Norrbotten - roadtrip till sex kommuner.

Norrbotten – rekordlåg arbetslöshet, kompetensbrist men rekordhög arbetslöshet i södra Sverige Sverige nordligaste län, Norrbotten, är av tradition ett mycket starkt socialdemokratiskt och rödgrönt röstande län. I en färsk mätning framgår att runt 63 procent nu stöder de rödgröna.Den sittande Tidöregeringen backar från 41 procent (valet 2022) till nu knappa 38 procent. Norrbotten är nu ännu starkare för att kasta ut Ulf Kristerssons misslyckade regering och ersätta den med en Magdalena Andersson-lett rödgrönt styre i höst. Större skillnad här i norr än jämfört med riket i stort, där färska SCB-mätningen visar att oppositionens överläge nu är 12,6 procent över regeringsidan. Här har jag rest runt på en del fina, förstärkta vägar med återkommande möten av tunga Kaunis Iron-lastbilar fulla med järnmalm från Pajala. Men också åkt på mindre bra eller där vägarna rustas som bäst. Och även mött mycket kritik för att järnvägen fungerar så uselt här i norr, sämre än i Finland. Svåra problem med upphandlingarna av tågtrafik och för svagt underhåll. Också den så viktiga Malmbanan - borde få dubbelspår - rustas nu med ynka 400 miljoner kr mot de 2,3 miljarder kr som krävs för att göra den helt trafiksäker. Varje stopp i trafiken kostar LKAB 100 milj kr dygnet. Totalt blir det besök i sex kommuner, bl a Kiruna, Pajala, Haparanda och Luleå. Och en avstickare till finska Torneå (med dess ädelmetallverk Outokumpu) blir det också. En viktig tvillingsstad till det mindre Haparanda med 9 100 innevånare. I Haparanda/Torneå är man starkt oroad för att man - precis som Helsingborg - blivit en hub för droghandel och lönsam "export" vidare till Finland. Berättar s-riksdagsledamoten Ida Karkiainen bekymrat. I stan finns också en växande trend, där minderåriga unga som blandar alkohol med amfetamin och ADHD medicin. Oroar starkt elevhälsan i stan. Tidiga insatser och fler vuxna behövs där minderåriga barn rör sig. I flera kommuner här i norr kämpar man med både kompetensbrist och rekordlåg eller just ingen arbetslöshet. Många måste bila eller flygas in. Inte bara bygg- och anläggningsarbetare, tekniker utan även restaurang- och hotellpersonal. Det i klar kontrast till den rekordhöga arbetslösheten i t ex sydliga Skåne och de totalt 500 000 arbetslösa i Sverige. Ett av Tidöregeringens stora misslyckanden - och nu kostar i opinionen. Medan man här i norr skriker efter arbetskraft, har investeringsboom men samtidigt också akut brist på bostäder. Särskilt så i gruvkommunerna Kiruna och Gällivare. Där LKABs gruvexpansion gör att gamla bostäder rivs (vissa värdefulla flyttas) samtidigt som de fort måste ersättas av nya men bra mycket dyrare. Från 7 000 kr månaden i det gamla till 12 500 kr i det nya. I riksmedia är det här så underrapporterat att många söderöver har svårt att svårt, se hela bilden. Kiruna (22 450 inv) flyttar inte sin stad för att man vill bygga nytt. Det sker enbart för att LKAB och Sverige behöver den högvärdiga järnmalm som finns under staden. Men kostnaden för det måste staten ta. Inte Kirunas skattebetalare. - Få utanför malmfälten vet. Och förstår inte att det nya Kiruna måste vi nu bygga upp helt på 8-10 år. När LKABs växande gruva "äter upp" det gamla. Det här är proportionellt lika stort som om 250 000 i Stockholm tvingades flytta till snabbt uppförda, nya boenden. Så stor är påverkan i Kiruna, säger kommunalrådet Mats Taaveniku,S, i nya, fina stadshuset Kristallen. Kiruna kommun har i nuläget en låneskuld på 2,9 miljarder kr. Och tidigare stadsflyttpengarna från LKAB är nu slut. Så den andra fasen i omställningen nu för kommande åtta år kan, enligt ekonomichefen och kommunalrådet, tvinga kommunen att ta ett nytt 1,8 miljarders lån. När flyttpengarna för första fasen från LKAB nu är slut, konstaterar Taaveniku bekymrat. Det här nya, andra steget måste staten och det mycket lönsamma gruvbolaget tillsammans också betala för. Fullt ut! Det är orimligt att lägga nya, miljardstora bördor på skattebetalarna i Kiruna, säger kommunalrådet. Så full kompensation och ett riktat investerings- och bostadsstöd för att bygga det nya behövs. Också för att att även äldre på väg in i eller redan pensionärer ska ha råd att bo i det nya med 5 500 kr eller mer i ökad månadshyra. En viktig orsak är också att byggkostnaderna i Kiruna är 50-75 procent högre än i landet i stort. Och all mark (99 %) ägs av staten (Statens fastighetsverk, SFV), inte kommunen. Vilket t ex gjort att när kommunens familjeomsorg måste flytta från sina gamla till nya lokaler så ökade lokalkostnaderna för dem med 6 miljoner per år, säger Taaveniku. I grunden handlar allt det här om en tvångsflytt orsakad en järnmalmsgruva som växer och ger många miljarder kr årligen tillbaka till statskassan. För hela perioden 2005 till 2025 blev LKABs samlade resultat 150 miljarder (148,3 miljarder mer exakt). Och fortsatt en bra affär för staten. - Men staten och regeringen måste nu ner från åskådarläktaren och börja göra verkstad av sin välmenande, men föga förpliktande retorik. Nu krävs aktiv stöttande handling. Kiruna och malmfälten har alltför länge behandlats som en råvarukoloni. Dags nu för staten och regeringen att ta ansvar, slår kommunalrådet fast med pondus. Här finns nu 3,5 gånger mer högvärdig malm att utvinna under gamla Kiruna än som LKAB hittills utvunnit under sina första 100 år! Så det stöd från staten som Kiruna nu omgående behöver är i praktiken snart återbetalt genom de mångmiljardvinster som det statliga bolagen årligen levererar till statskassan. Kommunen ska inte behöva skuldsätta sig mer. Nu måste staten ställa upp och skjuta till vad som krävs. Anser man i Kiruna kommunhus. Kommunalrådet efterlyser också en rejäl statligt handtag för att bygga ut Luleå tekniska universitet, LTU, campus och yrkesutbilda bort den kompetensbrist de nu har i malmfälten. Behövs fler lärare, sjuksköterskor, byggnadsarbetare etc för att täcka upp den personalbrist de nu har. Få fler skattebetalare boende i kommunen och minsks andelen fly in och fly out-personer. I stället för att dessa många bara kommer in och jobbar men bor och skattar i kustkommunerna i Norrbotten. Liknande problem har även t ex Gällivare och Boden (där nya stålverket Stegra nu byggs). Både många nya bostäder och mer av yrkesutbildad personal behövs. Små kommuner som Kiruna - 22 450 inv - och andra har normalt själva inte heller en så stor stab av stadsplanerande och upphandlande kompetens som stora omställningar kräver. Vilket kräver extra stöd och tillfällig hjälp med inhyrd kompetens. Och som i Kirunas fall även att förhandla med Statens fastighetsverk om tillgång till ny byggmark att planlägga. Och när mycket ska göras på mycket kort tid. Ska det gå fort, så blir ibland också fel. Som t ex med det redan uppskattade men rekorddyra Midnattssolsbadet (Fick själv en specialvisning av hela badet, så nog är det fint!) Men dyrt! Därför har kommunalrådet - efter en grundlig revision - nu satt till en extern utredning om vad som gick snett i badupphandlingen. Badet upphandlades under förra kommunalrådets tid, och han är inte kvar. Och den tidigare projektledaren redan fått lämna jobbet. Misstagen som då gjordes är kommunens, jämte byggaren Peab, säger Mats Taavenuku. Men det tar på intet sätt bort att det är staten, inte Kirunaborna, som har ansvaret för stadsflytten som den växande gruvan nu orsakar. Så ett på många sätt svårt och extra ordinärt läge har man i malmfälten. Och då behöver mer statligt stöd. När nu den mycket lönsamma gruvan växer och genererar nya miljardvinster på sin export [86 % till EU] och till SSAB i Luleå. Så både logiskt och rimligt att Kiruna nu tycker att mer av vinsterna från malmen - snart även sällsynta jordartmetaller i Geijergruvan - borde stanna i Kiruna (och Gällivare/Malmberget). Enligt samma modell som t ex finns i norska och finska gruv- och råvarukommuner. Liksom i Yukon i Kanada. Lär och "benchmarka" från goda exempel. Som historikern Curt Persson i Luleå berättade så skulle nog även förståelsen öka i LKABs ledningsgrupp och styrelse om flera av dem själva bodde i malmfälten. Något som faktiskt var ett krav från Kirunas grundare och LKABs förste disponent (1900-1920) i hans stab då. Och där tror han har rätt. Robert Björkenwall (Publcerad i bl a Arbetarbladet 6/6, Sydöstran m fl)

Mera sakpolitik och ideologi är vägen till maktskifte i Sverige

Den som åtminstone då och då följer den svenska politiska debatten i media har nog noterat hur ideologin lyser med sin frånvaro. Och just inga utfrågare ställer heller några frågor alls till de olika partiledarna om vilka visioner de har för framtiden och deras samhällssyn. Vad vilja ditt parti för framtiden? Allt, nära nog, har i stället reducerats till enkel budgivning och vem som mest kompetent bäst förvaltar vårt samhällssystem bäst. Och det är mycket sympatiskt för vår tid just nu i svensk politik. Också nu bara några få månader kvar till valet den 13 september. Är det bra att det blivit så? Allt reducerat till en fråga om bäst kompetens som förvaltare och där ideologisk nerv och driv just inte märks alls? Är det inte att underskatta väljarna? Vore det inte önskvärt med lite fler ledande politiker med lite mer ideologisk nerv? Politiker som vågar ta ut steglängden lite längre? Som Petet Hultqvist brukar säga. Och gärna också ideologiska grovjobbare – som f.d. riksdagspolitikern och fackföreningsmannen Peter Persson, S, som nyligen kommit ut med sina Drömmen om ett värdigt liv. Politiska minnen (Bokpro). Fin läsning om en person med djup förankring i arbetarrörelsens fackliga och politiska mylla. Och att lära av också nu. Jag tror att det finns efterfrågan på just mer ideologi och tydlighet i våra just nu alltför slätstrukna valdebatter. Just slätstrukenhet gjorde nog att många under våren känt en viss politisk oro i magen. Trots det rätt stora opinionsövertaget för oppositionen inför valet. Men möjligen har den nu släppt lite. Tidöregeringen brottas med fortsatt sviktande självförtroende och gör därtill egna misstag. Också kaxiga Sverigedemokraterna, SD. Ett uppenbart strategiskt misstag av statsminister Ulf Kristersson, M, är att Tidöhögern så tydligt sagt att SD kan komma att besätta uppåt hälften av en ny regering. Om de blir omvalda i september. Och just det har inte tagits emot väl av väljarna. Så att komma med just det beskedet i en viktig period då glappet mot oppositionens stora övertag hade behövt minska rejält om SD-dominerade regeringspartierna ska kunna vinna i höst har ju tvärtom ökat opinionsgapet. Ska Tidöhögern kunna sitta kvar i höst måste de övertyga fler väljare som under hela mandatperioden snarare lutat åt oppositionen att byta tillbaka. Men i stället har de presenterat – utöver beskedet om SD i regeringen – politik med tyngdpunkten ännu mer åt det högerextrema. Politik som främst gillas av SD. Men det motiverar inga mittenväljare att byta för ännu mer SD-politik i en ny Tidöregering. En annan faktor som talar för att Tidö inte överlever valet är att Socialdemokraterna – efter mycket velande – nu har börjat prata politik. Prata om sjukvård, välfärd och arbetslöshet. Och att de rika gott kan betala lite mer i skatt för att rusta Sverige för framtiden. Samtidigt som Socialdemokraternas strateger också insett att enbart på kompetens och bäst regeringsfähighet vinner man inte höstens viktiga linjeval. Det är dock också bra om de politiska förslagen som Socialdemokraterna börjat lyfta fram blir ännu lite fler. Utöver då att orka hålla i och vara tydliga mot vinsterna i skolan, omsorgen och de nyliberala marknadsmisslyckandena med privatiserad arbetsförmedling och olika delar av vår infrastruktur. Och för bort med karensavdraget i sjukförsäkringen, ökad lärartäthet i lågstadieskolorna, rejäla satsningar på sjukvården och en pension som även utslitna i arbetaryrken kan leva bra på. Gör Socialdemokraterna det med kraft och driv så känner väljarna igen sig – och det kan bära hela vägen fram till ett maktskifte den 13 september! I statsministerkampen anser väljarna i alla fall att oppositionsledaren Magdalena Andersson just nu är bäst på att förklara sin politik, mest kunnig och insatt, bäst ledare, bäst på att förstå vilka problem väljarna har och bäst på att kommunicera övertygande. Men inga val vinns enbart på ledarens kompetens. Därutöver behövs också en tydlig sakpolitisk agenda med ideologiskt driv som väljarna finner attraktiv! Robert Björkenwall (publicerad i bl a Sydöstran 7/5, Arbetarbladet Helsingfors 10/5 m fl) https://demokraatti.fi/mera-sakpolitik-och-ideologi-ar-vagen-till-maktskifte-i-sverige

Tågresor och tysk järnvägstrafik med förbättringspotential

Läste den fine författaren och folkhemsjournalisten Göran Greiders text i Dala-Demokraten om en jobbigt strapatsrik tågresa med tidningen Vi ner till Verona. Stor igenkänningsfaktor där för alla som då och åker tåg. Vanskliga projekt. Men ofta går det ändå hyggligt bra. Precis som han, liksom andra, erfarit är det inte någon helt bra ordning och reda ens med den tyska tågtrafiken heller. Reste själv härom veckan tåg runt i östra Tyskland med start från Berlin. Såväl deras ICE-tåg (snabbtåg) som lokal- och regiontåg, knappast prickfritt utan väl återkommande sena. Också ICE-tågen och sedan missade anslutningar med sen ankomst till olika slutmål. Precis som hos oss i Sverige är en grundorsak otillräckliga investeringar och eftersläpande underhållsberg som inte åtgärdats i tid. Och samma sak gäller kritiken rörande den helt otillräckliga överföringskapaciteten på det tyska elnätet från norr till söder. Något som nu, äntligen säger tyskarna, ska börja åtgärdas. Detta med hjälp av en jätteorder på 147 miljarder kr som det på området kraftöverföring världsledande Hitachi (f d Asea) i Ludvika nyligen fått. Något som lett till 2 000 nya jobb där. En av alltför få, nödvändiga infrainvesteringar som Merz koalitionsregering (med SPD) som nu är på väg. Den digitala infrastrukturen är t ex inte heller i nivå alls med en modern industrinations kravbild. Men upprustningen går långsamt. Leveransen är låg av regeringens alla utlovat investeringar för att få bättre fart på den tyska ekonomin. En ekonomi som ännu kämpar med nära nog nolltillväxt också i år. Samma var det i fjol och även året innan dess. Lika knackigt ser det även att bli med tyska ekonomin för 2027. - Merz (med svåra slitningar i koalitionen med SPD) pratar mycket men har hittills fått alldeles för lite gjort av allt sitt prat, som en man sa till mig när vi gick runt i dynamiskt växande Leipzig i Sachsen. Och det missnöjet kommer att visa sig i de olika delstats- och kommunvalen i höst. Precis som det redan så gjort i flera delstatsval i västra Tyskland i vår. Och tyvärr - med tanke på klimatet - är det lång väg kvar tills vi i såväl Tyskland som övriga Europa har ett sammanhållet och väl fungerande järnvägssystem. Alltför mycket återstår att göra innan vi är där! Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet m fl) : https://demokraatti.fi/kronika-en-kaotisk-tagresa-och-tysk-jarnvagstrafik-med-stor-forbattringspotential

Tyskland - en rundtur i AfD-land i Sachsen-Anhalt

I supervalårets 2026 i Tyskland har redan två delstats- och två kommunval genomförts genomförts med mycket problematiska utfall för den Merz-ledda CDU-SPD-regeringen. Ytterligare tre delstats- och ett kommunval återstår: Sachsen-Anhalt den 6 och i Berlin och Mecklenburg-Vorpommen den 20 september i östra Tyskland. Därtill ett kommunval i Niedersachsen den 13 september. - Förbundskansler Friedrich Merz, kristdemokrat (CDU), pratar mycket men gör för lite, konstaterade en äldre man som tidigare bott länge i Hamburg men numera i en mindre stad i AfD-land i Sachsen-Anhalt. Den i särklass mest populära politikern är inte Merz utan försvarsminister Boris Pistorius, SDP. Han toppar välförtjänt olika mätningar och håller en rak kommunikation som gillas av vanligt folk. Missnöjet med koalitionsregeringens resultat är fortsatt stort för att det blir för att ekonomin fortsatt går uselt. 2025 växte den tyska ekonomin med bara 0,2 procent och för 2026 har Merz-regeringen precis halverat sin BNP-prognos till bara 0,5 procent och svaga 0,9 procent för 2027. Så för fjärde året i rad stampar Tyskland på nära nog nolltillväxt. Exporten faller med 2,3 procent och den samlade industriproduktionen har fallit för andra månaden i rad. Arbetslösheten är den högsta på 12 år och med över 2,9 miljoner arbetslösa (6,3 %). Något som hittills lett till stora väljarbakslag för de båda regeringspartierna i Baden-Wurtenberg (8 mars) och Rheinland-Pfalz (22 mars) och betydande framgångar för högerpopulistiska AfD. Och än mera så lär göra i östra delstater – forna DDR-land – i särskilt Sachsen-Anhalt med Magdeburg som huvudstad och Halle an der Saale som största stad. Där kan AfD mycket väl ta över rollen från CDU som största parti efter valet den 6 september. Om de fortsätter surfa på nuvarande väljarmissnöje med Merz koalitionsregering i Berlin. Merz säger – som en metod att få fart på skrala ekonomin – att tyskarna måste arbeta mer. Detta om vi ska ha råd att behålla vårt välstånd, enligt Merz. I praktiken – med det säger inte en kristdemokrat – måste särskilt de tyska kvinnorna (17 miljoner deltidsarbetande) arbeta mer. Ty ännu bygger det tyska samhället på att kvinnorna (särskilt i västra Tyskland) tar hand om barnen. I östra Tyskland (f d DDR) är däremot vanligare med förvärvsarbetande kvinnor. Där är också förskolan hälften så dyr som i västra Tyskland. Samtidigt har tyska kvinnor i snitt 16 procent lägre lön än män. I Sverige är motsvarande gap 10 procent. Noteras ska också att bara Nederländerna har lägre faktiskt veckoarbetstid än Tyskland (ca 34 tim) i Europa. Och Tyskland har också den äldsta arbetande befolkningen i EU; en av fyra är 55 år eller äldre. Så visst går det att förstå att Merz börjar bli lite desperat vädjande att få mera fart på den sackande tyska arbetsmarknaden. Men utan att riktigt våga tala klarspråk om vad han exakt menar när han vill att tyskarna ska arbeta mer för att trygga framtida välfärd. I dynamiska och starkt växande östtyska metropoler som Leipzig(630 000 inv) men även tlll Dresden (539 000 inv) och andra i mindre städer finns en flyttrörelse från väst till öst. Allt fler återvänder österut efter tidigare flytt till västra Tyskland. Lite billigare boende, bättre utbyggd och billigare barnomsorg och kvinnor som vill jobba heltid bidrar till denna flyttrörelse. Och bland studenter blir särskilt Leipzig med bra universitet, dynamiskt kulturliv och ett av tyska bundesligans tre bästa fotbollslag (RB Leipzig) allt populärare. Men också Dresden och lite mindre orter som Halle, kulturpärlan Naumburg (filosofen Friedrich Nitzsches stad), Dessau med modernismens Walter Gropius Bauhaus-arkitektur och formgivning (Unesco-skyddat) och andra orter lockar återvändare från västra Tyskland. Livet här blir lite enklare och mer överblickbart hanterligt i Sachsen än det var i västra Tyskland. Är intrycket man får när man reser runt som välkommen svensk i ”Gustav Adolf”-land (fint, litet museum över honom och slaget i Lutzen i Weissenfels. Dit fördes hans kropp först efter slaget i Lutzen 1632. I samma småstad lärde jag mig också på skomuseet där att av en gång 47 000 skoarbetare i DDR, hade de minskat till 7 500 år 1991, något år efter Tysklands enande. Skor började mästersångaren Hans Sachs göra här redan på 1500-talet. Och i Bauhaus-staden Dessau växte tonsättaren Kurt Weil – med Tolvskillingsoperan och Mackie Kniven – upp och hade en far där som var kantor i synagogan där. Men både Kurt Weil och professor Walter Gropius lämnade nassestyrda Tyskland 1935 respektive 1934 för ett fortsatt yrkesliv i USA. Så många intryck och perspektiv får man också på en knapp vecka lång rundtur i Sachsen-Anhalt – i forna DDR-land. Robert _Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 23/4 m fl) https://demokraatti.fi/tyskland-en-roundtrip-i-sachsen-och-sachsen-anhalt

Stormaktsgrannars opålitlighet och hot att lära av

Kanada liksom Finland har båda intressanta lärdomar att ge Sverige när en stor granne agerar hotfullt. Såväl Kanadas premiärminister Mark Carney som Finlands president Alexander Stubb vet vad som krävs när man har en lång och svårbevakad gräns med militärt hotfull supermakt med territoriella ambitioner och potentiell annektering. Exempelvis när oberäkneliga och impulsstyrda Donald Trump hotat flera gånger med att göra hela Kanada till en ny amerikansk delstat. Eller när han hotat Danmark med att ta Grönland – ”på det ena eller andra sättet”. Och Finland har två brutalt hårda krigserfarenheter (1939-40 resp. 1941-44) av ryska stormaktsambitioner att sno åt sig finskt territorium. Och därefter då och då återkommande spänningar och hot kring sin långa gräns mot Ryssland, och krav på mer följsam utrikespolitik när Moskva så krävt. Det som periodvis kom att få beteckningen ”finlandisering” för att både bevara sig självständighet men samtidigt undvika att ”reta grannen i öster”. Anpassningar som länge förhindrade Finland att bedriva en mer tydlig, självständig utrikespolitik – och först långt senare (1995) möjliggjorde först medlemskap i EU och så även att gå med i Nato (efter ryska Ukrainakriget, ansöka i maj 2022 och medlem i april 2023). Både Carney i Kanada och Stubb i Finland vet att diplomati visserligen är både viktigt och ett bra verktyg i orostider. Men att fjäska och böja rygg för stormaktsledare som Trump och Putin aldrig lönar sig. Då kommer bara nya krav på nya eftergifter. Sådan mjäkighet är bara kontraproduktivt och ökar aptiten ännu mer hos autokratiska ledare. Något som Kanadas Carney tydligt visade i sitt starka tal mot Trump i det världsekonomiska toppmötet för en tid sedan i Davos. Insikten att inte lyda och böja rygg skapar automatisk trygghet mot nya hot och krav. Något som även Danmarks Mette Fredriksen och Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har förstått. Men däremot inte den mjäkige generalsekreteraren Mark Rutte i Nato. Han som aldrig är sen att smickra ”daddy” Trump. Sådant beteende riskerar bara att leda till nya hot och kravställande ukaser från Trumps sida. Och försvaga europeiska Nato- och EU-sammanhållning visavi Trump – och så stödet till Ukrainas försvar mot den Putin-ryska aggressionen. Eller för den delen försvaga fronten i Europa mot att vägra ställa upp på Trumps sida i deras ännu pågående krig mot Iran i Persiska golfen. Och som Trump trodde snabbt skulle ta slut efter bara några veckor. Ett krig som är ett utslag av Trumps hybris och fixering men som nu hotar att dra hela världen i en ekonomisk depression. Ett krig Trump drog igång utan att ens ha en riktig plan. Det troligen enda som nu kan få Trump att med något svepskäl (”alla mål är uppnådda”) avsluta denna dårskap är om marknaden tydligt reagerar och ett mera rejält börsfall annars hotar. Såväl inhemska ekonomin som hans egen Trump-klans möjligheter att berika sig ännu mer privat. Kanske är vi där snart? Ju förr desto bättre. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 5/4-26 m fl)

Lokalval i Tyskland och Frankrike och jämnt danskt folketingval

Lokalval i Tyskland och Frankrike med oväntade resultat och ett jämnt danskt folketingsval Intressant att följa utfallet av delstats- och lokalvalen i Tyskland och Frankrike. Så även det spännande danska folketingsvalet. Helt olika trender och utfall i valen i Tykland och Frankrike 22 mars, där för Socialdemokraterna, SPD, Socialisterna, SP, och de Gröna. Vi börjar med Tyskland och den dystra utvecklingen där. Andra tyska delstatsvalet – efter Baden-Württemberg – söndagen den 22 mars i Rheinland-Pfalz gick ungefär lika illa för SPD. Högerpopulistiska AfD gick fram med 11,7 % och nu över 20 procent i väljarstöd. Medan SPD som hittills styrt här nu backade med 9,2 procentenheter och fick nu 26,5 % i stöd. Därmed är 35 års SPD-styre över i delstaten. Nu blir det i stället CDU med 30,5 procent och plus 2,8 procent och som tar över delstatstyret. De Gröna hamnade nu på 8,5 i väljarstöd i delstaten. Så uppenbart fortsätter juniorpartnern SPD i Friedrich Merz koalitionsregering (CDU/SPD) vara den part som får bära hundhuvudet för väljarmissnöjet med ekonomin och annat i Tyskland just nu. Och de som drar politisk fördel av missnöjet och arbetarröster från SPD är fortsatt högerpopulistiska AfD. Och mer lär följa i kommande, andra delstatsval i höst. Om det är förvånande? Knappast. Men noterbart är även att borgmästaromvalet i München 22 mars också det ledde till att SPD tappat även den post, som SPD nästan ständigt har haft. Men nu gick den i stället till De Gröna. Tvärtom i de franska kommunvalen Men i de franska kommunvalen blev utfallen i de olika borgmästarvalen så nästan osannolikt bra för Socialistpartiet och vänstern. Inte minst så i de tre största: Paris, Marseille och Lyon. I Paris behåller Socialistpartiet, SP, borgmästarposten efter avgående Anne Hidalgo. Hon har haft posten sedan 2002, och har varit mycket populär. Nu lämnar hon över till partikollegan Emmanuel Grégoire. Parisarna har uppskattat Hidalgos styre med fler billiga hyresrätter och ett grönare Paris med gångstråk istället för bilar längs Seine, bussfiler, cykelbanor och trottoarer som stoppas från parkerade bilar. Högern vann alltså inte här. Trots att vänsterpopulistiska Det okuvliga Frankrike ställde upp mot Socialistpartiet i andra omgången. Klart ändå att satsningarna på en medveten miljöpolitik och bostadssituationen betalat sig för Socialistpartiet, liksom De Gröna på fler håll än enbart i Paris. Det var också många som trodde att i Frankrikes andra stad Marseille skulle högerpopulitiska Nationell Samling nu kunna ta hem borgmästarposten. Men i stället blev Benoît Payan omvald här som borgmästare. I Nice blev det dock en väntad framgång för Nationell Samling. I Frankrikes tredje stad Lyon omvaldes De Grönas Grégory Doucet som borgmästare. Om också med en knapp marginal mot en mittenkandidat. I Grenoble omvaldes De Grönas Laurence Ruffin med god marginal. Samma sak för den gröne Emmanuel Denis i Tours. I EU-parlamentsstaden Strasbourg vann socialisten och veteranen Catherine Trautmann över efter den hittillsvarande gröne borgmästaren Jeanne Barseghian. I Bordeaux vann Thomas Cazenave, från Macrons mittenparti, detta över den hittillsvarande gröne borgmästaren. Noterbart är att François Bayrou, som nyligen gjorde ett kort försök som premiärminister utan att lyckas få ihop en budget, förlorade sin borgmästarroll. Detta till en enad rödgrön konstellation i sydfranska Pau, där Bayrou innehaft posten sedan 2014. En annan känd politiker, Édouard Philippe, också tidigare premiärminister, från mittenpartiet Horizon, vann borgmästarstolen i kuststaden Le Havre. Han tippas av många bli en kandidat i presidentvalet 2027. Då ju Macron inte får ställa upp igen. Också i Nantes omvaldes Johanna Rolland från socialisterna. I Montpellier gjorde hennes partikollega Michaël Delafosse samma sak. Här trots att vänsterpopulistiska Det okuvliga Frankrike ställde upp mot honom. Också i Lille i norra Frankrike, samma sak. Även där stod slutkampen mellan socialisternas kandidat Arnaud Deslandes och vänsterpartiets Lahouaria Addouche. Vinst här för Socialistpartiet. Intressant att se vad det här betyder för kommande franska president- och nationalförsamlingsval år 2027. Förmår Socialistpartiet göra något motsvarande där och förhindra högern från att vinna? Men faktum är att i de franska lokalvalen fick extremhögerns Nationell Samling inte alls de stora framgångar som förväntats. Mindre bra är dock att de motsättningar som finns på den nationella nivån mellan vänsterpopulistiska Det okuvliga Frankrike och den övriga vänstern nu även är fortplantade till den lokala nivån. Liksom den tidigare sed som fanns i vänstersamarbetet att ställa upp kring starkaste kandidaten i andra omgången nu tyvärr uteblev på sina håll. Ingen bra trend om det blir så också i kommande presidentval 2027. Väntat jämnt danskt folketingsval I det – som vanligt – superkorta danska folketingsvalet den 24 mars – blev det precis så spännande som förutspåtts. Bensin- och energipriser, samt den debatterade förmögenhetsskatt som Socialdemokraterna vill införa – alla förmögenheter på över 25 miljoner danska kronor skulle beskattas med en halv procent varje år – blev stora frågor i valet. Men på slutet seglade även miljön och grishanteringen (32 milj årsproduktion) upp som valfrågor. Men även pensionerna (klassfråga) var åter med som viktig valfråga, särskilt för arbetarväljare. Utfallet i danska valet blev ett rejält försvagat Socialdemokraterna med minus 5,7 procentenheter till 21,8 procent och nu tapp ner till 38 mandat (-12). Vänster om S har Socialistisk Folkeparti, SF, gjort ett bra val, och blir näst största parti (11,4 %) och ökat med 5 mandat till 20 mandat. Så de lär nog få plats i en trolig, ny regering ledd av Mette Frederiksen. Liksom Lars Løkke Rasmussen och Moderaterne med sina 14 mandat. Sedan behöver åtminstone stöd från Radikale (10 mandat) och i någon form Enhetslistans 11 mandat. Då har man 93 mandat och sannolikt de grönländska mandatens stöd. Den borgerliga, blå sidan får på sin brokiga sida maximalt ihop 77 mandat. Och det räcker mest sannolikt inte ihop en blå regering. Borgerliga Venstre blev det tredje största partiet med cirka 10 procent och så flera andra mindre borgerliga och högerpopulistiska partier. Men vi får se. Ändå lutar det igen mest åt Mette Frederiksen som regeringsbildare igen – försvagad men ändå statsminister igen. Men först efter flera förhandlingsrundor, där, förutom hon själv, även Lars Løkke Rasmussen åter har en viktig roll. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 24/3, tidn Rörelsen 25/3, Sydöstran 26/3 m fl; https://www.sydostran.se/ledare/lardomar-fran-valen-i-tyskland-och-frankrike/

Växande problem för Tidö och kollaps för Liberalerna

Liberalerna i Sverige är nu ett parti utan egna väljare. Kärnan i partiet är redan nu lövtunt, så en desperat L-partiledningen hoppas på taktikröstare. Därför har nu 1,5%-partiet Liberalerna tagit bort den röda linjen och omfamnar högerpopulistiska Sverigedemokraterna,SD. Därmed har det historiska sanningen besannats igen. Lita aldrig på ett besked från 2000-talets liberalerna. Det som var sant igår gäller inte i morgon. Det brukar internt sägas även de borgerliga vännerna inom Moderaterna. Och med Liberalernas besked nu i mitten av mars att även de - av snöda stödröstmotiv - nu också de välkomnar Jimmie Åkessons SD i en eventuell, kommande borgerlig Tidö-regering efter valet i september så är nog Liberalerna slut som eget politisk kraft. På det sättet blir det här beslutet nu med omfamningen av SD-Åkesson också det historiskt unika och slutliga moraset för Liberalerna. Ett parti som en gång, tillsammans med Socialdemokraterna och den fackliga arbetarrörelsen, bidrog till att genomföra rösträtten med den allmänna och lika politiska rösträtten i Sverige. Om också ett par år senare än som skedde i Finland. Men så hårt var faktiskt motståndet från högerhåll mot införandet av den politiska demokratin i Sverige. Men för Liberalerna som parti är nu den politisk-ideologiska bankrutten ett faktum. Och den lär bli manifest på valdagen den 13 september. Då är dess tid som riksdagsparti också vara över. Ty att klara spärren på minst fyra procent av rösterna lär de inte få. Trots allt mera oblygt smicker mot högerhåll för att få stödröster i valet. Ty varför ska moderater och än mindre SD-väljare stödrösta på ett 1,5%-parti som Liberalerna? Särskilt som det just nu ser rätt kört för Tidögänget att kunna säkra ett omval den 13 september. Och särskilt som även knappt 4 %-partiet Kristdemokraterna, KD, också lär behöva stödröster för att vara kvar i riksdagen. Dessutom skulle stödröster på lilla Liberalerna helt klart öka risken att Moderaterna, M - redan 2-3 % mindre än SD - blir ännu mindre än största partiet SD på Tidösidan. Redan så är det generande för statsministern och M-ledaren Ulf Kristersson. Så varför skulle M-ledaren nu alls öppna för stödröster också på Liberalerna? Föga sannolikt. Utgångsläget är också i övrigt skakigat och med ifrågasatt trovärdighet för M-ledningens ledarskap nu inför valet. Så Moderaterna är på flera sätt rätt illa förberett på den valrörelse som nu stundar i Sverige. Därmed inte sagt att ett maktskifte redan skulle vara hemma för Socialdemokraterna och oppositionsledaren Magdalena Andersson. Även om oddsen för det är goda just nu. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 15/3 m fl)