Juholt - "partiledaren som klev in i kylan"

S-debattören, kulturjournalisten och Juholts informella rådgivare/talskrivare Daniel Suhonen har åstadkommit en bok om Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare som det är svårt för varje politiskt intresserad person att förhålla sig svalt neutral inför. “Partiledaren som klev in i kylan”, Leopard förlag, är en bok om politik och personer. Men också en bok om intriger och, inte sällan, råbrutalt maktspel, strategiska medieläckor och om de krafter som kan sättas i rörelse när personer och deras politiska dagordningar ska bekämpas och avlägsnas. Man kan självfallet ha olika åsikter om Håkan Juholts egen insats som partiledare. Inte minst därför att Håkan Juholt – en folktalare av rang - självkritiskt konstaterat att han gjorde misstag och egentligen aldrig var förberedd för uppdraget. Hans eget omdöme om sig själv som “för ostrukturerad och yvig” var och är fortfarande giltigt. Suhonen har inte skrivit någon hyllningsbok till den förre partiledaren. Tvärtom är han allt annat än snäll mot det objekt som han satt sig före att porträttera på hela 550 sidor välskriven prosa där det ändock inte hade skadat om texten strukits ner något. Samtidigt ger den långa, väldokumenterade och välskrivna texten hela boken både större tyngd och trovärdighet. Källorna är inte sällan så brutalt nakna att en och annan inblandad nog i efterhand kan känna lite ånger för ett och annat i det drama som ändade Juholts nio månader korta tid som partiledare. Det råder ingen tvekan om att den faktiskt utan motkandidater i mars 2011 kongressvalde Håkan Juholt inte fick det interna stöd som en kongressvald partiledare nog förväntat sig men i detta fall aldrig kom att få. Med sin politiska dagordning och folkliga retorik utmanade han starka intressen inom och utom det socialdemokratiska partiet (en koalition av många olika viljor och taktisk-strategiska vägval). Dessa intressen – av olika slag och långt ifrån alltid samordnade – såg Juholts brister och attackerade med alla till buds stående medel. Inte minst när Juholt själv brast i omdöme och blottade sig. Reaktionerna på boken har i svensk dagspress och etermedia varit omfattande och visar, faktiskt, att Suhonen på väsentliga punkter har viktiga poänger. Inte minst då han varnar för de demokratiska konsekvenserna av en utveckling där politiken substans och idémässiga laddning gröps ur och förytligas med stöd av alltför inflytelserika lobbyister och pr-konsulter utan egentligt folkligt mandat. Suhonen skriver att kapitalet upprättat en "transithall" in i partiet. I dessa avseenden är Suhonen något viktigt på spåren. De i Suhonens bok utpekade tungviktare – varav somliga har lämnat partipolitiken och andra åter är kvar i ledande positioner – har dock hittills vägrat att kommentera boken. Mycket lite av innehållet i de påståenden som Suhonen gör och de anklagelser som han riktar har med andra ord ännu icke dementerats. Självfallet har Suhonen, liksom alla som skriver, ett ärende när han formulerar sig. Men det är både för simpelt och för ohederligt att bara avvisa det han låter gå i tryck som kommet från en “galning” från vänster som bara vill sitt parti illa. Författarens förankring i socialdemokratin och hans omsorg om partiet går faktiskt inte att ifrågasätta. När exempelvis Juholts företrädare Mona Sahlin hävdar att boken inte är ”värd mycket analys” eller när landshövdingen i Norrbotten Sven-Erik Österberg talar om en ”slaskbok” (men senare nyanserat av Österberg i en Affärsvärden-intervju) så tillhör det knappast något av det mest intellektuellt briljanta som formulerats mot den. Värt att nämna i det här sammanhanget är också alla de kritiker av Suhonens bok, ofta sådana som aldrig ville ha Juholt vald, som hävdar att Juholts fall huvudsakligen eller nära nog helt berodde på Juholts egna tillkortakommanden. Direkt och indirekt menar dessa då att det inte förekom några interna läckor, attacker och dolkstötar gg mot honom och att det inte heller fanns några politiska eller klassmässiga (“lantisen” från lilla Oskarshamn-) dimensioner i det som slutade i Håkan Juholts fall som s-ledare i januari 2012. Och somliga vill nog måhända glömma och/eller låtsas som ingenting av detta någonsin ägt rum. Det trista med den attityden till Suhonens bok är att man därmed måhända heller aldrig vill dra några som helst lärdomar inför framtiden. Och heller inte hur man till en annan gång klokare och mera ömsint och generöst ska hantera en riktigt allvarlig kris i ett stort och ledande politiskt parti. Därmed heller inte vill inse och förstå vilka besvikelser och sår som råbrutala maktspel, strategiskt skadliga läckor och intriger kan lämnat efter sig hos så många. Att det inom såväl socialdemokraterna som andra partier finns spänningar mellan olika intressen är inget att förvånas över. Men det måste erkännas och kunna hanteras varsamt och klokt. Om den stora koalition som socialdemokraterna sist och slutligen är och om man på allvar vill komma tillbaka starkare än det, trots allt, rätt klena 30-31 procent i väljarstöd som partiet fått i de senaste två riksdagsvalen så behövs de insikter som Suhonens bok förmedlar. Slutligen kan parentetiskt nämnas att Suhonens bok om partiledaren Juholt som klev in i kylan till nästa år kommer att sättas upp som teaterpjäs av Stina Oscarsson på Stadsteatern i Uppsala. Blir det en fars eller tragedi? Robert Björkenwall och Jaan Ungerson

Franska och svenska perspektiv i politiken - bromsa eller satsa?

Precis hemkommen från Paris – där franska socialistpresidenten Hollande och hans regering har stora problem – så läser jag in mig på alla kommentarer om nya Löfven-regeringen och dess program. Kan konstatera att den innehåller få riktigt tunga politiker men däremot en hel del nya och några rena chanstagningar som kan få stora problem att leverera på sina områden, därest de inte nu får mycket kompetenta statssekreterare och rådgivare och själva snabbt nog förmår “läsa in sig” på sina sakområden. Stefan Löfvens första rege­ringsförklaring innehöll heller inga stora överraskningar. Vi får en regering som vill ha en dialog med näringslivet, hålla fast vid blocköverskridande uppgörelser och som vill prata med alla om framtidens energipolitik. Och – återstår i vilken takt och till vilken nivå – återupprätta a-kassan och sjukförsäkringen samt att införa 90-dagarsgarantin för unga och att ­införa en tredje pappamånad. Kan räcka en bit – om leveransen blir av inom en rimlig närtid inför kommande mycket ovissa nästa riksdagsval (eller möjligen ett förtida val om regeringen faller före 2018). Men bristande efterfrågan, fortsatt åtstramningspolitik, växande osäkerhet om framtiden, stor arbetslöshet och växande klassklyftor i stora delar av EU-Europa och så kan problemet för Löfven och hans regering – utöver den skakiga riksdagssituationen - att leverera lägre arbetslöshet, bättre skola och socialförsäkringar och annat som utlovades i valmanifestet. Väljarläckaget till populistiska protestpartiet SD kan – vid utebliven rimlig leverans – leda till ännu lägre väljarandel för S i nästa riksdagsval. I Frankrike är detta sedan en tid tillbaka mycket tydligt. Främlingsfientlig och högerpopulistiska Marie Le Pens Front National, FN, är ju redan ett klart största arbetarpartiet i Frankrike. Dig går och har redan gått allt fler forna socialistväljare med arbetarbakgrund. Oddsen för Hollande och hans socialistpartiregering (sedan 2012) ser minst sagt skakiga ut inför nästa president- och parlamentsval. Å andra sidan råder nu maktkamp i det borgerliga gaullistpartiet mellan f d presidenten Sarkozy (ogillas av många) och f d premiärministern Alain Juppé. I Frankrike växer de sociala problemen i spåren av den ekonomiska åtstramningspolitiken. Enbart i Paris är t ex bostadsproblemen växande stora och där t ex 135 000 personer med små inkomster konkurrerar om de ynka 12 000 “sociala bostäder” för mindre bemedlade som finns att tillgå i Paris. Och i spåren av den nya, mera högerinriktade ekonomiska politik som nya premiärministern Manuel Vall och hans Rottschildbank-ekonom till finansminister Macron nu för så ökar risken för att missnöjda fransmän åter börja fylla gatorna i Paris m fl med besvikna vänsterväljare. Väljare som anser att regeringen i stället borde stimulera konsumtion och efterfrågan mer än att satsa på nya åtstramningar när det råder deflation och ingen tillväxt alls i den franska ekonomin. Särskilt som – t ex välkände ekonomen Paul Krugman – Frankrike varken är Grekland eller Italien och borde satsa mer på ekonomisk stimulanspolitik, när landet ändå har en hyfsat handelsnetto och och kan låna för investeringar till historiskt låg ränta. Men på grund av bland annat uselt rykte i media har pressats in i en ond cirkel av mer och mer av åtstramningspolitik som bara leder till ekonomisk nolltillväxt. Det är en – som Krugman konstaterar – en trist historia att president Hollande inte förmått vara den politiska ledare i Europa som förespråkat mer av stimulanspolitik i stället för balanserad budget-ortodoxi och åtstramningspolitik som kört ner hela Europa i en nolltillväxtpolitik. När Hollande nu också han väljer fel väg, så “vet ingen hur illa det kan gå” för Europas ekonomi i stort (Krugman). Och i spåren av detta misslyckande växer frustrationen och högerpopulismen som politisk kraft. Vilken väg väljer Löfven, finansminister Magdalena Andersson i denna dystra omvärld? Investera, satsa på arbetslöshetsbekämpning och höja efterfrågan, släppa överskottsmålet på en proc. av BNP och anse att balans i våra finanser är fullt tillräckligt!? Ja det återstår att se. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 7/10, NSD 9/10, Dala-Demokraten 13/10, Piteå-tidningen 13/10, Östra Småland 14/10, Vasabladet 16/10 m fl)