Svensk sjukvård tål inte fler bantningar

Få områden passar så illa för marknadstänkande som sjukvården. Ändå har den sedan 1990-talet kommit att styras av just ekonomtänkande med besparingskrav och stora nerdragningar som följd. I stället för att få en efter befolkningens storlek, ålder och vårdbehov väl dimensionerad sjukvård har vi fått en hårdbantad. Antalet vårdekonomer och vårdadministratörer har vuxit i samma takt som antalet vårdplatser och sjukhussängar skalats ner och försvunnit. Om Sverige vill fortsätta vara ett välfärdsland måste inställningen till sjukvården bland de nu ledande regionpolitikerna förändras. I stället för att betrakta vården som en gigantisk kostnad som alltid måste bantas behöver den få tillskott som ökar dess kapacitet och ger styrkan att bättre hantera hela vårdbehovet. Så borde till exempel den arroganta moderata regionledningen i Stockholm i stället för att skryta om att man på ett år ”sparat” nära sex miljarder på vården ställa sig frågan: ”vad har inte blivit gjort och var i vården skulle vi behöva satsa mer”. En studie i OECD visar att Sverige i dag ligger i botten bland EU-länder i antal sjukhussängar per tusen invånare. Vi har sedan 1990 gått från sex per tusen till att 2021 bara ha kvar två per tusen. Vi ligger med våra två vårdplatser också i botten bland alla OECD länder. Endast Mexiko och Chile har färre sjukhussängar per tusen invånare än Sverige! Samtidigt har antalet administratörer och ekonomer inom vården blivit fler. De har sedan 2010 ökat med nära 40 procent. Att följden av de kraftiga nerdragningarna blivit en onödigt försämrad sjukvård är tveklöst. Från att på sjukhusen tidigare haft kapacitet att ordna riktiga sängplatser åt alla vittnar läkare och annan vårdande personal nu om ständig platsbrist och överbeläggningar. Sjuka placeras i korridorer. Patienter placeras på andra avdelningar än deras medicinska tillstånd kräver. För vårdpersonalen har bristen på vårdplatser förvandlats till ett allt större arbetsmiljöproblem. Allt fler med patientnära konstaterar att deras arbete blivit omöjligt att klara i den trånga och provisoriska vårdmiljön. Risken för felgrepp och vårdskador ökar. För den sjuke är frånvaron av en riktig vårdplats stressande. Samtidigt drivs vården i försök att klara trycket och platsbristen till att allt snabbare utskrivning av patienter som ”färdigvårdade”. Inom vården vet man att följden inte sällan blir att samma patient efter bara en kort tid hemma tvingas söka sig tillbaks. De så kallade återinskrivningarna har ökat rejält och spätt på både platsbristen och en redan tidigare tung arbetsbörda. Parallellt med att antalet vårdplatser måste byggas ut, måste också primärvården och vårdcentralerna rustas upp. Den våg av privatiseringar och försäljning av primärvården till privata och av vinstintresse drivna (nät)företag behöver brytas. Medan de tidigare i landstingens regi drivna vårdcentralerna hade medicinskt ansvar för sitt område finns det i dag ingen som med säkerhet håller i folkhälsan och helhetssynen. Avtal och förhandlingar med privata vårdentreprenörer har ersatt det kontinuerliga folkhälsoarbetet. Det Sverige behöver nu är en rejäl satsning på nya vårdplatser. I Läkartidningen vittnar en läkare om hur administrationen och byråkratin ökat. I stället för att ägna tid åt patienterna tar rapporter av olika slag allt mer tid. När en läkare behöver användas till att berätta för administrationen hur många glödlampor som gått åt på en avdelning är det dags att granska den administrativa delen av svensk sjukvård närmare. Vad svensk sjukvård nu behöver är mera vård för pengarna. Och färre sjukhusbyråkrater. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com) med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Sydöstran, Arbetarbladet 25/1, Dala-Demokraten 27/1, Värmlands Folkblad 21/2 m fl) https://www.dalademokraten.se/2022-01-27/svensk-sjukvard-tal-inte-fler-bantningar

Främling i sin stad - en studie om Säffle

När jag läser Åke Sandbergs ”Främling i sin stad” kommer jag osökt att tänka på när jag åhörde det klassiska revyinslaget när Tage Danielsson frågade Hasse Alfredsson om vart han skulle åka på semester. Och Hasses svarade: ”Till Säffle. Kan man få en kopp kaffe?” Den repliken satte Åke Sandbergs barndomsstad Säffle på kartan för många svenskar. Låt det bli sagt med en gång. Jag gillar ”Främling i sin stad. Stängda fabriker och butiker – missnöje och framtidstro”. Sandberg är professor emeritus i sociologi vid Stockholms universitet och samhällsforskare som för några år sedan prisades för boken ”Arbete och välfärd”. Hans nya bok som är en brett anlagd studie av ett brukssamhälle i förändring med stängda fabriker och butiker och stort flyktingmottagande. Den handlar om hur Säffle omvandlats och förändrats – politiskt, industriellt och kulturellt. En stad där Åke är uppvuxen och där han nu gör djupa nedslag i stadens historia. Det som hänt i Säffle ger oss också en lite vidare förståelse för hur det står till med Sverige bortom Stureplan i Stockholm. Det som ibland också kallas för det glömda Sverige. Här som på många andra mindre orter i landet är Sverigedemokraterna, SD, framgångsrika. Det har – utöver utforskandet av sina barndoms tassemarker - intresserat Sandberg att vilja gräva i för att bättre se hur saker och ting hängde ihop och varför det blivit så. Och av denna intressespaning parad med en sociologisk forskarådra har det blivit en både läsvärd och kunskapsrik bok. Kanske något fyrkantigt genomförd men som samtidigt också är dess styrka. En slags utvidgad rapport från en svensk stad i utkants-Sverige. Den får mig också att tänka på J D Vance Hillbilly Elegy om den vita arbetarklassen i rostbältets USA. Åkes Säffle-bok är en bred och grundlig genomgång av hur författarens stad har förändrats under åren, inte minst hur människors värderingar förskjutits. Framställningen är pedagogisk, medryckande och ger kanske några även inspiration själva gå hem och göra motsvarande djupdykningar i sin hembygd. God metodhjälp för just detta finns i Åke Sandbergs Säfflebok. En bok som för mig även för tankarna till Sven Lindqvists klassiker Gräv där du står (flitigt använd i studiecirklar). Åke läser protokoll och tidningsklipp, gör intervjuer med makthavare och andra som på olika sätt kan bidra till helheten. Vissa Liberala ideologer letar ofta efter rasismens rötter i tv-soffor i slitna bruksorter. I tillströmningen av flyktingar som sägs ha väckt en främlingsfientlighet bland vissa i arbetarklassen. Men Åke Sandberg lyfter fram andra förklaringar till SD:s 25-procentiga väljarandel i kommunen i sin fylliga studie av Säffle. Åke Sandberg avvisar uttryckligen fokus på invandringen som orsak till problem i Sverige. Mera grundläggande viktigt är i stället utvecklingen medan årtionden av globalisering och industriell omvandling som de grundläggande orsakerna till nedgång och växande klyftor. Men det är ju en svårare pedagogisk uppgift, ty här är lösningen allt annat än enkel. Sandbergs Säffle med omland var på 1950- och 60-talen ännu en blomstrande industristad, liksom många andra bruksorter i Sverige. Navet i Säffle var Billeruds-koncernens massa- och pappersindustri med som mest nästan tusen anställda. I Säffle fanns också huvudkontor och ett ledande forskningsinstitut med cirka 150 högutbildade. En civilingenjörstät mindre stad med andra ord. Och sjukhuset här hade också många kvalificerade anställda. Socialdemokratins ställning var stark och arbetarrörelsen präglade hela staden. Det där känner jag igen som uppvuxen i en annan stark bruksort, LKAB:s järnmalmsstad Kiruna i norr. Men i Kiruna - med framtidssatsande LKAB - finns ännu den prägeln kvar – om också lite naggad i kanten. Men Säffle med dess stolta arbetare fick sin ryggrad knäckt. Bara 100 anställda av de en gång 1 000 Billerud-jobben finns kvar. Även möbelfabrikerna i Säffle är borta. Sista spiken i kistan blev flytten av Volvos bussfabrik (400 jobb) år 2015 till Polen. Och akutsjukhuset är också borta och i centrum gapar många tomma butikslokaler. Och med allt det här – ökad arbetslöshet, ingen framtidstro, missnöje etc - så kom raset också i väljarstödet för Socialdemokraterna i Säffle. I gengäld fick SD allt fler röster. Dessutom är Arbetsförmedlingen nu sönderbantad och marknadsutsatt när den skulle behövas som bäst. Särskilt som kommunen även har behov att få ut de migranter som kom 2015 och senare i jobb och egen försörjning. Så centrala beslutet om att dra ned på arbetsförmedlingen ogillades också av det styrande Center-kommunalrådet i Säffle. Påfrestningarna är stora nog ändå. Och många missnöjda blir då fångade av SD:s enkla lösningar med kommunens flyktingmottagande, när orsaken är Säffles halvsekellånga ekonomiska nedgång, hög arbetslöshet och stukad framtidstro. Så Sverigedemokraterna har vuxit och fick i Säffle en fjärdedel av rösterna vid riksdagsvalet 2018, mest i ytterområden. Men riktigt hela bilden är det ändå inte. Sandberg lyfter fram att i Säffle idag finns även ett nyföretagande inom reglerteknik och mekanisk industri. Där finns framtidstro. Och det projekteras nu för en landbaserad laxfabrik som sägs komma att ge uppåt hundra nya jobb. Det är också billigt att bo i Säffle och man har den längsta stranden vid Vänern, så staden kan erbjuda attraktivt, strandnära boende. En annan sak är sedan att nyföretagandet med många mindre företag ju inte alls har kunnat kompensera för storföretagens nedgång eller försvinnande i Säffle. Och hur är det med det som sades i en Hasse & Tage-revy om en kopp kaffe och att resa till Säffle!? Visst, gamla Holgers konditori lever och frodas och har nya ägare. Just där var förresten Åke Sandbergs pappa med om att bilda Målarförbundets avdelning 111 och blev senare även dess ordförande. Det var för 90 år sedan. Läs gärna professor Åke Sandbergs fylliga rapport om Säffle och dess utveckling i utkants-Sverige! Robert Björkenwall; robert.eg@outlook.com (publicerad i bl a Arbetarbladet 20/12-21, Sydöstran 27/12-21, Folkbladet 23/1-22) https://folkbladet.se/artikel/framling-i-sin-egen-stad---saffle/r19k8o1j

EU, minimilönerna och de svenska kollektivavtalen

Den svenska lönebildningsmodellen som tjänat oss så väl är under attack. Det måste avstyras. Löner i Sverige ska också framgent bestämmas genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och inte genom lag från EU eller någon juridisk klåfingrighet i EU-domstolen. Den politiska högern bidrar gång på gång till att undergräva den svenska arbetsmarknadsmodellen. Så skedde i samband med den så kallade Lavalhistorien 2005 och en då bristfällig lagstiftning som en S-regering till slut rättade till. Ett dagsaktuellt problem är den illa reglerade arbetskraftinvandringen från icke EU-länder. Den göder arbetskriminalitet med svartarbete och oseriösa underentrepenörer. Och även om såväl den politiska högern som de organiserade arbetsgivarna nu säger sig slå vakt om den svenska kollektivavtalade modell så agerar de ofta i verkligheten tvärt om. Det senaste exemplet är när SD, M, KD och i riksdagen drev igenom sin reservation till regeringens budget. Den står i påtaglig strid mot hela kollektivavtalstanken. Visst är det viktig med goda polislöner, men det finns många fler löneorättvisor som borde åtgärdas. Men varken polislöner eller andra ska sättas via riksdagsbeslut, reservationers pekpinnar eller ukaser till statsbudgeten. Den svenska kollektivavtalade modellen med parternas ansvarstagande gör att lönebildningen sker på ett ansvarsfullt sätt och ger en rättvis fördelning av det samlade löneutrymmet. Den tar också hänsyn till faktorer som produktivitet och långsiktig konkurrensförmåga. Genom att det som styr lönerna är hela arbetsmarknaden och inte enskilda verksamheter bidrar kollektivavtalen också till en fortlöpande modernisering och ett omvandlingstryck i ekonomin. Där ska inte politiker kliva in och skapa oreda. Den borgerliga oppositionens tilltag att genom ändringar i statsbudgeten med frågan om polislönerna kringgå vår lönebildningsmodell riskerar att få effekter som de själva inte kommer att ha kontroll över. Samma krafter som stått beredda att köra över den svenska avtalsmodellen och ta politiska beslut om polislöner gråter nu tillsammans med näringslivets organisationer krokodiltårar när EU, otroligt nog med stöd av Europafacket, håller på att driva igenom ett direktiv om europeiska minimilöner. Till alla de som tror att det kommer att finnas ett hållbart undantag för Sverige finns det bara en sak att säga: Glöm det! Det finns för svensk del all anledning att fortsätta bekämpa tanken på ett minimilönedirektiv. Det handlar inte enbart om LO, de svenska facken eller ens om Sverige. Det gäller istället att stå upp för själva grundtanken med facklig organisering, förhandlingar och kollektivavtal. Går det här direktivet igenom så kan det ytterst tvinga Sverige att följa Finland och branschvis allmängiltighetsförklara våra kollektivavtal för att på så sätt värna den svensk-nordiska modellen med kollektivavtalade löner och villkor. Samtidigt är Europafackets agerande tragiskt. De har lämnat flera tidigare beslut och handslag och nu ställt upp på minimilönedirektivet. Istället för organisering, facklig kamp, förhandlingar och kollektivavtal köper man idén om att det är politiken som ska fixa lönerna. Den fackliga aktiviteten kommer då att koncentreras till att köa utanför politikens dörr med allt högljuddare krav om högre minimilöner. Det är ingen bra utveckling – varken för vare sig LO eller för andra fackliga organisationer i Sverige.. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com)...publicerad i bl a arbetarbladet 19/1, Sydöstran 23/1-22, Dala-Demokraten 22/1 och Eskilstuna-Kuriren 23/1 m fl https://www.dalademokraten.se/2022-01-22/om-eu-och-minimilonerna