regelverk stridande krigföring i Gaza också kan få viss påverkan kommande svenska riksdagsval. Det gäller särskilt regeringsfrågan hösten 2026, precis som Vietnamfrågan påverkade inrikespolitiken i Sverige på 1970-talet. Då försvarade högern med M-ledaren Gösta Bohman USA:s krig medan S-ledaren Olof Palme allt hårdare kritiserade den amerikanska politiken och de brutala bombningarna av Vietnam. Och samma sker nu om kriget och israelernas systematiska bombningar av Gaza. I takt med att mediebilderna rullat in har den svenska – och andra länders – opinion svängt allt tydligare till Israels nackdel. I Sverige, Norge, Finland, Danmark, Frankrike, Spanien och, faktiskt men försiktigare, i historiskt så Israelvänliga Tyskland. Och med det kraven på länge så handfallen och velande EU att man nu omedelbart borde frysa handelsavtalet med Israel, inte köpa den extrema israeliska bosättarrörelsens jordbruksprodukter samt öka stödet till FN:s palestinska flyktingbistånd via UNRWA. Socialdemokraterna och övrig opposition i Sverige jagar allt mera envist Ulf Kristerssons Tidöregering för att den som nästan enda nation stoppat bistånd till UNRWA. För att man inte gör tillräckligt för palestinierna och är passiv inför israelernas krigsförbrytelser i Gaza. Opinionstrycket gör nu också att Tidöpartierna splittrats i två läger. På ena sidan Sverigedemokraternas (SD), Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas (KD), Ebba Busch som fortsatt hårdnackat är på Israels linje, oavsett vad. Allt medan Moderaterna med Ulf Kristersson börjar bli allt mera pressad av opinionen, liksom Liberalerna. Något som även i EU-sammanhang gjort att Kristersson och hans regering mest suttit passiv och försiktigt agerande när andra länder rest krav på att handelsavtalet med Israel borde frysas. Men betydelse här har också hur det nu går med genomförandet av Trumps plan med släppande av 20 israeliska gisslan, frisläppandet av 200 palestinska fångar och om vapenvilan i Gaza håller efter uppgörelsen om vapenvilan i Sharm el-Sheikh. Mottagen med glädje av många. Men fallgroparna i 20-punktsplanen är ännu många. Och djävulen bor alltid i detaljerna. Trycket från USA och arabvärlden gör att såväl Israel som Hamas nu båda – utom de extrema bosättarrörelsen – är för vapenvila och någon slags fred; varaktig återstår att se. Och visst suktar Trump efter att få Nobels fredspris. Nu när fred i Ukraina ännu är långt borta. Men Trump får det inte i år heller. Så om det nu verkligen blir ett slut på Israels krigade i Gaza, så kommer korruptionsrättegångarna mot Trumps kompis Netanyahu att återupptas. Och döms han sedan – mycket möjligt – så riskerar Netanyahu fängelse. En hotfaktor som hittills hållit igång regeringen Netanyahus krig i Gaza sedan oktober 2023. Och allt tidigare förhandlingsförsök gått i stöpet. I bästa fall går allt vägen nu med Sharm el-Sheikh-avtalet i Egypten. Ty ingen vill få skulden för ännu ett misslyckande. Och för palestinierna är det bra att den populära, länge fängslade ledaren Marwan Barghouti är med bland de 200 fångar som Israel ska frige. Han är palestiniernas framtid. Om palestinierna sedan får chansen att snart välja populära Barghouti (ibland betecknad som palestiniernas Mandela) som ny ledare efter korrupta Abu Abbas så kan läget förändras också för dem. Men oaktat hur hållbar uppgörelsen nu om Gaza blir så vägen tillbaka mot återvunnet internationellt anseende för Israel – efter dess brutala krigföring I Gaza – kommer att bli ytterst svår och ta tid. Också efter en ny och bättre regering efter ett nyval i Israel. Och i hela den här historien har Ulf Kristerssons splittrade Tidöregering visat sig hamna på fel sida av historien. Robert Björkenwall PS Israel vägrar att inkludera Barghouti bland de 200 som ska frisläppas. De är rädda för honom som palestiniernas mest karismatiska ledare. (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 7/10,tidn Rörelsen 11/10)

Ett bra kommunalråd är både "mullvad och örn"

Hur ska ett bra kommunalråd vara? Fyra minns jag särskilt. En var i min födelsestad Kiruna, kommunalrådet ”Hälso-Pelle” (Pettersson) kallad efter hans tid som hälsoinspektör innan han blev ett folkligt populärt kommunalråd. Han var just ett sådant kommunalråd som löste många problem genom att röra sig bland folk på gator och torg – och vara en ”doer”. Göran Johansson i Göteborg likaså. Samma typ som ”Hälso-Pelle”. Till och med A-lagarna i Brunnsparken i Göteborg ”stramade upp sig” och lovade vara nyktra och rösta på valdagen. Minns det väl - en skrattande Göran när vi fortsatte mot Avenyn.. En tredje var folkskolläraren ”Röde Börje” Andersson i Borlänge. Samma typ också han. Han berättade vid ett tillfälle för mig varför han valde att göra processen kort och avgå nästan direkt i vantrivsel som försvarsminister i Palmes regering. Detta och mycket annat berättade folklige Röde Börje när vi satt och pratade om hans tid populärt kommunalråd i Borlänge en kall februaridag 1991 – mitt under USA:s ”Desert storm” I Kuwait. När vi satt vid brasan i hans fritidshus i Valsan och pratade om hur är en bra kommunalpolitiker ska vara. En story vi sedan kom att använda på en S-konferens i Uppsala. Och storyn handlade om när Börjes efterträdare Georg Karlsson (bakgrund i Kvarnsvedens pappersbruk) var på besök i Kvarnsveden och träffade sina gamla arbetskompisar. Dessa klagade då på snöskottningen, varpå Georg svarade: Jag sysslar bara med målstyrning nu som kommunalråd. Och skrattade humoristiskt. Vad lär vi oss av det här?, frågade Röde Börje. Jo, att en bra kommunalpolitiker måste vara ”både mullvad och örn”. I Uppsala senare blev det många skratt bland deltagarna när Börje drog den här storyn för deltagarna. Men Georg Karlsson – folklig också han – sa faktiskt aldrig så, utan tog tvärtom tag i problemet och fixade att snön skottades. Så storyn hittade vi på för att illustrera hur en bra kommunalpolitiker borde vara! Hela det här illustrerar väl hur den pedagogiske Röde Börje såg på rollen som förtroendevald och folkligt förankrad ”doer”, och bra kommunalråd. Och omvald blev han med stor övervikt. Men i Stockholm trivdes han inte. Så sitta i regeringen ville han inte! Övertalades av Olof Palme att bli försvarsminister med ångrade sig raskt. Det var inget för honom. ”Bättre att vara i Borlänge och bestämma än att vara en bland många knapptryckare i Stockholm.” Robert Björkenwall (Publiceradi bl a Arbetarbladet 23/9, Sydöstran 23/9, tidn Rörelsen 4/10 m fl) https://www.sydostran.se/ledare/en-bra-kommunalpolitiker-ar-bade-mullvad-och-orn/

Livsval, drömmar och yrkesbyte som aldrig blev av

Vi har väl alla någon gång ställt den där klassiska frågan om livet när man kommit en bit på väg: Is that all there is? Är det här allt, inget mer? Också jag har umgåtts med tanken på andra jobb än de jag verkligen haft och gjort, och somt har jag väl också testat. Farsans 40-åriga miljö på LKAB med gruvan. Där blev några år sommarjobb, liksom på vaktmästeriet på Kiruna lasarett (med döingar på britsar etc) innan flytten efter avslutad skolgång och lust att i några år bygga Volvos P 1800-bilar, lite sociologi- och internationell politikstudier, en stor arbetsmiljöundersökning på Volvos personvagnsenheter. Det resulterade i en del mediehallå i Göteborg, egna skriverier och lite samarbete med prof Joakim Israel i hans Sociologi 1 och 2-bokprojekt. Men biståndsarbete i Chile hoppade jag av ifrån på några journalisters inrådan inför risken av en förestående militärkupp där, precis som det också blev! I stället flytt till Stockholm och lite mera studier kombinerat med skrivande av studiematerial om arbetsmiljö och annat för Metall, en sommarmånad blev det också jobb på en plastfabrik som en vänsterlutande kibbutz drev nära Natanya (nära Haifa). Sedan förlagsredaktör i sju år med författande och produktion av studiematerial för Metall men också byggförbunden och i stort skola arbetslivprojekt - och sedan även ett ta fram Bättre arbetsmiljö för Internationella Metallfederationen, IMF, i Genève, utbildningsjobb på ILO-skolan i Turin, lite längre biståndsutbildningar på några olika håll i Indien och Östafrika etc. Innan så först Metall och sedan Kommunal och Statsanställdas (Seko nu) rekryterade mig till sina ordförandekanslier. Totalt nästa tjugo år. Stack också emellan med jobb ett par år i 80-talets mitt för Sten Andersson m fl på Sveavägen 68 med utredar- och valbudskapsjobb, sedan även en kortare period som politisk sakkunnig på socialdepartementet. Lärorika erfarenheter och förtrogenhetskunskap som gav lite annat än statsvetenskapliga studier. Riktigt roligt var det också att 2009-2010 vara utredare i riksdagens s-kansli och resa runt med Peter Hultqvist i hela Sverige och samla ihop allt i en fullmatad utredningsrapport med många bra förslag om en bättre fungerande regionalpolitik på många olika politikområden. Tyvärr gjort maktförhållandena att förslagen inte kunde bli verkstad. Däremot valde jag inte att påbörja UDs fina aspiratutbildning, som jag efter att ha pratat med attachéer i Bagdad, Kairo och Där es Saalam på några olika stipendieresor jag gjort. Livet där kändes för mycket som en "instängd bubbla". Att enbart ta utbildningen och sedan hoppa kändes inte som schysst. Arbetat på ambassaden i Helsingfors (lärt mig finska på egen hand) eller London hade jag däremot gärna gjort. Jag har alltid trivts mycket bra med hantverket att skriva. Att gräva och granska och, ibland, reta upp någon läsare. Allt enligt principen följ var pengarna hamnar, publish and be damned. Och journalistförbundet har jag tillhört sedan 1982. I några år även varit både vice och ordförande för Stockholms journalisternas seniorer på 2020-talet. En på många sätt givande och trivsam verksamhet, inte minst socialt och som intellektuell stimulans. Samma gäller ju alla resor som jag gjort på olika håll i världen. Många reportage och en och annan bok (Finland, EU, Metallindustrin i Norden etc) har det också blivit av detta. Men jag har aldrig strävat efter att alltid bli omtyckt som skribent. Tvärtom. Däremot att någon gång få lite rätt, eller "där hade du ändå en point". Men om jag nu skulle kompletterat mitt yrkesliv med något annat? Finns det? Det jobb som jag verkligen skulle ha velat pröva på är att ha varit lokförare på tåg till Norrland. Redan som mycket ung i Kiruna kollade jag malm- och persontågen där, och tjuvåkte även ibland med dressin på järnvägen. Vi åkte mycket tåg i början, våt familj innan farsan fick sin första folkabubbla (VW). Kom att ha flera. Tåg blev det på kolloresor flera gånger från Kiruna till Laholm, en lång tågresa då. Och andra gick till Sundsvall och många tågresor i Sverige samt även till Narvik och så runt om i Finland. Flera nattåg mellan Kiruna och Stockholm. Minns Bastuträsk med varmkorv. Haparandabanan från Boden. Rälsbuss där, liksom på inlandsbanan mellan Gällivare och Östersund och alla stoppen med Ullriksfors (med kaffekorg), Storuman, Jokkmokk m fl. Det annorlunda Sverige, glesa och rofyllda. I de klassiska gula rälsbussarna kunde unga sitta vid en låst förarpanel i vagn två, och leka att man körde tåget. Där och då blev lokförare ett drömyrke för många. Att köra ett stort, långt och många ton tungt malmtåg till Narvik. Eller ett nattåg norrut på vintern var en dröm. Känslan av RC-lokets starka motorkraft i ryggen kombinerat med utsikten över ett vinterklätt Norrland under natten är oslagbar. Det är lite som den på många sätt bästa, folkliga svenska nationalsången - i Monika Thörnells eller Jerry Williams version av En vintersaga: "Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten Gårdarna släcker sina ljus" "Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin" "Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind." Det är ett drömyrke som jag aldrig fick testa. Andra har nog några andra Robert Björkenwall (Publicerad i bl Arbetarbladet 2/10-25; https://demokraatti.fi/drommar-och-yrkesbyten-som-aldrig-blev-av