Grundläggande samhällsservice måste gå att nå utan dator och bank-id

Sverige har tagits över av en generation ”IT-talibaner”. Den allt snabbare digitaliseringen sker utan en rimlig grad av konsekvensanalys. Allt från myndigheter till sjukvård och viktig samhällsservice kan knappast längre nås utan en dator eller en smartphone med bank-id, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Att det för den enskilde kräver investeringar på tusentals kronor i utrustning, abonnemang och bra tekniska färdigheter ligger uppenbarligen utanför digitaliserarnas föreställningsvärld. De många som finns i det digitala utanförskapet ingår inte genomförarnas planering. Det är dags för politiken att sätta ner foten. Samhällsservice måste vara tillgänglig och bra även utan dator, smartphone och bank-id. Det är en basal rättvisefråga. För en alls inte ringa del av befolkningen ligger inköpet av en dator eller en smart telefon långt utanför de ekonomiska ramarna. Professor Agnes Wold i Göteborg vittnade nyligen i en artikel om hur de i regionen över 70 år är tvungen att beställa tid för corona-vaccinering genom 1177. Och för att alls komma till där är hen tvungen att legitimera sig med mobilt bank-ID. För den som inte har tillgång till en modern smart telefon med möjlighet att installera mobilt bank-ID var möjligheten att få vaccineringstid stängd. Det är helt oacceptabelt. Men kravet på att ha tillgång till dator och mobil med bank-ID begränsar sig inte bara till vården. Allt fler myndigheter drar ner och glesar ut sina servicekontor – och med det också medborgarnas möjlighet till personliga möten. På Arbetsförmedlingen förväntas den arbetssökande själv sitta vid datorn och leta efter lämpligt arbete, motsvarande möter den som söker kontakt med Försäkringskassan. Att nå någon över telefon kräver minst att personen klarar av att sortera bland en rad hänvisningar med nummerval avslutat med fyrkant. Att som kund komma i kontakt med företag som Telia eller Vattenfall kräver bank-ID. Bankerna lägger ner kontor och satsar i stället på sina internetbanker. Många har byggt ett system med ”Mina sidor” där den datorägande och internetuppkopplade kunden själv ska registrera sig för att senare kunna leta fram den hjälp hen anser sig behöva. För såväl myndigheter som företag ger digitaliseringen självklart stora möjligheter att genomföra besparingar genom nedläggning av kontor och färre anställda med uppgift att möta människor. Klart det lockar. Och visst kan det också vara för den majoritet av befolkningen som är uppkopplad med dator eller en smart telefon. Men det finns också en stor grupp som stängs ute av antingen ekonomiska skäl eller för att tekniken är allt för komplicerad att hantera. Förutom de många äldre som inte vare sig velat eller kunnat sätta sig in i bruket av Internet och som därför drabbas av den omfattande digitalisering finns de många där även ekonomin sätter hinder i vägen. Nästan var femte invånare i Sverige – sammanlagt nära två miljoner – lever enligt SCB i riskzonen för fattigdom och social utestängning. Över 40 000 barn lever i familjer med varaktigt låg inkomst. För många pensionärer räcker pengarna så dåligt till att de måste snåla sig fram och dra ner på även det mest basala. För flertalet av dessa är en dator med internetuppkoppling eller en smart telefon en oöverkomlig investering. De hamnar i digitalt utanförskap I ett anständigt samhälle borde det vara en självklarhet att alla med viss lätthet kan nå myndigheter för grundläggande samhällsservice. Om de som har till uppgift att leverera det inte själva förstår detta är det politikens uppgift att genom lagstiftning se till att den säkras för alla – även för den som varken har dator, smart telefon eller ett mobilt bank-ID. Tillgång till grundläggande samhällsservice måste vara en rättighet för alla! Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (publicerad i bl a Sydöstran 4/2, Dala-Demokraten 6/2, Gefle Dagblad 5/2 m fl (Debatt: Grundläggande samhällsservice måste gå att nå utan dator och bank-id (gd.se) http://www.sydostran.se/insandare/debatt-sverige-ett-klassamhalle-3f44829f/