Nytt, reviderat EU-utstationeringsdirektiv i process men djävulen bor i detaljerna

Om en bra början men nya EU-utstationeringsdirektivet är ännu inte helt hemma och djävulen bor alltid i detaljerna: EU-striden om utstationerade arbetares villkor i Sverige inte är över. Ännu.Trots att EU-kommissionen häromdagen (början av mars) kom med ett glädjande och för svensk arbetsmarknad gott besked om att lika lön för lika arbetet – inte bara minimilön – ska gälla. Detta kan och ska tolkas som ett indirekt erkännande att svenska kollektivavtal och vår arbetsmarknadsmodell ska kunna tillämpas även för utländsk arbetskraft verksam i Sverige (= utstationerad arbetskraft). Och detta besked går dessutom på tvärt mot vissa av de borgerliga partierna i Sverige som ju gärna försvarar låglönedumpning och lagstadgade lägstalöner. Men EU-kommissionens nya förslag till ett förbättrat så kallat utstationeringsdirektiv är en glädjande framgång för Sverige. Alltså villkor för EU-medborgare som jobbar i ett annat land, blev inte fullt så brutalt nyliberalt, som man kunnat tro av tidigare kända läckor om det första förslaget. Bra det. Kommissionens nya tongångar går faktiskt att tolka som ett hyfsat klart ställningstagande för lika lön för lika arbete ska gälla, inte bara minimilöner som gäller nu. Håller det vad det lovar så innebär det att svenska kollektivavtal kan tillämpas här även för utstationerad, utländsk arbetskraft i Sverige och att därmed kärnan i den svenska modellen får ett erkännande av EU-kommissionen. Det är – också viktigt – dessutom inte heller inte längre tal om att konflikträtten ska inskränkas för fackföreningarna som vill hävda kollektivavtalsrätten. Dock bor djävulen alltid i detaljerna – som i alla europeiska EU-snåriga, juridiska texter – och kryphål och frågetecken finns ännu kvar som behöver rätas ut. Hur mycket ska staten trots allt lägga sig i lönebildningen? Och i vilka lägen kan EU-domstolen – jfr den hårt kritiserade Laval-domen m fl - kunna tänkas gripa in för att besluta om lönenivåer? Och betänkt följande: direktivet gäller bara för arbetstagare, inte ex.vis en polsk byggnadsarbetare som kommer med polsk F-skattesedel som uppdragstagare. En sådan F-skattare omfattas och kan få hur låg lön som helst och betalar sin skatt i Polen för jobb i Sverige. Nå, så här långt är det som nu framkommit ett klart steg i rätt riktning. Men en annan sak är att det ännu är för tidigt att ropa hej förrän man kommit helt över bäcken. Ty nu ska EU-kommissionens förslag ut på remiss fram till årsskiftet 2016/2017 och sedan fastställas av ministerrådet. Vad vi fram till dess kan vänta är en rejäl strid framförallt med åtta östeuropeiska länder, som ju står för den absoluta merparten av de mer än två miljoner utstationerade i väst. Länder som Polen, Ungern, Slovakien och övriga i östra EU kan förväntas slåss för att behålla de nuvarande reglerna, som under det årtionde som de gällt öppnat för omfattande lönedumpning, rent kriminell uthyrning av arbetskraft med fejkade lönevillkor och oförsäkrade arbetare som varit utsatt för ett växande antal allvarliga och ibland dödliga olyckor på svenska och andra västliga EU-länders arbetsplatser. Mot dessa östliga EU-länder står Sverige och ett halvdussin, andra västeuropeiska EU-länder som – med varierande styrka och övertygelse – står för att starka löntagare via sina fackförbund och motsvarande, ansvarstagande arbetsgivare som också krävs för att det ska bli ordning och reda på arbetsmarknaden. Lägg så till detta den nya problematiken med den i stora stycken krisartade flyktingpolitiken som är på – och delvis redan så har – väg att skapa en växande, djup klyfta mellan östra och västra Europa. I förlängningen – om EU-länderna inte förmår samla sig till gemensamma lösningar – kan den leda till att hela unionen och dess Schengen-samarbete faller i bitar. Och vad händer här om Storbritannien – i kommande folkomröstning om Brexit – skulle gå ur EU!? I ett sådant läge kan faktiskt inte uteslutas att tidigare och sämre förslag till utstationeringspapper åter kan komma att halas fram – och då är den svenska arbetsmarknadsmodellen plötsligt hotad igen. Statsminister Stefan Löfvens första kommentarer om EU-kommissionens nya och förbättrade förslag har hittills gått ut på att det är en seger för Sverige. Ungefär samma tongångar har kommit från centralt fackligt håll. Men vi får här komma ihåg att en lång remissomgång återstår och att dragkampen inom EU om vad som ska gälla för de utstationerade arbetstagarna ännu knappt har börjat. Och Löfven inser också detta. Det framgick inte minst av det tal han höll inför sessionen med Europaparlamentet i Strasbourg häromdagen – och då han kom med en inbjudan till ett särskilt socialt toppmöte i Sverige 2017 om rättvisa, socialt rimliga villkor på arbetsmarknaden. Bra det, tyder på att svensk ka socialdemokrati nu är på väg att lämna sin tidigare roll om att vara bäst och snällast i EU-klassen och inte längre utan vidare bara sväljer mer eller mindre tokiga EU-direktiv. Bra således att svenska regeringen steppar upp och börjar inta en mer offensiv hållning. Vi får ingenting gratis i det dimmiga skymningslandskap som just nu råder i Europa. Märks ju inte minst vad gäller relationerna och EUs minst sagt mjuka förhandlingsstil visavi den allt mera auktoritärt, mänskliga rättigheter nertrampande och diktatoriskt styrda Turkiet och den flyktinguppgörelse som är på väg. Vår modell med kollektivavtalsreglerade villkor på svensk arbetsmarknad är något vi har all anledning att vara stolta över. Den både kan och ska vi också ta kamp för och se till att hävda med kraft om EU-byråkrater och EU-kommissionsfolk som långtifrån alltid förstått och förstår att den inte är till salu. Men som den senaste tidens inhemska debatt visat så måste Löfven och hans regering inte bara slåss i Bryssel och Strasbourg utan har även en front på hemmaplan att fajtas emot. Ty några av de borgerliga partierna agerar särskilt militant här hemma för både begränsningar i konflikträtten och att politikerna, inte arbetsmarknadens parterna, ska kunna gå in och lagstiftningsvägen börja sätta en del löner. Men den här striden – på både fronterna – ska Löfven och hans regering ta och göra det med övertygelse och gott självförtroende. Och det är också vad Sveriges löntagare förväntar sig av regeringen. Robert Björkenwall

Finland: skarpt läge för regeringen och för finsk arbetsmarknad

I finsk ekonomi råder nära nog nolltillväxt, arbetslösheten pendlar runt 9,5 procent av arbetskraften, den borgerliga, Sipilä-ledda regeringen blir allt mera impopulär. Det största oppositionspartiet socialdemokraterna, SDP, växer i opinionen och är nu landet största parti samtidigt som det högerpopulistiska Sannfinländarna – med i regeringen – har rekordlåga opinionssiffror på 9 procent i stöd. Och på finsk arbetsmarknad råder skarpt läge med hotande tvångslagar med försämrad sjukersättning, kortare semester m m. Något som de fackliga organisationerna är djupt kritiska emot och i stället försöker hantera avtalsvägen. Så för stunden är dessa tvångslagar vilande i väntan på att arbetsmarknadens parter ska bli ense om en annan och bättre lösning förhandlingsvägen. En lösning som också den i praktiken innebär en intern devalvering – minskade lönekostnader – som en väg ur nuvarande ekonomiska kris. Alternativet med en rörlig växelkurs finns inte eftersom Finland – i motsats till Sverige – ingår i euro-systemet och därför inte kan gå vägen över ett minskat värde på sin egen valuta. Finska folket hade nog hellre sett – i nuläget – att Finland aldrig gått med i EUs valutaunion euron. Och de fick heller aldrig – när beslutet togs för många år sedan - folkomrösta om saken i motsats till Sverige. Nå, nu finns ett preliminärt avtal mellan de centrala fackliga organisationerna och arbetsgivarna om att öka årsarbetstiden med 24 timmar med tre färre lediga dagar och att det inte blir några löneökningar alls de kommande tolv månaderna. Om den här centrala uppgörelsen verkligen genomförs beror på hur de olika fackförbunden ställer sig till den. Hittills har dock akademikerfacket Akava och tjänstemannafacket STTK godkänt detta “konkurrenskraftsavtal” medan finska LO, FFC, har en betydande minoritet med hittills runt 400 000 löntagare från olika branschförbund som säger klart nej till det här “interna devalveringsavtalet”. Det är runt 40 procent av FFC-förbundens medlemmar. Nej har hittills Byggnads, Livsmedelsarbetarna, Bil- och transport samt det stora Servicefacket PAM (drygt 200 000 medlemmar) sagt nej, och det har fått finska LO/FFC-ordföranden Lauri Lyly att redan konstatera att det är “en mycket stor del av FFC-familjen som inte godkänner avtalet” samt att även kostatera att “jag förstår dem nog”. Även finska Metall har låtit meddela att dess förbundsstyrelse är ytterst kritisk till avtalet eftersoom det “skär ensidigt i löntagarnas inkomst, försämrar köpkraften” och i praktiken “överförkostnader från arbetsgivarna till arbetstagarna”. Och PAM-fackets ordförande Ann Selin konstaterade att “styrelsen ser som en omöjlighet ur låglönebranschens synvikel”. “Vårt förtroende både för regeringen och arbetsgivarna är svagt” och eftersom vi är landets största fackförbund så betyder vårt nej att “att avtalets grundvalar skakar”. Det är med andra ord ännu högst oklart om hur det till slut går med det här krisavtalets överlevad, om det blir verklighet eller inte. Möjligen möjligen ändå ja men då ytterst knappt eftersom oppositionen mot det är betydande på finsk arbetsmarknad. Och särskilt så bland det stora låglönekollektivet på finsk arbetsmarknad. Till kritikpunkterna mot avtalet hör också att det i det mera finstilta delarna finns formuleringar som öppnar för oorganiserade företags möjligheter att i praktiken plocka bort minimiskyddet för löntagare och det vore att “öppna Pandoras ask”. Om krisavtalet nu ändå överlever, så lär det inte ske med mindre än att det då villkoras med krav på motprestationer – läs andra kompensationer via regeringens budget (läs förslag om skattelättnader i sommar) – på den nu så impopulära regeringen. Och att dessa då tydliggörs av den finska statsministern Sipilä, centern, och finansminister Stubb, samlingspartiet. Den senare är i nuläget mest utsatt för kritik från breda lager av Finlands folk. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com