Cynisk allianspolitik

Få ting på svensk arbetsmarknad är så cyniska och felriktade som regeringen Reinfeldts införande är anställningsformen allmän visstid. Den innebär att arbetsgivare helt godtyckligt kan besluta om att anställa på visstid utan att motivera varför anställningen ska vara under en begränsad tid. Och därtill kan dessa staplas på varandra i princip hur länge som helst. Något som lett till att antalet tillfälliga anställningar ökat – eller som LO:s andre vice ordförande Ingela Edlund nyligen sade, har gjort att ungdomar sover med mobiler under kudden. Det här är de mest otrygga formerna av alla tidsbegränsade anställningar och det är i branscher som sysselsätter många unga som detta utnyttjas mest. I detaljhandeln och i den kommunala sektorn har tre av tio anställda tidsbegränsad anställning. I hotell- och restaurangbranschen (krogbranschen är dessutom kraftigt skattesubventionerad) är det fyra av tio som har en sådan här otrygg tillvaro. Det är visserligen korrekt att säga att det finns ett visst behov av flexibilitet i antalet anställda, eftersom efterfrågan går upp och ner och därtill är starkt säsongsbetonad. Men det försvarar på intet sätt det förhållandet att regeringen har underlättat för arbetsgivarna att överutnyttja detta med allmän visstid. Så sprider sig otryggheten och det innebär denna ständiga jour vid telefonerna, när man måste jaga fler arbetade timmar för att kunna försörja sig. Men många som kan vittna om missförhållanden på arbetsplatser driver inte sina krav via facket utan håller tyst, eftersom de är rädda att inte få fortsatt visstid, utan ratas av arbetsgivarna som besvärliga. Det finns alltid en ny ung att flöjta in från gatan som ersättare för den som sticker upp lite för mycket. Så vad Reinfeldt och hans regering med den allmänna visstiden har gjort är att han ändrat balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Men inte nog med detta. Det går nämligen stapla visstidsanställning efter visstidsanställning på varandra, något som EU-kommissionen upprepade gånger har kritiserat den svenska regeringen men ändå fortsätter detta uppenbara missbruk. Ett missbruk som tjänstemannafacket TCO upprepade gånger påtalat, bl a under Almedalsveckan. Sedan länge är det också ett stående krav i de centrala förhandlingarna att visstiderna ska övergå i fasta jobb efter en viss tid. Det senaste försöket att komma undan är att arbetsmarknadsministern och Livets ordskolade Elisabeth Svantesson (M) helt aningslöst nyligen har bett Statistiska Centralbyrån (SCB) att kartlägga om det förekommer något missbruk. Det är inget annat än en ren och skär avledningsmanöver, eftersom de fackliga organisationerna sedan länge tagit fram klara belägg på hur utbrett överutnyttjandet är. Sverige riskerar att dras inför EU-domstolen för sitt trotsande agerande rörande påstaplade allmänna visstider. Det är ett för Sverige och den så kallade svenska modellens rykte ett synnerligen skämmigt läge som regeringen Reinfeldt försatt Sverige i. När statsrådet Svantesson med frikyrkligt len röst säger att det ska vara schyssta villkor på svensk arbetsmarknad, så hycklar hon bara så länge det här systemet och missbruket tillåts bestå. I sitt handlande avslöjar hon sig och hon drar sig inte ens för att försöka dribbla med statistiken och påstå att inte visstiderna har ökat. Ju förr hon ersätts på sin post, desto bättre. Allra senast efter valet i höst. Nästa regering måste som en av sina första åtgärder skriva en proposition till riksdagen om att helt mönstra ut begreppet allmän visstid i Lagen om anställningsskydd, LAS, och återinföra tillsvidareanställning som grundregel. Det här är bara ett av ett antal goda motiv varför väljarna måste ge Reinfeldt & co respass i höstens riksdagsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a LT i Jämtland 28/7-14, Piteå-tidningen 30/7 m fl)

Några nedslag i politiska Almedalsveckan som sticker ut

Den politiska Almedalsveckan i gotländska Visby är över och nu kan den politiska semestern börja på allvar. Den högintressante, franske hypeekonomen Thomas Piketty – skriver väl bättre böcker än när han föreläser på engelska - var Almedalsveckans klo och värd att vid två olika tillfällen köa och höra på och en del annat också. Thomas Piketty har på kort tid orsakat en närmast global väckelserörelse med sin bok “Kapitalet under det 21:a århundradet” om hur de superrika blivit ännu mycket rikare och de fattiga ännu fattigare. Så ja, han var värd biljetten till Visby och Almedalen. Liksom att se att efteråt gå där i gränderna bland alla rosorna reflektera över den kritik som åter kom om hur Almedalen innebär att bevakarna och de som ska bevakas smälter samman allt tätare i rosévinsminglandet. Evenemanget är väl i första hand en mediehändelse innan det politiska Sverige tar sommarlov och vilar upp sig inför den valspurt som stundar i augusti och september månad. Och något finns väl också att minnas av alla utspel som där gjordes i Visby, främst kanske (s)-beskedet om att man vill ta fyra miljarder till barnomsorgen via en bankskatt. Där bröts litet av ett skattehöjartabu. Reinfeldt-alliansens ”Sverigepaket” på infrastrukturområdet (höghastighetstågbanor etc) var däremot alldeles för vagt och förskjutet långt in i en oviss framtid för att på allvar göra intryck på just någon. Tankesmedjan Tiden hade dock ett antal seminarier i Almedalen, bl a om en spännande rapport – Välfärdsoligarkerna - över hur det av oss alla skattebetalare finansierade välfärdsindustriella komplexet växt fram i Sverige. Som bekant för åtminstone somliga har vi det mest liberala, avreglerade systemet i världen för vinstdrivande bolag inom välfärden. De som drivit fram detta med stöd och pengar från näringslivet var Folkpartiet, Moderaterna och – kanske mest av alla – Annie Lööfs Centerparti. De senaste åtta åren har Kristdemokraterna, som ansvariga för Socialdepartementet, understött bolagens möjligheter att plocka vinster ur välfärden och marknadsanpassa skolan, vården och äldreomsorgen. Personunionerna mellan politiker, företagare och direktörer är starkt. Många politiker har varit med om att sälja vårdcentraler, skolor och äldreboenden och sedan gått in i företagen och tjänat miljoner som ägare. Eller sålt till släkt och vänner. Från början drevs välfärdsbolagen av svenska företagare, som drev upp vinsten och värdet på bolagen. Sedan började säljkarusellen då olika riskkapitalbolag köpte upp de olika välfärdsbolagen till fantasisummor och startarna blev miljardärer eller mångmiljonär. Ett typexempel är omsorgsfirman Attendos grundare Gustaf Douglas, medlem i Moderaternas partistyrelse, som tillsammans med Melker Schörling (stor ägare i Securitas) efter några år sålde Attendo till ett brittiskt riskkapitalbolag för 2,2 miljarder kronor. Det blev en vinst på 600 miljoner kronor för de två att dela på. Berikad blev även Attendos vd Henrik Borelius, som dessutom råkar ingå i Moderatregeringens välfärdsutvecklingsråd och är bror till den rekordkorta utrikeshandelsministern Maria Borelius (fick lämna bara efter några veckor efter medieavslöjanden om skatteundandraganden m m). Även om det varit främst borgerliga partiföreträdare som drivit fram och berikat sig på välfärdsbolagen, så finns en del socialdemokrater, som också blivit rika på välfärdbolag. När man undersöker vad svenska folket tycker, så vill 75 procent ha bort vinsterna i välfärden. Men de vill ha kvar valfriheten på skattebetalarnas bekostnad. Detta kräver eftertanke och genomtänkta förslag från de politiker som efter valet i höst vill följa folkets vilja och ta bort vinsterna i välfärden, men samtidigt bevara valfriheten att välja skola och vårdcentral. Nu när sommaren har börjat på allvar är det förvisso en och annan som – inte utan fog - klagar på ytligheten, förenklingarna och snuttifieringen i politiken. Men för den som vill ha mer djup och bredd saknas inte möjligheter. Den senaste tiden har mitt nattduksbord fyllts med böcker och rapporter som fördjupar resonemangen och sätter in i dagspolitiken i större sammanhang. I den traven sticker boken ”Reinfeldt-koden” (Ordfront förlag) ut som en riktig guldgruva för den som verkligen vill veta. I boken – den tredje i serien om Reinfeldt - granskar författarna Stefan Carlén, Daniel Suhonen och Christer Persson den borgerliga regeringspolitiken sedan 2006. Ett av Almedalsseminarierna i “LO-huset” vid Visby Hamnplan handlade om den boken. Bland mycket annat gör författarna en genomgång av alla statliga utförsäljningar som skett under den borgerliga regeringen. Regeringen har sålt ut aktier i de statliga bolagen för enorma 160,3 miljarder kronor! Det säger en del om det ideologiska systemskifte som genomförts. Statens verkningskrets och makt har minskat kraftigt. Läs boken, gärna ihop med Aron Etzlers också fina “Reinfeldteffekten” (Karneval förlag), i sommar. Detta som en liten förberedelse inför den valrörelse som stundar i augusti och september. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Piteå-tidningen 8/7, Arbetarbladet 7/7, Östra Småland 9/7-14 m fl)