Svensk sjukvård tål inte fler bantningar

Få områden passar så illa för marknadstänkande som sjukvården. Ändå har den sedan 1990-talet kommit att styras av just ekonomtänkande med besparingskrav och stora nerdragningar som följd. I stället för att få en efter befolkningens storlek, ålder och vårdbehov väl dimensionerad sjukvård har vi fått en hårdbantad. Antalet vårdekonomer och vårdadministratörer har vuxit i samma takt som antalet vårdplatser och sjukhussängar skalats ner och försvunnit. Om Sverige vill fortsätta vara ett välfärdsland måste inställningen till sjukvården bland de nu ledande regionpolitikerna förändras. I stället för att betrakta vården som en gigantisk kostnad som alltid måste bantas behöver den få tillskott som ökar dess kapacitet och ger styrkan att bättre hantera hela vårdbehovet. Så borde till exempel den arroganta moderata regionledningen i Stockholm i stället för att skryta om att man på ett år ”sparat” nära sex miljarder på vården ställa sig frågan: ”vad har inte blivit gjort och var i vården skulle vi behöva satsa mer”. En studie i OECD visar att Sverige i dag ligger i botten bland EU-länder i antal sjukhussängar per tusen invånare. Vi har sedan 1990 gått från sex per tusen till att 2021 bara ha kvar två per tusen. Vi ligger med våra två vårdplatser också i botten bland alla OECD länder. Endast Mexiko och Chile har färre sjukhussängar per tusen invånare än Sverige! Samtidigt har antalet administratörer och ekonomer inom vården blivit fler. De har sedan 2010 ökat med nära 40 procent. Att följden av de kraftiga nerdragningarna blivit en onödigt försämrad sjukvård är tveklöst. Från att på sjukhusen tidigare haft kapacitet att ordna riktiga sängplatser åt alla vittnar läkare och annan vårdande personal nu om ständig platsbrist och överbeläggningar. Sjuka placeras i korridorer. Patienter placeras på andra avdelningar än deras medicinska tillstånd kräver. För vårdpersonalen har bristen på vårdplatser förvandlats till ett allt större arbetsmiljöproblem. Allt fler med patientnära konstaterar att deras arbete blivit omöjligt att klara i den trånga och provisoriska vårdmiljön. Risken för felgrepp och vårdskador ökar. För den sjuke är frånvaron av en riktig vårdplats stressande. Samtidigt drivs vården i försök att klara trycket och platsbristen till att allt snabbare utskrivning av patienter som ”färdigvårdade”. Inom vården vet man att följden inte sällan blir att samma patient efter bara en kort tid hemma tvingas söka sig tillbaks. De så kallade återinskrivningarna har ökat rejält och spätt på både platsbristen och en redan tidigare tung arbetsbörda. Parallellt med att antalet vårdplatser måste byggas ut, måste också primärvården och vårdcentralerna rustas upp. Den våg av privatiseringar och försäljning av primärvården till privata och av vinstintresse drivna (nät)företag behöver brytas. Medan de tidigare i landstingens regi drivna vårdcentralerna hade medicinskt ansvar för sitt område finns det i dag ingen som med säkerhet håller i folkhälsan och helhetssynen. Avtal och förhandlingar med privata vårdentreprenörer har ersatt det kontinuerliga folkhälsoarbetet. Det Sverige behöver nu är en rejäl satsning på nya vårdplatser. I Läkartidningen vittnar en läkare om hur administrationen och byråkratin ökat. I stället för att ägna tid åt patienterna tar rapporter av olika slag allt mer tid. När en läkare behöver användas till att berätta för administrationen hur många glödlampor som gått åt på en avdelning är det dags att granska den administrativa delen av svensk sjukvård närmare. Vad svensk sjukvård nu behöver är mera vård för pengarna. Och färre sjukhusbyråkrater. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com) med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Sydöstran, Arbetarbladet 25/1, Dala-Demokraten 27/1, Värmlands Folkblad 21/2 m fl) https://www.dalademokraten.se/2022-01-27/svensk-sjukvard-tal-inte-fler-bantningar