Dra lärdomar av coronan - stärk beredskapen till nästa kris

Coronaepidemin nu i Sverige blottar på ett brutalt vis bristerna i det svenska samhället. Rätt utvärderad kan den ge oss värdefulla kunskaper om vad som kunde gjorts ännu bättre. Vi kan utvärdera vad omläggningen från att ha egna beredskapslager till en satsning på att allt går att köpa den dag krisen kommer inneburit. En kommission där Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) tillsammans med politiker, försvaret, vården och representanter för näringslivet borde redan nu börja följa och analysera krisen och dra lärdomar för att för framtiden kunna bygga upp fungerande beredskapsplaner. Ta äldreomsorgen som exempel. Märta Szebehely, prof i socialt arbete Sthlm univ, har i olika sammanhang visat hur arbetsbelastningen inom hemtjänsten har tredubblats sedan 1980-talets mitt och fram till nu. 2015 mötte en heltidsanställd 12 hjälptagare per arbetspass mot 6-7 år 2000 och 4 per heltidsanställd vid 80-talets mitt. Och inte har det blivit bättre precis sedan 2015. Och det sveket är ännu värre när vi nu ovanpå allt annat har en Coronasmitta att hantera inom äldreomsorgen! Att smittan sprider sig och att fler äldre-äldre nu dör i covid-19 förvånar inte när därtill skyddsutrustning och nödvändiga utbildningsinsatser i för hög grad sakna för hemtjänstpersonalen. Något som i sin tur ökat dödligheten bland dessa mest sköra i covid-19 (coronasmittans) spår. De problemen med brist på utrustning och vårdplatser vi sett är i hög grad politiskt självförvållat. I takt med att det ekonomiska tänkandet med marknadslösningar tagit över även i den gemensamma sektorn har beredskapen för oväntade händelser och kriser monterats ner. Med förändringarna av det svenska försvaret och den av regeringen Reinfeldt slopade värnplikten kom också ett djupgående skifte i den svenska krisberedskapen. Inte bara det militära utan även det civila försvaret monterades ner. Allt från skyddsrum till de lager av olja, livsmedel och sjukvårdsutrustning som väntade på att komma till bruk vid en allvarlig kris som krig eller en stor pandemi skrotades eller såldes ut. Vår civila beredskap marknadsanpassade. Materiel och utrustning skulle köpas in när krisen kom. Man förlitade sig till att tillverkare, ofta med fabriker utanför Sverige, skulle förse oss med det vi behövde. Att den organisation för krishantering som kom till i spåren efter de stora neddragningarna inte hållit måttet utan haltat betänkligt är uppenbart. Hos regionerna – de gamla landstingen – som förväntades ansvara för en i hela landet även vid en pandemi fungerande vård har planeringen brustit. Allt från skydd som visir, munskydd och skyddskläder till platser för intensivvård har saknats och fått jagas fram. Inte heller försvaret som tidigare hade ett antal fältsjukhus har kunnat bidra med mer än cirka femtio platser. De fältsjukhus som tidigare fanns och som nu snabbt hade kunnat sättas upp har avvecklats eller sålts. Men det är inte bara platser för intensivvård, respiratorer och sängplatser som blivit en bristvara. Även viktiga läkemedel har saknats. I och med avregleringen, privatiseringen och utförsäljningen av apoteken under alliansåren slutade den tidigare välordnade försörjningen av läkemedel att fungerar. Medan det gamla statliga Apoteksbolaget hade till uppgift att se till att även vid en kris eller en internationell brist på livsviktiga mediciner fanns tillräckliga i lager i Sverige har de nu på en apoteksmarknad vinstdrivna och konkurrerande bolagen ingen skyldighet att hålla några extra kris- eller beredskapslager. Medan det svenska militära försvaret stag för steg åter börjat byggas upp ligger det civila försvaret fortfarande efter. Bristerna där gör Sverige sårbart. De gamla, ibland till och med kärnvapensäkra bergrum, som en gång fanns för att lagra allt från olja till livsmedel är avvecklade och sålda. I det uppdraget den kommission som krävs borde den ha som uppgift att utvärdera pandemin och följderna av coronakrisen samt också ingå att inte bara granska bristerna i vården utan även att lägga upp en ny plan för hur vår framtida folkförsörjning kan säkras och det civila samhället funktioner skyddas vid allt från krig till pandemi, bränder och stora olyckor. Det borde ske i närtid och inte dras i långbänk. Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com) tillsammans med Jaan Ungerson PS. I ett inslag i Ekot i Sveriges radio 16 april 2020 om statistik över dödsfall i Covid-19. I Sverige redovisas exempelvis dödsfall på äldreboenden, vilket inte görs i Storbritannien, Nederländerna, Italien och Spanien. I USA räknas dödsfall på äldreboenden med i statistiken, men enligt medieuppgifter är redovisningen i många delstater bristfällig. Att jämföra nivån på dödsfall i Covid-19 mellan olika länder blir därför lite som att jämföra äpplen och päron. Precis som chefsepidemologen AndersTegnell, Folkhälsomyndigheten, flera gånger sagt när han fått reporterfrågor om sådana jämförelser.. (Publicerad också i bl a Västerbottens Folkblad 3/4, Nerikes Allehanda 9/4, Värmlands Folkblad 16/4, Arbetarbladet 17/4, Gävle Dagblad m fl)

Coronaskyddet måste stärkas för de äldre

Tjugo år av hårda besparingar har drabbat Sveriges äldreomsorg hårt. Och resultatet ser vi särskilt nu i hanteringen av landets äldre i spåren av covid-19 (coronasmittan) och det är skamligt.Vårdbolagen måste tvingas sluta ha timanställda springvikarier i hemtjänsten. Rapporter talar om hur äldre har mer än tiotalet olika personer från hemtjänsten och det är alarmerande. Att vi fått in smittan på äldreboenden och geriatriska kliniker är inte bara en olycka utan lika mycket en följd av nonchalans och oförmåga att i tid agera för att förhindra katastrofen. Äldreomsorgen svarar för över en tredjedel av alla dödsfall i corona i Sverige. Oacceptabelt mycket. De analyser som gjorts för att reda ut hur smittan kommit in på våra äldreboenden och i hemtjänsten vittnar samfällt om allvarliga brister. Den utrustning i form av munskydd, handskar och förkläden som hade behövts för att skydda såväl de äldre som vårdens personal har saknats. Trots beslut från Arbetsmiljöverket att minst munskydd är ett krav har det i kommun efter kommun brutits mot det. De i många fall privata bolag som fått ansvaret för vården har fortsatt låta personal i såväl äldreboenden som i hemtjänsten gå oskyddad mellan smittade och friska. I Stockholm, som drabbats hårdast av höga dödstal och där äldreomsorgen är utlagd på många privata utförare, har äldreborgarrådet Erik Slottner (KD) försvarat bristerna med att det är omöjligt att säkerställa att alla följer rutinerna. Den tragiska utvecklingen av dödsfall inom äldreomsorgen kan också förklaras av en kombination av besparingar inom äldreomsorgen, utförsäljning till privata vårdbolag och en eftersatt personalpolitik med begränsade möjligheter för äldrevårdens anställda till kompetensutveckling och nytt lärande. Inom hemtjänsten har arbetstempot skruvats upp från en gång beräknade stöd åt fyra äldre per dag till nu på många håll tolv äldre per personal. Mer än hälften av äldrevårdens personal arbetar deltid, personalomsättningen är extremt hög, timanställda och tillfälligt anställda utgör en ansenlig del av personalstyrkan. Att äldrevården dessutom i hög grad bärs upp av invandrarkvinnor leder inte sällan också till språkproblem. Att de många timanställningarna riskerar att bli förödande i arbetet mot smittspridning borde stått klart för ansvariga. Medan den fast anställda personalen är ekonomiskt skyddad om den stannar hemma för att den känner sig lite krasslig förlorar den timanställde hela sin lön. Att en timanställd i behov av sina pengar riskerar att bli smittspridare genom att gå till arbetet trots lite snuva eller förkylning är förväntat. Fackförbundet Kommunal har krävt att det ekonomiska skyddet för timanställda måste stärkas. Ett krav på utförarna att i stället för timanställningar hålla en fast anställd vikariepool skulle minska såväl risken för smittspridning som osäkerheten för många av vårdens personal. Ansvaret för att äldrevården ska fungera och vara säker ligger enligt lag på utförarna. Kommunallagen är glasklar. Den säger att utförarna bär ansvar för att verksamheten har tillräcklig bemanning och en god personalkontinuitet. Tjugo år av besparingar har drabbat de äldre hårt. Omsorgen om våra äldre har nu mera än 20 miljarder mindre årligen jämfört med år 2002 framgår av SKRs egen databas Kolada. Också därför har nu åtskilliga kommuner och vårdbolag en rejält förbättringspotential. Särskilt nu i coronasmittans tid märks det alldeles särskilt vad gäller bristen på skyddsutrustning till vårdens personal. Där ligger misstankar om brott mot arbetsmiljölagen nära till hands. Kommunal har ställt kravet att personalen ska ha tillgång minst skyddsmask – om inte så hotar skyddsstopp. Se till att lösa detta så att inte ännu fler drabbas! Särskilt om coronan skulle komma tillbaka i en andra våg i höst som många tror. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 23/4-20, Värmlands Folkblad, Västerbottens Folkblad m fl)