Så här hade det också kunnat vara - om det blivit annorlunda i valet 2006

Så här hade det också kunnat vara

Om Göran Persson och socialdemokraterna inte "slarvat bort" utan vunnit istället för förlorat valet i september 2006, hade vissa ting varit annorlunda i kungariket Sverige. Då hade man börjat genomföra de blygsamma men viktiga och finansierade vallöften man ställt ut.

De arbetslösa hade kunnat räkna med en höjning av a-kasseersättningen till över 900 kronor per dag i stället för den sänkning till 680 som nu alliansregeringen genomför i mars 2007.

De långtidsarbetslösa, som nu starkt oroar sig för att få ihop familjeekonomin, skulle inte ha behövt se med fruktan och oro på framtiden.

De deltidsanställda, som nu ställs utanför a-kassan beroende på de nya, skärpta kvalifikationsreglerna, hade känt en trygghet istället för oro inför en osäkrare tillvaro.

Den lag som den tidigare s-regeringen lagt på riksdagens bord om en skärpning av anställningstryggheten för de säsongsanställda, hade genomförts och gett de säsongsanställda laglig förtur nästa gång arbetsgivaren behövt anställa.

Plusjobben i kommuner och landsting hade varit kvar och tiotusentals arbetslösa hade inte behövt lämna sin arbetsmarknadsutbildning och träda ut i öppen arbetslöshet. Sjukskrivna och föräldralediga för vård av sjuka barn hade haft högre ersättning.

Någon form av skattesänkning med en rimlig fördelningsmässig profil hade det nog också blivit med den superstarka svenska statsbudgeten som tillåter en viss påspädning av köpkraften.Men det hade funnits en betydande skillnad mot vad som nu gäller. Pensionärerna hade inte blivit särbehandlade. De hade inte ställts utanför som nu. Drygt en miljard extra i månaden sliter nu den alliansstyrda staten av pensionärerna som kollektiv.

Mot den bakgrunden framstår inte kristdemokratministrarnas utfästelser om 1,5 miljarder kronor till de äldre som särskilt överväldigande. Pensionärerna får betala förbättringen av äldrevården flera gånger om.

Ingenting talar heller för att socialdemokraterna hade skjutit upp den utlovade tandvårdsreformen, som nu blivit fallet med alliansens motsvarande vallöfte. Det sker i ett läge när överskottet är större i statens finanser än det var då löftet gavs och inga tillförlitliga prognoser pekar heller på att de skulle försämras.

Det kan finnas skäl att påminna om detta - nu när vi närmar oss den nya regeringens kommande vårbudget. Mycket - om inte allt - hade kunnat se lite annorlunda ut, om väljarna den 17 september 2006 reagerat som de nu gör i den senaste tidens opinionsmätningar. Då hade dessa s-vallöften varit på väg att förverkligas i stället för den politik som nu blivit eller blir verklighet.
Robert Björkenwall

Jobben, herrgården, partiska media och viljan att pröva nåt nytt

Analys
Jobben, herrgården, viljan att pröva nåt nytt och medias partiskhet avgjorde valet

Jobbpolitiken, herrgården och ett långvarigt regeringsinnehav är förklaringarna bakom sossarnas valförlust, enligt den valanalys TV4 nyligen trumpetade ut att man tagit del av.Jobbpolitiken för att många väljare uppfattade att s-regeringen inte hade någon, herrgården för att den skapade en mediebild av partiordföranden som skar sig bjärt mot arbetarrörelsens ideal och det långa maktinnehavet för att det gör väljarna mer benägna att vilja pröva något nytt.

Man får anta att det som ytterligare punkter tillkommer exempelvis högeralliansens lyckade genomslag i medierna - något forskare som medieprofessor Kent Asp dokumenterat i några DN-debattare och som visade att mediernas gynnande högern i valrörelsen. Särskilt allianspartiska var de stora och dominerande tidningsdrakarna i landet.

Den färdiga analysen är dock inte sammanställd än och kommer inte presenteras förrän efter att Göran Persson avgått på s-kongressen 17-18 mars. Det är förstås ingen slump. Man vill helt enkelt inte sammankoppla valförlusten och kritiken med den avgående partiordförandens långa, och länge (fram till de sista två åren) så framgångsrika, ledarskap.

Förståeligt, visst. Men samtidigt visar det upp en bild av socialdemokraternas problem, nämligen den inte precis helt ovanliga underdånigheten gentemot sina ledare och oviljan att rikta också befogad kritik mot dem - innan de hunnit avgå. Som i exemplet nu med Göran Persson och hans mindre goda ledarskapsförmåga de sista två åren vid regerings- och partiordföranderodret.

Den hittills så torftiga s-debatten kring valnederlaget i september 2006 går nog i mångt och mycket att förklara med just detta faktum. Men vore det inte bättre om partiet vågade lite mer lite tidigare och inte förspillde så mycket dyrbar tid på tövan och väntan? På vad - kan man undra? På Godot? Eller på att alla ska hinna ordna sina anletsdrag och ta till sig att partiet åkte på en förklarlig men ändå i många stycken självförvållad valförlust den 17 september 2006?

Men allt det där kommer väl när väl en ny s-partiledare är vald den 17-18 mars, eller hur? Ty lärdomarna av valförlusten måste dras och sedan en stark och slagkraftig oppositionspolitik snabbt formas - nu när valfläsket från alliansen alla löften börjar härskna och den ena utlovade förändringen efter den andra skjuts på framtiden.

Ja, den brutala försämringen i a-kassan har alliansen dock genomfört men till priset av en kraftig nedgång i opinionsstödet bland väljarna. Men annars är det mycket prat och lite verkstad.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com