Det Macron och EU-Europa drar en lättnadens suck

Det gick ungefär som jag trodde och tidigare skrev i några regiontidningar. Trots ett lite lägre valdeltagande – runt 77 procent – än i första valomgången och över 12 procent blandröster (en tredjedel av vänstersocialisten Melenchons och nästan lika många av borgerliga kandidaten Fillons väljare) då vann en övertygande seger står Emmanuel Macron övertygande med 66,1 procent (20 milj.) av rösterna mot 33,9 procent (10,6 milj röster) för högerpopulisten Marine Le Pen. Bra så. Men stundar snart också ett ovisst parlamentsval (nationalförsamlingen) samtidigt som Macron också i övrigt kommer att stå inför en enorm utmaning – att reformera Västeuropas svårt skuldsatta och 10 %-iga arbetslöshetshöga välfärdsstat. En nation som också utmärkts av en mångårigt klen ekonomisk tillväxt och kroniskt hög ungdoms- och långtidsarbetslöshet. Macron har heller inte något starkt parti – enbart nystartade egna rörelsen En Marche - bakom sig så utmaningarna är stora. Men ändå köpte inte det franska folkets klara majoritet Le Pens populistiska och vidlyftiga politik med stängda gränser, nej till euron, generösa, ofinansierade löften om sänkt pensionsålder och en fortsatt stark offentlig sektor. Med valet av Emmamuel Macron som Frankrikes kommande president skrev folket politisk historia när han slog ut alla etablerade politiker och valde honom till landets hittills yngste president någonsin. Macron som bara för några år sedan var ekonomiminister i Valls socialistregering men som för bara ett år sedan lämnade det svårt krisande socialistpartiet och startade sin egen rörelse – En Marche – och som nu fört honom ända till Elyssepalatset! Den segern vann han med ett program som sannolikt nu även kommer att studeras i andra EU-länder, inte minst därför att han lyckades övertyga väljare både till höger och vänster att han nu är rätt person att ta över efter den misslyckade Hollande. Men utmaningarna är enorma. Den franska arbetslösheten har bitit sig fast vid tio procent och var fjärde ungdom är också arbetslös. Budgetunderskottet är sedan många år stort och ligger på 3,4 procent, vilket är högre än vad Eurozonens budgetregler egentligen kräver. Macron måste parallellt med att han börjar åtgärda dessa stora problem också försöka bygga upp ett samarbete med en stridbar men organisatoriskt svag fackföreningsrörelse. Många av dess medlemmar som i första valomgången röstade på vänstersocialisten Jena-Luc Melenchon (fick nästan 20 proc av rösterna och en tredjedel av dessa valskolkade i andra valomgången). Bland många av dessa finns en inte obetydlig misstro mot Macron och en liten del av dessa kom även att rösta på Le Pen i ren protest och som missnöjesmarkering, även om runt 48 procent till slut ändå valde Macron i 7 maj-valomgången. Men särskilt det mest militanta CGT-facket lär bli svårfjällat att övertyga för Macron och de genomförde för övrigt en demonstration den 8 maj. Det andra stora facket CFDT är mindre kritiska till Macron och hans reformplaner och hans brobyggande. Valet av socialliberale borgmästaren Philippe i Le Havre - nära allierad med Alain Juppé - som sin premiärminister är ännu ett exempel på Macrons ambition att bygga broar i det splittrade Frankrike. Nu närmast måste dock Macron och hans rörelse En Marche snabbt utse 577 kandidater till Frankrikes många enmansvaldistrikt för att hans rörelse sedan i tillräckligt antal ska försöka vinna plats i den nyvalda nationalförsamlingen i valet i 12-18 juni.Och inför detta måste Macron bygga broar och försöka skapa en vi-känsla att Frankrike - Europas tredje största ekonomi – stegvis åter ska kunna gå en lite ljusare framtid till mötes. Inte minst Tyskland – med Merkel och Schulz (förbundsdagsval i höst) - behöver ha Frankrike som partner i de svåra kristider med Brexit, flyktingkrisproblem och annat som EU behöver klara av de närmaste åren., Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet och Nyfiken Grå 8/5, Hälsinglands tidningar 9/5, Östra Småland 9/5, Gotlands tidningar m fl)