Stormaktsgrannars opålitlighet och hot att lära av

Kanada liksom Finland har båda intressanta lärdomar att ge Sverige när en stor granne agerar hotfullt. Såväl Kanadas premiärminister Mark Carney som Finlands president Alexander Stubb vet vad som krävs när man har en lång och svårbevakad gräns med militärt hotfull supermakt med territoriella ambitioner och potentiell annektering. Exempelvis när oberäkneliga och impulsstyrda Donald Trump hotat flera gånger med att göra hela Kanada till en ny amerikansk delstat. Eller när han hotat Danmark med att ta Grönland – ”på det ena eller andra sättet”. Och Finland har två brutalt hårda krigserfarenheter (1939-40 resp. 1941-44) av ryska stormaktsambitioner att sno åt sig finskt territorium. Och därefter då och då återkommande spänningar och hot kring sin långa gräns mot Ryssland, och krav på mer följsam utrikespolitik när Moskva så krävt. Det som periodvis kom att få beteckningen ”finlandisering” för att både bevara sig självständighet men samtidigt undvika att ”reta grannen i öster”. Anpassningar som länge förhindrade Finland att bedriva en mer tydlig, självständig utrikespolitik – och först långt senare (1995) möjliggjorde först medlemskap i EU och så även att gå med i Nato (efter ryska Ukrainakriget, ansöka i maj 2022 och medlem i april 2023). Både Carney i Kanada och Stubb i Finland vet att diplomati visserligen är både viktigt och ett bra verktyg i orostider. Men att fjäska och böja rygg för stormaktsledare som Trump och Putin aldrig lönar sig. Då kommer bara nya krav på nya eftergifter. Sådan mjäkighet är bara kontraproduktivt och ökar aptiten ännu mer hos autokratiska ledare. Något som Kanadas Carney tydligt visade i sitt starka tal mot Trump i det världsekonomiska toppmötet för en tid sedan i Davos. Insikten att inte lyda och böja rygg skapar automatisk trygghet mot nya hot och krav. Något som även Danmarks Mette Fredriksen och Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har förstått. Men däremot inte den mjäkige generalsekreteraren Mark Rutte i Nato. Han som aldrig är sen att smickra ”daddy” Trump. Sådant beteende riskerar bara att leda till nya hot och kravställande ukaser från Trumps sida. Och försvaga europeiska Nato- och EU-sammanhållning visavi Trump – och så stödet till Ukrainas försvar mot den Putin-ryska aggressionen. Eller för den delen försvaga fronten i Europa mot att vägra ställa upp på Trumps sida i deras ännu pågående krig mot Iran i Persiska golfen. Och som Trump trodde snabbt skulle ta slut efter bara några veckor. Ett krig som är ett utslag av Trumps hybris och fixering men som nu hotar att dra hela världen i en ekonomisk depression. Ett krig Trump drog igång utan att ens ha en riktig plan. Det troligen enda som nu kan få Trump att med något svepskäl (”alla mål är uppnådda”) avsluta denna dårskap är om marknaden tydligt reagerar och ett mera rejält börsfall annars hotar. Såväl inhemska ekonomin som hans egen Trump-klans möjligheter att berika sig ännu mer privat. Kanske är vi där snart? Ju förr desto bättre. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 5/4-26 m fl)

Lokalval i Tyskland och Frankrike och jämnt danskt folketingval

Lokalval i Tyskland och Frankrike med oväntade resultat och ett jämnt danskt folketingsval Intressant att följa utfallet av delstats- och lokalvalen i Tyskland och Frankrike. Så även det spännande danska folketingsvalet. Helt olika trender och utfall i valen i Tykland och Frankrike 22 mars, där för Socialdemokraterna, SPD, Socialisterna, SP, och de Gröna. Vi börjar med Tyskland och den dystra utvecklingen där. Andra tyska delstatsvalet – efter Baden-Württemberg – söndagen den 22 mars i Rheinland-Pfalz gick ungefär lika illa för SPD. Högerpopulistiska AfD gick fram med 11,7 % och nu över 20 procent i väljarstöd. Medan SPD som hittills styrt här nu backade med 9,2 procentenheter och fick nu 26,5 % i stöd. Därmed är 35 års SPD-styre över i delstaten. Nu blir det i stället CDU med 30,5 procent och plus 2,8 procent och som tar över delstatstyret. De Gröna hamnade nu på 8,5 i väljarstöd i delstaten. Så uppenbart fortsätter juniorpartnern SPD i Friedrich Merz koalitionsregering (CDU/SPD) vara den part som får bära hundhuvudet för väljarmissnöjet med ekonomin och annat i Tyskland just nu. Och de som drar politisk fördel av missnöjet och arbetarröster från SPD är fortsatt högerpopulistiska AfD. Och mer lär följa i kommande, andra delstatsval i höst. Om det är förvånande? Knappast. Men noterbart är även att borgmästaromvalet i München 22 mars också det ledde till att SPD tappat även den post, som SPD nästan ständigt har haft. Men nu gick den i stället till De Gröna. Tvärtom i de franska kommunvalen Men i de franska kommunvalen blev utfallen i de olika borgmästarvalen så nästan osannolikt bra för Socialistpartiet och vänstern. Inte minst så i de tre största: Paris, Marseille och Lyon. I Paris behåller Socialistpartiet, SP, borgmästarposten efter avgående Anne Hidalgo. Hon har haft posten sedan 2002, och har varit mycket populär. Nu lämnar hon över till partikollegan Emmanuel Grégoire. Parisarna har uppskattat Hidalgos styre med fler billiga hyresrätter och ett grönare Paris med gångstråk istället för bilar längs Seine, bussfiler, cykelbanor och trottoarer som stoppas från parkerade bilar. Högern vann alltså inte här. Trots att vänsterpopulistiska Det okuvliga Frankrike ställde upp mot Socialistpartiet i andra omgången. Klart ändå att satsningarna på en medveten miljöpolitik och bostadssituationen betalat sig för Socialistpartiet, liksom De Gröna på fler håll än enbart i Paris. Det var också många som trodde att i Frankrikes andra stad Marseille skulle högerpopulitiska Nationell Samling nu kunna ta hem borgmästarposten. Men i stället blev Benoît Payan omvald här som borgmästare. I Nice blev det dock en väntad framgång för Nationell Samling. I Frankrikes tredje stad Lyon omvaldes De Grönas Grégory Doucet som borgmästare. Om också med en knapp marginal mot en mittenkandidat. I Grenoble omvaldes De Grönas Laurence Ruffin med god marginal. Samma sak för den gröne Emmanuel Denis i Tours. I EU-parlamentsstaden Strasbourg vann socialisten och veteranen Catherine Trautmann över efter den hittillsvarande gröne borgmästaren Jeanne Barseghian. I Bordeaux vann Thomas Cazenave, från Macrons mittenparti, detta över den hittillsvarande gröne borgmästaren. Noterbart är att François Bayrou, som nyligen gjorde ett kort försök som premiärminister utan att lyckas få ihop en budget, förlorade sin borgmästarroll. Detta till en enad rödgrön konstellation i sydfranska Pau, där Bayrou innehaft posten sedan 2014. En annan känd politiker, Édouard Philippe, också tidigare premiärminister, från mittenpartiet Horizon, vann borgmästarstolen i kuststaden Le Havre. Han tippas av många bli en kandidat i presidentvalet 2027. Då ju Macron inte får ställa upp igen. Också i Nantes omvaldes Johanna Rolland från socialisterna. I Montpellier gjorde hennes partikollega Michaël Delafosse samma sak. Här trots att vänsterpopulistiska Det okuvliga Frankrike ställde upp mot honom. Också i Lille i norra Frankrike, samma sak. Även där stod slutkampen mellan socialisternas kandidat Arnaud Deslandes och vänsterpartiets Lahouaria Addouche. Vinst här för Socialistpartiet. Intressant att se vad det här betyder för kommande franska president- och nationalförsamlingsval år 2027. Förmår Socialistpartiet göra något motsvarande där och förhindra högern från att vinna? Men faktum är att i de franska lokalvalen fick extremhögerns Nationell Samling inte alls de stora framgångar som förväntats. Mindre bra är dock att de motsättningar som finns på den nationella nivån mellan vänsterpopulistiska Det okuvliga Frankrike och den övriga vänstern nu även är fortplantade till den lokala nivån. Liksom den tidigare sed som fanns i vänstersamarbetet att ställa upp kring starkaste kandidaten i andra omgången nu tyvärr uteblev på sina håll. Ingen bra trend om det blir så också i kommande presidentval 2027. Väntat jämnt danskt folketingsval I det – som vanligt – superkorta danska folketingsvalet den 24 mars – blev det precis så spännande som förutspåtts. Bensin- och energipriser, samt den debatterade förmögenhetsskatt som Socialdemokraterna vill införa – alla förmögenheter på över 25 miljoner danska kronor skulle beskattas med en halv procent varje år – blev stora frågor i valet. Men på slutet seglade även miljön och grishanteringen (32 milj årsproduktion) upp som valfrågor. Men även pensionerna (klassfråga) var åter med som viktig valfråga, särskilt för arbetarväljare. Utfallet i danska valet blev ett rejält försvagat Socialdemokraterna med minus 5,7 procentenheter till 21,8 procent och nu tapp ner till 38 mandat (-12). Vänster om S har Socialistisk Folkeparti, SF, gjort ett bra val, och blir näst största parti (11,4 %) och ökat med 5 mandat till 20 mandat. Så de lär nog få plats i en trolig, ny regering ledd av Mette Frederiksen. Liksom Lars Løkke Rasmussen och Moderaterne med sina 14 mandat. Sedan behöver åtminstone stöd från Radikale (10 mandat) och i någon form Enhetslistans 11 mandat. Då har man 93 mandat och sannolikt de grönländska mandatens stöd. Den borgerliga, blå sidan får på sin brokiga sida maximalt ihop 77 mandat. Och det räcker mest sannolikt inte ihop en blå regering. Borgerliga Venstre blev det tredje största partiet med cirka 10 procent och så flera andra mindre borgerliga och högerpopulistiska partier. Men vi får se. Ändå lutar det igen mest åt Mette Frederiksen som regeringsbildare igen – försvagad men ändå statsminister igen. Men först efter flera förhandlingsrundor, där, förutom hon själv, även Lars Løkke Rasmussen åter har en viktig roll. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 24/3, tidn Rörelsen 25/3, Sydöstran 26/3 m fl; https://www.sydostran.se/ledare/lardomar-fran-valen-i-tyskland-och-frankrike/

Växande problem för Tidö och kollaps för Liberalerna

Liberalerna i Sverige är nu ett parti utan egna väljare. Kärnan i partiet är redan nu lövtunt, så en desperat L-partiledningen hoppas på taktikröstare. Därför har nu 1,5%-partiet Liberalerna tagit bort den röda linjen och omfamnar högerpopulistiska Sverigedemokraterna,SD. Därmed har det historiska sanningen besannats igen. Lita aldrig på ett besked från 2000-talets liberalerna. Det som var sant igår gäller inte i morgon. Det brukar internt sägas även de borgerliga vännerna inom Moderaterna. Och med Liberalernas besked nu i mitten av mars att även de - av snöda stödröstmotiv - nu också de välkomnar Jimmie Åkessons SD i en eventuell, kommande borgerlig Tidö-regering efter valet i september så är nog Liberalerna slut som eget politisk kraft. På det sättet blir det här beslutet nu med omfamningen av SD-Åkesson också det historiskt unika och slutliga moraset för Liberalerna. Ett parti som en gång, tillsammans med Socialdemokraterna och den fackliga arbetarrörelsen, bidrog till att genomföra rösträtten med den allmänna och lika politiska rösträtten i Sverige. Om också ett par år senare än som skedde i Finland. Men så hårt var faktiskt motståndet från högerhåll mot införandet av den politiska demokratin i Sverige. Men för Liberalerna som parti är nu den politisk-ideologiska bankrutten ett faktum. Och den lär bli manifest på valdagen den 13 september. Då är dess tid som riksdagsparti också vara över. Ty att klara spärren på minst fyra procent av rösterna lär de inte få. Trots allt mera oblygt smicker mot högerhåll för att få stödröster i valet. Ty varför ska moderater och än mindre SD-väljare stödrösta på ett 1,5%-parti som Liberalerna? Särskilt som det just nu ser rätt kört för Tidögänget att kunna säkra ett omval den 13 september. Och särskilt som även knappt 4 %-partiet Kristdemokraterna, KD, också lär behöva stödröster för att vara kvar i riksdagen. Dessutom skulle stödröster på lilla Liberalerna helt klart öka risken att Moderaterna, M - redan 2-3 % mindre än SD - blir ännu mindre än största partiet SD på Tidösidan. Redan så är det generande för statsministern och M-ledaren Ulf Kristersson. Så varför skulle M-ledaren nu alls öppna för stödröster också på Liberalerna? Föga sannolikt. Utgångsläget är också i övrigt skakigat och med ifrågasatt trovärdighet för M-ledningens ledarskap nu inför valet. Så Moderaterna är på flera sätt rätt illa förberett på den valrörelse som nu stundar i Sverige. Därmed inte sagt att ett maktskifte redan skulle vara hemma för Socialdemokraterna och oppositionsledaren Magdalena Andersson. Även om oddsen för det är goda just nu. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 15/3 m fl)

Trump gör vad han kan för att sabotera kommande val

Det är på flera sätt allt mera uppenbart att USA under Trump och Maga får allt mera otrevliga drag och likheter med 1930-talets kontinental- och Sydeuropa. Särskilt så social- och nationalfascismens Tyskland och Italien. Med stor, växande social oro, otrygghet och allt fler autoritära drag. Det som sker i Trumps USA – allt mer på ett sluttande plan – oroar allt fler i Norden och flertalet europeiska länder. Visst, finns de som tycker att Trump bara gör vad han lovade under valrörelsen. Åter andra är genuint oroade över vad de redan sett Trump göra men ändå vill tro att institutionerna ändå ska orka hålla emot Trumps autoritära sätt att styra. Men intrycket är att den tveksamheter ökar. Fler och fler anser nog redan att demokratin och rättsstatens principer är allvarligt hotade av Trumps autokratiska styre. Han underkänner alla val som han inte vinner och uppenbarligen uppmanar sina anhängare till statskupp, som när han förlorade valet 2020 mot Joe Biden. Uppenbart är Trump nu starkt orolig för att hans Magarörelse ska tappa kongressmajoriteten i valet i november. Och för att förhindra det görs valkretsar om, förbjuds brevröstning etc. Allt för att säkra fler republikanska platser och sannolikt inför valet kunna hota sätta in samma ICE-milis, som brutalt mördade två aktivister och trakasserade många andra i Minneapolis, Minnesota. I november lär sådan sättas in i storstäder med stor minoritetsbefolkning för att hindra dem från att rösta. I mycket är allt det här styrt av Trumps rädsla att vinner demokraterna valet i november så känner Trump hotet att på nytt hamna i riksrätt igen på grund av hans maktmissbruk. Det har han befarat och även sagt på ett internt partimöte. Dessutom vill han försöka undvika att bli så kontrollerad av kongressen att han i praktiken blir en ”lam anka”, kanske redan från nästa år. Noteras ska också att Trump vägrar respektera HD-domen om tullar. Han obstruerar och har i stället inför en höjd tull globalt på 15 % , oaktat att han inte kan besluta sådant ensam. Det sabbar dessutom handeln globalt. Ytterligare ett självsvåldigt beteende. Det som också bekymrar i relation till allt detta är att det numera finns så få seriösa medier och granskande journalister. 300 journalister har t.ex. sparkats av tidigare högt ansedda Washington Post, numera ägd av techoligarken Jeff Bezos. Även New York Times och dess journalistik möter allt mer extern och intern kritik. Antalet journalister är det lägsta någonsin i USA. Och Public service-tv och radio är i fritt fall sedan Trumps styre beslöt dra in det statsstöd de haft i sextio år för sin oberoende journalistik. I detta historiskt så viktiga läge är också detta allvarligt, eftersom det behövs oberoende och seriöst granskande journalistik inför det viktiga kongressvalet i november. Och när oron för de allt fler autoritära och odemokratiska dragen blir allt fler i Trumps USA. Robert Björkenwall PS. Techoligarkerna Bezos, Zuckerberg och den mest otrevlige och diktaturkramande av dem alla, Thiel, med hans algoritm-plattform Palantir (använt av t ex ICE-milisen och många säkerhetstjänster) borde och måste EU reglera hårdare. Danmark vill inte alls använda Thiels Palantir. Det borde t.ex. även svenska polisen inte göra. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 27/2-26 m fl)

Olof Palme - en visionär doer

28 februari 2026 var det exakt 40 år sedan Olof Palme mördades och Sverige förändrades. Och det ännu lika vanskötta som olösta mordet blev ett öppet sår som ännu år 2026 svider och gör lite ont. Det är dock lite tveeggat och inte odelat positivt att sätta politiker på piedestal. Men just Olof Palme var en på många sätt extraordinär, unik och spelade en särskilt viktig roll för många. Främst för svenska samhället men också internationellt. Många som minnas – och inspirerades av hans karisma och politiska gärning, starka internationella engagemang och hans visioner. Och särskilt så i motståndet mot Vietnamkriget och för att få bort apartheidregimen i Sydafrika. Där hans karisma och engagemang lyste som allra starkast, jämte för jämlikhet och jämställdhet (föräldraförsäkring etc.) i Sverige. Och där finns ingen som har lyckats fylla hans skor, lysa och leda som han gjorde. Däremot tror jag man ska vara försiktig med att använda Palme som slagträ i dagens debatt. Palme var ett barn av sin tid så hur han agerat i Sverige nu – med Sverige i Nato, ett imperialistiskt Ryssland och helt opålitligt trumpskt USA – går inte att veta. Men troligen hade han – som den verklighetsförankrade politiker han var – sagt samma sak som när han i oktober 1969 valdes till Socialdemokraternas partiledare: ”Det fruktansvärda börjar bli allvarligt.” Palme utgick från verkligheten. Han var – som alla goda och allra bästa Socialdemokraterna – både visionär och pragmatisk realpolitiker. Och som en extraordinär doer som även fick mycket gjort. Det som både idealist och realist. Palme hade – som få andra – förmågan att både lyssna på och göra verkstad av progressiva tankar som underlättade vanligt folks vardag. Samma gällde på arbetslivets område. Oförtrutet drev han på för en progressiv samhällsutveckling – men samtidigt ständigt beredd att göra kompromisser, utifrån vad som krävdes just där och då. Kanske bäst beskrivet som progressiv realism. Men obändligt stark i sina värderingar. Och ständigt öppen för konstruktiva lösningar på samtidens olika problem som pockades på att bli lösta. Av en visionär doer som Olof Palme. Just så minns vi honom som kanske allra bäst så här 40 år efter en okänd, sannolikt nu död man, ändade Palmes liv mitt i steget för 40 år sedan. Bäst hedrar vi Olof Palmes minne genom att fortsätta hans kamp – mot högerpopulism, autoritära krafter och stor oreda i den globala världsordningen. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 1/3 m fl) https://demokraatti.fi/olof-palme-en-visionar-doer

Arbetslöshetsfrågan och pensionen behöver få en mer vässad politik

Arbetslöshetsfrågan och pensionen behöver en vässad socialdemokratisk politik Socialdemokraterna i Sverige borde – som en viktig del i sin valstrategi tydligare ta fram en politik som vassare kopplar in varför nuvarande massarbetslöshet på en halv miljon (varav över 150 000 långtidsarbetslösa) och bara 84 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen inte löses med sänkt a-kassa och minskade (halverade) satsningar på jobbrustande utbildningar och andra stödåtgärder för de arbetslösa. Även Finanspolitiska rådet har effektivt avfärdat Tidögängets idé att det går att straffa och piska nu 594 000 arbetslösa in i jobb. När alla – Finanspolitiska rådet så även – vet att en kraftigt upprustad arbetsmarknads- och olika yrkesutbildningar, jobb- och yrkessvenska samt ökade investeringar, bostäder och infrastruktur etc. är vägen till fler i jobb. Inte en slaktad a-kassa och andra straffåtgärder. En annan viktig åtgärd för arbetarklassens väljare vore att kraftfullt driva frågan att alla utslitna, arbetsskadade byggnads-, industriarbetare och välfärdsarbetare inom sjukvård och äldreomsorg som inte orkar till nya pensionsåldern 67 år ska erbjudas en särskild trygghetspension efter 40 år i arbetslivet (jfr danska Arnepensionen!). Därutöver måste stödet till olika arbetsmiljöåtgärder förstärkas, liksom bort med karensen i sjukförsäkringen och ökat stöd för en effektivare rehab av arbetssjuka. Åtgärder som alla tillsammans kan bidra till att fler kan vara kvar i arbetslivet några år. På dessa områden krävs en vassare och mer sammanhållen politik från Socialdemokraterna. Nu spretar den och hänger ihop för dåligt för att bära bra nog in i valrörelsen! Fackföreningsrörelsen behöver dessutom utarbeta en mer genomarbetad plan för hur man kommer till rätta med svartarbeten på svensk arbetsmarknad. Robert Björkenwall (publicerad i bl a Arbetarbladet 27/1-26, Sydöstran m fl https://demokraatti.fi/debatt-arbetsloshetsfragan-och-pensionen-behover-en-vassad-socialdemokratisk-politik)

Krönika: Hopp om ett bättre 2026 än eländiga 2025

Krönika: Hopp om ett bättre 2026 än eländiga 2025 Leif Lewin, statsvetarnestorn från Uppsala universitet, skrev strax före nyårsafton tänkvärt och bra på DN Debatt om varför affärsmannen Trump ”kommer till korta gentemot Putin”. Detta helt enkelt för att politiken är en annan och bredare, samhällelig spelplan.”Därför är affärsmannen dömd att misslyckas i politikens värld”. Fullblodspolitiker med långsiktig strategi och mål vill inte ha en ”deal” med någon ”smart guy” från affärslivet. Trump, anser statsvetarprofessor Leif Lewin, blir som en förvirrad idrottsman som deltar i fel gren. Och blir då helt bortdribblad av ett skolat politikerproffs som Putin. Väl fångat och visar väl varför Trump hittills misslyckats med att ”mäkla fred” i Ukrainakriget mellan Purin och Zelenskyj. Och heller näppeligen inte kunna övertyga norska Nobelkommittén om att ens under 2026 få det fredspris som Trump själv tror sig förtjäna. Däremot är det mycket mer som talar för att 2026 kan bli det år som en allt mera tröttnad, lynnig och impopulär Trump förlorar ännu mera grepp om till och med hans eget republikanska parti (och även sin Magarörelse). Och då även majoriteten i åtminstone representanthuset i kongressvalet i november. Sannolikt även tappar några stolar i senaten till demokraterna. Oddsen att så sker under 2026 är just nu rätt goda för det! En annan god sida av det blir då också att Europa och ekonomin gynnas. Bland annat för att USA under 2026 sannolikt tvingas justera ner Trumps handelstullar ännu lite mer. I korstrycket från en mer motspänstig kongress och ökat tryck från EU och andra. Efter ett mörkt 2025 med olika trumpska brott mot internationella spelregler inom handel och annat, klimatfrågan, folkmord i Gaza, fortsatt brutalt ryskt anfallskrig på fjärde året i Ukraina och högerextremism som vuxit finns ändå hopp. Hopp om ett bättre 2026 – och ett motstånd som blir allt bättre organiserat på flera håll. Trots allt är en annan, bättre och mer hoppingivande värld möjlig att skapa. Stegvis men ändå åt ett mera positivt håll. Trots allt det svarta och sega vi upplevt under 2025. Och i Sverige är det bra för hela Norden (allt mer sammanhållet) om vi i september 2026 äntligen får en ny och bättre regering än den passiva och starkt högerdominerade som nu ännu styr nio månader till. Jag tror att många, många vanliga väljare inför 2026 längtar efter något helt annat att prata om än att låsa in 13-åringar I fängelse, om att gängledare borde förlora sina svenska pass eller om något nytt som SD råkar ha sagt. Fler, många fler vill i stället höra något som inger hopp och är kraftfullt framför allt om framtiden, något optimistiskt och gärna framfört med lite glädje. Något som vägleder och sprider lite ljus i allt det svarta just nu. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 31/12, Sydöstran 2/1-26, tidn Rörelsen 2/1-26 m fl; https://www.sydostran.se/ledare/hopp-om-ett-battre-2026-an-elandiga-2025/)