Nytt riksdagsår och delvis ombildad regering i Sverige

Härom dagen kunde vi i Sverige ta del av riksdagens öppnande, statsministerns regeringsförklaring med kommentarer och utnämning av några nya statsråd. Bland de senare en på området grön och kunskapsmässigt på området svagt rustad ny utrikesminister, Maria Malmer Stenergard. Men hon är superlojal och följsam med statsministern och hans vilja att själv via sin stab styra mycket av också utrikespolitiken och får därför det nya, fina jobbet. Statsminister Ulf Kristersson gav i sin regeringsförklaring en mycket glättig och optimistisk bild av tillståndet i Sverige, som en stor del av folket inte alls känner igen sig i. Ett växande antal människor har stora ekonomiska problem, arbetslösheten är det högsta på tio år, sjukvården är i kris och får ännu mindre resurser nästa år än i år, gängvåldet och kriminaliteten är fortsatt högt, fängelser och häkten överfulla och klimat- och miljöpolitiken utvecklas i helt fel riktning. Regeringens recept är ändå det gamla vanliga med sänkta skatten för dem som redan har bästa ekonomiska situationen – traditionell högerpolitik, igen! Däremot satsas det alldeles för litet för att lösa problemen, såsom sjukvårdskrisen och den rekordhöga arbetslösheten. I stället för över 11 miljarder kr stora skattesänkningar skulle det behövas mer resurser till inte bara brottsbekämpningen utan också mycket ner till sjukvården, skolan, klimatsatsningar, arbetslöshetsbekämpningen samt till mer rejäla satsningar (det med statliga lån) till infrastrukturinvesteringar – och det parat med en rättvis fördelningspolitik. Däremot inget fel i nuläget att man säger nej till dyrbara höghastighetståg som vi just nu inte behöver. Men frågetecknen hopar sig kring den ensidiga och för skattebetalarna svindyra satsningen på ny kärnkraft. Detta behöver utredas bättre. Precis som bland annat det finanspolitiska rådet med rätta påpekat i rapporter och debattartiklar. Först nu har svenska högerregeringen kommit på att järnvägarna är alltför åldersstigna (t ex 40 år gamla räls på Sveriges viktigaste järnväg, malmbanan etc) och vägarna är fulla av potthål som behöver lagas. Och generellt svårt eftersatt underhåll på järnväg och vägnät. Så mycket talar för att statsbudgeten kommer att bli den viktigaste frågan i riksdagsarbetet närmaste tiden. Statsminister Kristersson nämnde inte med ett ord i sin regeringsförklaring Israels ansvar i det rådande, humanitärt förödande Gazakriget. I den efterföljande partiledardebatten i riksdagen var S-ledaren Magdalena Andersson bra, trygg och naglar fast Kristerssons regering för dess felsatningar och oförmåga att lösa landets viktigaste problem. Helt rätt i ett läge där Sveriges högerstyre är för kort i rocken och inte med kraft tar itu med gigantiska problem som fallande bnp, skyhög arbetslöshet, gängmord som kryper längre ner i åldrarna, sjukvården går på knäna och betalningsanmärkningar för hushåll med för lite pengar växer hos Kronofogden. Ting som bara inte borde gå att vifta bort. Men då stod flera av Tidö-partiernas ledare i riksdagen och orerar i stället om en eller ett par postkommunister (inom Vänsterpartiet) som hoppat över skaklarna i antisemitiska uttalanden. När de istället i Tidögängets eget underlag borde städa framför egen dörr. Särskilt så inom Sverigedemokraterna när de inom Kristerssons regeringsunderlag släppt in judehatare som Richard Jomshof, SD att bli ordförande i justitieutskottet och Björn Söder, en annan SD-are att vara ordförande i OSSE-delegationen. Sådana borde inte släppas in på så centrala poster i den parlamentariska stugvärmen. Trist att se detta. Men tyvärr inte förvånande alls! Ett av många exempel på att SD-stöttningen för Kristerssons regering har sitt pris. Men om två år har svenska folket chansen att välja en ny riktning för Sverige. Långt dit men just nu ser det bra ut för Socialdemokraterna och oppositionen. Men vila sig i form till dess duger inte. Tvärtom krävs hårt politikutvecklande arbete om det ska kunna bli ett maktskifte om två år. /Robert Björkenwall PS Jomshof misstänks för hets mot folkgrupp och därför tar han nu paus i sitt uppdrag som ordförande för riksdagens justitieutskott. (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 12/9-24,Sydöstran 11/9 m fl)

Drömmen om USA i teori och praktik - recension

I sin nya bok tar den skickliga DN- journalisten och författaren Martin Gelin avsked av sina 23 år i USA och sitt älskade Brooklyn i New York. Av Robert Björkenwall Publicerad i Arbetarbladet, Helsingfors 17 september 2024 Boken heter Imorgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA. Genom flera tidigare utmärkta böcker (av vilka den bästa är Den vita stormen, 2022) och mängder av reportage i Dagens Nyheter förklarar Martin Gelin varför det är så lätt att bli förälskad i människorna i USA men samtidigt så svårt att i längden leva där i långa loppet. Särskilt om man, som Martin, efter 23 år i New York, amerikansk hustru och en liten son nu inte längre kan bo kvar där. Efter ett gemensamt familjebeslut har han nu lämnat sitt älskade charmiga Brooklyn i New York och I stället valt att bo i Paris. Först när Martin och hans fru får en son, nu två år, känner båda föräldrarna att bristerna i det amerikanska samhället med dess obefintliga offentliga välfärdssystem. En förlossningsvård som kostar en halv miljon, som bara den kan ruinera många amerikaner utan en av en bra arbetsgivare täckande sjukvårdsförsäkring. Något som många amerikaner inte har, men Gelins fru med ett bra betalt jobb hade. Men till detta så tillkommer brist på lagstadgad föräldraförsäkring, ingen som helst pappaledighet, ingen offentligt finansierad barnomsorg, förskola och barntillsynen för föräldrar som båda vill yrkesarbeta är ett enda hopkok av svindyra privata, kvalitativt usla lösningar. Och som ändå oftast “äter upp” i stort sett hela, ena förälderns nettoinkomst. När Martin Gelin undersöker den lokala “barnomsorgsmarknaden” så visar det sig att man får räkna med att det kostar 44 000 euro om året. Men genom kontakter och en hel del ren tur lyckas hans familj hitta god barnomsorgsplats för den ettåriga sonen för 1 800 euro i månaden. USA är, som Gelin skriver, bäst i världen på självhjälpsböcker för föräldrar men “sämst på att faktiskt hjälpa föräldrar”. USA är det enda OECD-landet utan garanterad, betald föräldraledighet – ” inte en vecka, inte en dag”. “Vissa mammor tvingas tillbaka till jobbet tre, fyra dagar efter födseln”. Och barnomsorgen är “dyrast i världen”. Inte ens statushungriga , välbärgade rikisar kan köpa sig fria från alla problem som beror på alla brister som finns i den nära nog obefintliga välfärden i USA. Trots att lönerna är rekordhöga i europeiska ögon. Men här måste allt i livspusslet lösas individuellt i den privata, rekorddyra och ända oftast mycket torftiga “serviceindustrin”. I många delstater i USA kostar dessa plottrigt, privata barnomsorgslösningar redan mer än collegeutbildningar för tonåringarna. Så inte undra på att bred studie av 22 rika länder visar att i de flesta länder blir föräldrar lyckligare när de får barn men i USA blir de olyckliga. Mycket beror just på att de stora ekonomiska kostnaderna för föräldraskapet i USA. En annan nyligen rapporterad nyhet var när det berättades att en av två amerikaner inte ens har 5 000 dollar (4 500 euro) i reserv för oförutsedda utgifter. Än mindre betala för en dyr operation eller collegeplats för sin son eller dotter. Så inte undra på att journalisten Martin Gelin och hans amerikanska fru och son nu har flyttat till Paris. Trots att de inte är trötta på New York. Däremot allt mera trötta på och pessimistiska när de tror att USA inte förändras. I stället “bär det utför”. Inte heller en demokratins kollaps är “längre ett hypotetiskt scenario”, som Gelin skriver i sin bok. Detta och annat som den utmärkta journalisten Martin Gelin väl belyser i den läsvärda nya boken är ju inte så väl kända bland många perspektivlösa USA-beundrare. Men om just de verkligen kommer att läsa Gelins nu 23-åriga avsked till sitt älskade New York och USA är jag mera osäker på. Låt oss dock hoppas Kamala Harris och den folkliga Tim Walz och inte den ständigt bekräftelsetörstande skrävlaren Donald Trump vinner presidentvalet i november. Det skulle både USA och världen må lite bättre av. Men hur som helst kommer det att bli spännande att följa Gelins goda journalistik och vidare författarskap i hans och familjens nya hemland Frankrike och Paris. Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare, följer amerikansk politik sedan många år Recension: Martin Gelin; Imorgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA (2024); Natur & Kultur; 180 s. (Publicerad i Arbetarbladet 17/9, Sydöstran 21/9 m fl)