AMS-utbildning ingen dyrbar lyx - tvärtom

Krönika i Gotlands tidningar 8 januari 2008

Ams-utbildning ingen dyrbar lyx
På den borgerliga kanten har det länge varit populärt att baktala och sprida nidbilder av svensk arbetsmarknadspolitik. Hårt politiserande ekonomer på högerkanten har inte sällan beskrivit arbetsmarknadsutbildningen som "dyrbar lyx".

Men nu visar den statliga enmansutredaren Åsa Sohlman att den svenska arbetsmarknadsutbildningen fungerar väl. De borgerligas hårda kritik mot arbetsmarknadsutbildningen är orättvis. Utbildningen är i själva verket en effektiv väg för att få arbetslösa tillbaka till arbetslivet, både äldre och unga.

Ökade chanser till arbete
"Utbildningen har visat sig vara en effektiv och väl fungerande väg ut ur arbetslösheten för många grupper. Att delta i just arbetsmarknadsutbildning ökar med belagd statistisk signifikans möjligheterna att få jobb med mellan 15 och 20 procentenheter.

Detta lika väl för dem som varit arbetslösa länge som för dem som varit det endast en kort tid. Även de unga och de äldre får i stor utsträckning jobb efter utbildningen", konstaterar Åsa Sohlman på DN debatt 3 januari.

Hon pekar på att utbildningen är framgångsrik för att stärka kvinnors, lågutbildades, arbetshandikappades och utrikesföddas ställning på arbetsmarknaden. Möjligheterna att få jobb ökar med 20 procentenheter för de som bara har utbildning på grundskolenivå.

Allra mest effektivt fungerar utbildningarna för kvinnor och för lågutbildade. Just de grupper som trängts allra hårdast i den borgerliga regeringens råa arbetsmarknadspolitik.

Aktivitet bättre än passivitet
Resultatet i den här utvärderingen är inte överraskande. Från samhällsekonomisk synpunkt är det varken lyx eller slöseri att satsa på arbetsmarknadsutbildning.

Det är bättre att arbetslösa höjer sin kompetens och sina kvalifikationer än att de bara går hemma och lever på a-kassa

Det är klokare politik att låta människor utbilda sig eller skaffa sig praktik under perioder av arbetslöshet än att bara ge dem ett försörjningsstöd. Aktivitet är helt enkelt bättre än passivitet.

Av det skälet är det allvarligt att den nya, Reinfeldt-ledda regeringen nu drar ned på arbetsmarknadsutbildningen och andra aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Lägsta möjliga volym för att säkra god kvalitet bör ligga på minst 10 000 platser om året, anser Åsa Sohlman.

Lågproduktiva jobb
Men under 2007 bantades antalet platser till runt 7 000. Det är 7 000 för litet, anser utredaren Åsa Sohlman. Utbildningen är bättre för att få människor i arbete, än regeringens satsningar på sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställer arbetslösa.

Regeringens modell skapar stora sektorer med lågproduktiva jobb och tränger undan dem som ändå skulle ha fått jobb.

Nu har vi även forskarutvärderingar som bekräftar det många väljare redan länge vetat och förstått, nämligen att Reinfeldt, Littorin ("Flopporin"), Borg & Co är alldeles fel ute. De har kört i diket i sin iver att "avsossefiera" Sverige med sin så kallade jobbpolitik.

I det senaste halvårets partisympatimätningar har svenska folket också tydligt visat vad de tycker om den politiken. Illa, synnerligen illa.

Robert Björkenwall

De redan bäst ställda får det ännu bättre 2008

Krönika i Gotlands tidningar 2 januari 2008

Rika kan fortsätta frossa på regeringens mellandagsrea

Som bekant fördelades 2007 års skattesänkningar könsmässigt minst sagt orättvist. 60 procent av dessa gick till männen medan kvinnorna fick nöja sig med 40 procent. Och allra sämst ut kom de lågavlönade, deltidsarbetande och de arbetslösa kvinnorna av den borgerliga alliansens politik under deras första hela, egna regeringsår 2007.

Men blir det då bättre under 2008? Nä, orättvisorna och ojämlikheten fortsätter längsmed samma hjulspår.

Det andra steget i det så av alliansen ständigt upprepade mantrat om jobbskatteavdraget införs år 2008. Detta till en kostnad 10,72 miljarder kronor.

Regeringen har påstått att det andra steget ska gå till dem med låga löner. Men enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, får de tre mest välmående tiondelarna av befolkningen mer än hälften av det avdraget. De tre fattigaste tiondelarna - de 30 procent i botten - får nöja sig med 6,3 procent.

Ingen lättnad
Inte heller nu kommer de som har det sämst upp till den ständigt "återvunna" tusenlappen (Reinfeldts och finansminister Borgs mantra). Gör det så ens när hela mandatperioden är över hösten 2010? Faktum är alltså att de arbetslösa, sjuka och pensionärerna inte får någon lättnad - i stället får de vara med och betala också den nya jobbavdragsreformen!

Men hur är det då med en annan av Reinfeldt-alliansen så omhuldad samhällsgrupp - företagarna? Det var ju ett löfte att de skulle få det bättre än när de tog över i Rosenbad för ett år sedan.

Men inte heller landets småföretagare har skäl att vara odelat nöjda med Reinfeldt & co. Också många av dem har nu till slut börjat inse att många av dem blivit snuvade på konfekten.

Hittills har företag haft en nedsättning av arbetsgivareavgiften med fem procentenheter på lönesummor upp till 74 600 kronor. Från årsskiftet försvann den rabatten. Småföretag med fyra-fem anställda som passerar den lönesumman förlorar 37 080 kronor per år. I stället har vissa, men ingalunda alla tjänsteföretag fått löfte om en rejäl nyårsgåva för 2008:

Restauranger och frisörsalonger ska bara betala tio procent mot tidigare 32 procent. Medan exempelvis blomsteraffärer och IT-konsulter får betala full avgift; 32procent. Knappast särkilt rättvist - och med svåra "gränsdragningsproblem" som följd.

Måste skilja på jobben
Låt oss ta ett exempel som illustrerar problemet. En bilverkstad som både säljer bensin och mekar bilar måste skilja jobben åt för att få del av den lägre avgiften för den del som handlar om bilreparationer.

- Hur gör man med en anställd som både säljer bensin och repar bilar?

Den som gör fel och fuskar kan ju åka dit, om nu inte tomten blundar för den sortens fusk?

Men nu ska sägas att just denna nyårspresent blir kraftigt försenad, på grund av EU-krav - och hård kritik. Kanske fryser reformen inne helt? Vem vet säkert?

Det är inte bara de tre oppositionspartierna som bråkar med regeringen om de nya orättvisorna. Företagarna, som i huvudsak har små- och medelstora företag som medlemmar, är också missnöjda.

Den utlovade sänkningen av arbetsgivaravgiften från 32 till 10 procent för "vissa tjänsteföretag" ser som sagt ut att bli försenad en bit in på året. Och det retar företag som redan planerat in sänkningen i sin budget.

Anna-Stina Nordmark, vd för Företagarna, verkar rejält förbaskad: "Vi har ungdomsjobb, nystartsjobb, sänkning för äldre - nu tycker jag att det är dags att radera alla nischade sänkningar och göra en generell sänkning. Varför inte omgående sänka med tio procentenheter?", sa hon till SVT Rapport för ett tag sedan.

Om det nu finns pengar, varför inte sänka lika för alla?

Drabbas 2008 också
Hur som helst bäddar det här nog inte för särskilt mycket bättre opinionssiffror för den borgerliga alliansen under 2008. Många är de grupper i samhället som dömer ut den sittande Reinfeldt-ministären för både oskicklighet i förmåga att regera och för orättvist utformade regeringsförslag.

Och allra värst ut fortsätter de arbetslösa, sjukskrivna, lågavlönade, pensionärerna, komvux-studerande och även många i gruppen småföretagare att drabbas av regeringens politik också under det nya året 2008.

Medan åter andra - de som redan har mest - kan fortsätta att frossa i en nya "mellandagsrea" på alla andras bekostnad i vårt en gång så trygga och hyfsat jämlika folkhems-Sverige.


Robert Björkenwall

Skriv inte på nya EU-fördraget om kollektivavtalen är hotade

Ledarkrönika i NSD 2 januari 2008
Björkenwall/ Skriv inte på nya EU-fördraget om kollektivavtalen är hotade

Rätten till svenska löner och svenska arbetsvillkor i Sverige borde vara en lika stor stridsfråga för den fackliga och politiska arbetarrörelsen i Sverige som rätten till allmän tjänstepension var på 1950-talet. Gärna fri rörlighet och öppna gränser - men inte till priset av sämre löne- och övriga anställningsvillkor.
Det är inte acceptabelt för svenska löntagare och borde inte heller vara acceptabelt för det stora flertalet seriösa företagare, stora som små.

Efter EG-domstolens utslag i Vaxholm-Laval-målet borde vi följaktligen nu dröja med ratificeringen av det nya EU-fördraget tills det här har klarats ut för Sveriges del.

Så länge arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, näringsministern Maud Olofsson och andra i Reinfeldt-alliansen vidhåller att EG-domstolens utslag i Vaxholm-Laval-målet inte tarvar några svenska lagändringar som rättar till det som nu hotar göra svensk arbetsmarknad till ett slagfält för löne- och villkorsdumpning ("löneapartheid") och fler konflikter, så länge bör vi inte heller ratificera det nya EU-fördraget.

I Vaxholmsfallet anser EG-domstolen i sitt offentliggjorda utslag den 18 december 2007 att ett lettiskt kollektivavtal räckte gott och att fackliga stridsåtgärder var ett brott mot den fria rörligheten.

Den fulla konsekvensen på lite sikt av den här EG-domen skulle kunna bli att andra EU-länders företag med sämre löne- och anställningsvillkor skulle kunna etablera sig inom exempelvis svensk detaljhandel, hotell, restauranger, byggsvängen eller äldreomsorgen i olika delar av Sverige och tvinga svenska näringsidkare och löntagare att sänka sina löner för att klara underbudskonkurrensen.

Det är och borde vara helt oacceptabelt för inte minst svensk arbetarrörelse. Därför måste arbetarrörelsen i Sverige inte töva och tveka: Ta fajten nu. Visa att arbetarrörelsen menar allvar och inte viker ner sig i denna centrala fråga. I Sverige ska svenska kollektivavtal och den svenska modellen med att avtalsvägen reglera inte bara löner utan också övriga anställningsvillkor. Den ska dessutom gälla lika för alla, svenska som utländska företag och deras anställda, vid verksamhet i Sverige.

Viker arbetarrörelsen ner sig på den här centrala punkten är också det svenska EU-medlemskapet helt kört i vanligt folks ögon. Svårare än så är det inte.

Redan för ett år sedan varnade LO:s vice ordförande Erland Olauson för vad som skulle bli konsekvenserna om utslaget skulle bli som det blev igår.

"Då har de grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap i EU raderats" sade Olauson i LO-tidningen. "Då är det min övertygelse att vi inte kan vara med i den klubben".

Efter EG-domstolens utslag i Laval-målet är det uppenbart att den striden nu en gång för alla måste tas hårt och bestämt. Ingen ratificering av nya EU-fördraget innan det svenska arbetsmarknadsmodellen är garanterad och tryggad.

Sviker arbetarrörelse här, så bäddar man för kommande väljarflykt och långsiktig men obönhörlig kräftgång i framtida väljarstöd. Så är det bara.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet m m