Coronaskyddet måste stärkas för de äldre

Tjugo år av hårda besparingar har drabbat Sveriges äldreomsorg hårt. Och resultatet ser vi särskilt nu i hanteringen av landets äldre i spåren av covid-19 (coronasmittan) och det är skamligt.Vårdbolagen måste tvingas sluta ha timanställda springvikarier i hemtjänsten. Rapporter talar om hur äldre har mer än tiotalet olika personer från hemtjänsten och det är alarmerande. Att vi fått in smittan på äldreboenden och geriatriska kliniker är inte bara en olycka utan lika mycket en följd av nonchalans och oförmåga att i tid agera för att förhindra katastrofen. Äldreomsorgen svarar för över en tredjedel av alla dödsfall i corona i Sverige. Oacceptabelt mycket. De analyser som gjorts för att reda ut hur smittan kommit in på våra äldreboenden och i hemtjänsten vittnar samfällt om allvarliga brister. Den utrustning i form av munskydd, handskar och förkläden som hade behövts för att skydda såväl de äldre som vårdens personal har saknats. Trots beslut från Arbetsmiljöverket att minst munskydd är ett krav har det i kommun efter kommun brutits mot det. De i många fall privata bolag som fått ansvaret för vården har fortsatt låta personal i såväl äldreboenden som i hemtjänsten gå oskyddad mellan smittade och friska. I Stockholm, som drabbats hårdast av höga dödstal och där äldreomsorgen är utlagd på många privata utförare, har äldreborgarrådet Erik Slottner (KD) försvarat bristerna med att det är omöjligt att säkerställa att alla följer rutinerna. Den tragiska utvecklingen av dödsfall inom äldreomsorgen kan också förklaras av en kombination av besparingar inom äldreomsorgen, utförsäljning till privata vårdbolag och en eftersatt personalpolitik med begränsade möjligheter för äldrevårdens anställda till kompetensutveckling och nytt lärande. Inom hemtjänsten har arbetstempot skruvats upp från en gång beräknade stöd åt fyra äldre per dag till nu på många håll tolv äldre per personal. Mer än hälften av äldrevårdens personal arbetar deltid, personalomsättningen är extremt hög, timanställda och tillfälligt anställda utgör en ansenlig del av personalstyrkan. Att äldrevården dessutom i hög grad bärs upp av invandrarkvinnor leder inte sällan också till språkproblem. Att de många timanställningarna riskerar att bli förödande i arbetet mot smittspridning borde stått klart för ansvariga. Medan den fast anställda personalen är ekonomiskt skyddad om den stannar hemma för att den känner sig lite krasslig förlorar den timanställde hela sin lön. Att en timanställd i behov av sina pengar riskerar att bli smittspridare genom att gå till arbetet trots lite snuva eller förkylning är förväntat. Fackförbundet Kommunal har krävt att det ekonomiska skyddet för timanställda måste stärkas. Ett krav på utförarna att i stället för timanställningar hålla en fast anställd vikariepool skulle minska såväl risken för smittspridning som osäkerheten för många av vårdens personal. Ansvaret för att äldrevården ska fungera och vara säker ligger enligt lag på utförarna. Kommunallagen är glasklar. Den säger att utförarna bär ansvar för att verksamheten har tillräcklig bemanning och en god personalkontinuitet. Tjugo år av besparingar har drabbat de äldre hårt. Omsorgen om våra äldre har nu mera än 20 miljarder mindre årligen jämfört med år 2002 framgår av SKRs egen databas Kolada. Också därför har nu åtskilliga kommuner och vårdbolag en rejält förbättringspotential. Särskilt nu i coronasmittans tid märks det alldeles särskilt vad gäller bristen på skyddsutrustning till vårdens personal. Där ligger misstankar om brott mot arbetsmiljölagen nära till hands. Kommunal har ställt kravet att personalen ska ha tillgång minst skyddsmask – om inte så hotar skyddsstopp. Se till att lösa detta så att inte ännu fler drabbas! Särskilt om coronan skulle komma tillbaka i en andra våg i höst som många tror. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 23/4-20, Värmlands Folkblad, Västerbottens Folkblad m fl)