Peter Hultqvist "När allt förändras"

Recension. När allt förändrades behöver Hultqvist-doktrinen uppdateras. ”Russkij mir, Den ryska världen” fanns också när ”väst trodde fortfarande på fredlig samexistens och diplomati”, skriver Peter Hultqvist i sin nya bok När allt förändrades (2025). Han citerar den finländske journalisten Antti Blåfields varning i förordet till f.d. presidenten Mauno Koivistos bok Den ryska idén (Venäjän idea, 2001): Den ryska idén är expansion. Den realpolitiska insikten och de för många länge så dolda ambitionerna i Putins imperiebyggande Ryssland har präglat socialdemokraten Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (2014-2022). Och varför han tidigt steg för steg började bygga upp ett allt tätare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete med de nordiska länderna, och alldeles särskilt så med Finland. Och med olika partnerskapsavtal även med USA och andra, det som senare i den svenska debatten kom att kallas för ”Hultqvist-doktrinen”. För egen del var han heller inte främmande för ett svensk-finländskt försvarsförbund. ”Sverige och Finland tillhör samma militärgeografi.” Så försvaret av Sverige börjar i Finland, skriver Hultqvist. Men, som han skriver (s. 125) så hade även med ett sådant försvarsförbund, så ”hade det ändå slutat med en gemensam ansökan om medlemskap i Nato” (efter ryska angreppet mot Ukraina 2022). Man kan också ”fråga sig ifall Finland skulle ha valt JAS 39 Gripen istället för att köpa F35-plan om det funnits ett försvarsförbund”. Hultqvist är hos särskilt journalister känd för tidigare nämnda Hultqvist-doktrinen men lika mycket för vad han sade på den socialdemokratiska kongressen i november 2021. Detta när han med pondus slog fast: ”Det blir inga ansökningar (till Nato) sä länge vi har en socialdemokratisk regering…”. Men sex månader senare stod han, jämte Magdalena Andersson, och berättade för media att Sverige ansöker om medlemskap i Nato. Själv hade han på Försvarsdepartementet den 11 april 2022 konstaterat att läget var förändrat och nu var det ”dags att dra av plåstret”. Sverige måste också gå med i Nato samtidigt som Finland. En tät dialog med Finlands regering och president bidrog till den slutsatsen. Men också hans egen mamma Inez, krigsbarn från Kuusamo, ringde sonen och sade: ”Nu får ni gå med i Nato…Vi kan inte vara själva!” Peter Hultqvist framhåller i sin personliga och rappt skrivna bok också själv hur viktig hans finska bakgrund är. Den ”har jag haft med mig i hela mitt liv”. Just denna omsvängning i Natofrågan finns beskrivet på dryga 20 sidor i hans mycket välskrivna bok. Självklart tycker Hultqvist nu att han då i november 2021 gick för långt. Men ingen ståndpunkt kan gälla för all framtid, när omvärlden förändras. I boken skriver han mycket uppskattande om alla sina vänskapliga kontakter och samarbeten med sina finländska kollegor Jussi Niinistö (50 möten) och Antti Kaikkonen (60 möten); och mycket har de avhandlat och löst i bastun. Även om tidigare presidenten Sauli Niinistö är han mycket uppskattande; detsamma säger Niinistö om Hultqvist. Också Norges Jens Stoltenberg gillar Hultqvist. I boken beskriver Hultqvist hur han av USA tidigt blev informerad om att Ryssland skulle gå till angrepp mot Ukraina i februari 2022. Och själv hade han i riksdagen redan 2008 varnat för ett aggressivt Ryssland. Men många tyckte då att han överdrev. Trots det kunde det accepteras att han blev ordförande i riksdagens försvarsutskott. Att han sedan med en ny S-ledd regering 2014 blev försvarsminister var då en logisk konsekvens. Och samma lär ske igen om Socialdemokraterna kommer åter till makten efter valet 2026. Då kommer Finlandsvännen Peter Hultqvist få tillfälle att bygga vidare på sina reda så goda kontakter i Helsingfors och ute bland med Sverige samövande finländsk försvarsmakt. Det gäller också att öka samarbetet inom försvarsindustrin, där Sverige gör u-båtar i ”världsklass” (Hultqvist) och stridsflyg med hög teknisk kompetens. Hultqvist anser också att staten måste få en ökad roll inom försvarsmaterielproduktionen. Ja, hela försvarsindustrin kommer att bli ett allt viktigare samarbetsområde mellan de nordiska länderna. Särskilt nu när Nato ”med stor säkerhet…får en alltmer europeisk tyngdpunkt”. Troligtvis även en ökad regionalisering av Nato, som Hultqvist skriver i bokens slutkapitel. När ”Trumpadministrationen presenterar orimlighet…behöver det finnas kraft att tala klarspråk. Europas agerande får inte präglas av rädsla.” Men ”is i magen” (Ulf Kristerssons favorituttryck) håller inte som huvudstrategi, konstaterar Peter Hultqvist. Rätt så kan nog många tycka. Robert Björkenwall,(robert.eg@outlook.com) (publicerad i bl a Arbetarbladet, Hfors 22/6, tidn. Rörelsen 23/6, Sydöstran m fl) frilansjournalist, utredare) Recension: Peter Hultqvist; När allt förändras (2025); Medströms; 286 s

Socialdemokraterna med stärkt självförtroende inför framtiden

Sveriges Socialdemokrater lämnade Göteborg och partikongressen där med stärkt självförtroende (36,2 % i opinionsstöd i färsk SCB) och en tydlig politisk plattform. Därmed också en god för valet och möjligt maktskifte 2026. Kanske till och med lite bättre än förväntat. Några saker summerade är särskilt tydliga. För det första att Socialdemokraterna nu med sitt nya partiprogram och antagna politiska riktlinjer nu är tillbaka-till-rötterna och ambition att åter bygga Tage Erlanders det starka samhällets trygghet och välfärd för vanligt folk. Och då ligger fokus på de vardagsnära rättvisefrågorna som karensavdraget bort i sjukförsäkringen, billigare tandvård och arbetarpension. Just här och ingen annan stans ska man också vara om nästa val ska kunna vinnas och regeringsmakten återtas. Klassiska plånboksfrågor och där man samtidigt i handling vill visa att det då också handlar rättvisa, solidaritet och ett erkännande för alla dem som varje dag jobbar och sliter för vårt gemensamma samhälles bästa. Sverige "mera som Sverige", tillbaka till rötterna och Erlanders starka samhälle. Tydligt är för det andra också att Socialdemokraterna med starka opinionssiffror (36 %) nu agerar med ett ökat självförtroende. Och det ger också energi och stark tillit i den ekonomiska politiken - både ta in lite mer i skatter och att låna mer för att bygga och investera. Det som sedan ger muskler att leverera på rättvisefrågorna. Borta är mycket av den ängslighet och tövan som tidigare hämmat. Och det kan nu betala sig i valet 2026. Mindre bra, mera ofärdig och spretig är den kriminalpolitiska diskussionen inom S. Trots vissa klarlägganden och förbättrade kompromisser om den överhårda retoriken i de politiska riktlinjerna så saknas fortfarande ett både ett språk och åtgärdsprogram rörande brottsligheten och dess rötter som tillräckligt bra både bygger broar och skapar en god, ömsesidig förståelse mellan olika positioner inom Socialdemokraterna. Här finns ännu för lite av inte minst klassperspektivet kring framför allt brottets rötter och då även hur de ska åtgärdas. Och nära inga qick fixar heller finns. Här är det egna självförtroendet inte lika starkt och lusten att kopiera andras (politiska motståndares) lösningar lite för stor. Så här orkade kongressen inte riktigt hela vägen. Det var synd. Så här finns mycket mer att göra. Och den bitvis överskruvade krimretoriken från vissa ledande inom S behöver balanseras upp bättre av tydliga och konstruktiva motröster för en bättre helhet. Gott var däremot att kongressen orkade driva på om miljön, klimatfrågan och den gröna omställningen. Rätt skött finns här ett framtids- eller moderniseringsperspektiv. Något som partiledningen och Magdalena Andersson faktiskt behövde kongressens hjälp med för att inte slarva bort i sin "mera som Sverige"- och folkhemsbyggande retorik. I en analys av kongressen och dess medskick till partiledningen blev också tydligt hur stark faktiskt den fackligt politiska samverkan är. Och hur den påverkar och gör de politiska besluten bättre i vardagsnära plånboks- och arbetslivsfrågor. Fackligt förankrade ombud på kongressen driver på och vässar hela partiets politik så den kommer närmare verkligheten. Gör den mer konkret och mindre luddigt såphal. Och det är bra. Synd bara att inte fler med den bakgrunden och förståelsen inte fick plats i högsta partiledningen! Mitt intryck är också att även t ex skogslänens ombud bidrog bra så att helheten på kongressens beslut blev lite bättre än förväntat. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 2/6-25 m fl https://demokraatti.fi/en-socialdemokratisk-kongress-ar-over-och-gav-vagledning-infor-framtiden

Forskarrapport om maktbalansen vid lönesättning

Jag var nyligen på ett seminarium i tankesmedjan Arena Idés och Facken inom industrins regi i Stockholm om arbetsgivarnas lönesättande makt och den ojämlikhet som råder när villkoren sätts. Mindre dock så i Sverige och Norden men desto mera så runt om vår omvärld. En av dem som forskat mycket kring detta är Alan Manning, professor vid London School of Economics. På seminariet gick han igenom sin forskning, främst utifrån brittiska men även med en del referenser till svensk och tysk arbetsmarknad. Detta gjorde han utifrån begreppet monopsoni, allt flitigare använt i den ekonomiska forskningen om arbetsmarknadens maktförhållanden. Monopsoni är inte så välbekant bland arbetsmarknadens lönesättande praktiker utan främst bland forskare. Begreppet betyder ensam köpare (arbetsgivaren här) i motsats till det mera kända ordet monopol, alltså ensam säljare på en marknad. I takt med att ekonomer ökat sitt intresse för den lönesättande makten har begreppet monopsoni hamnat mer i fokus och även fått allt flitigare använt i den ekonomiska forskningen om arbetsmarknadens maktförhållanden. Monopsoni är inte så välbekant bland arbetsmarknadens lönesättande praktiker utan främst bland forskare. Begreppet betyder ensam köpare (arbetsgivaren här) i motsats till det mera kända ordet monopol, alltså ensam säljare på en marknad. I takt med att ekonomer ökat sitt intresse för den lönesättande makten har begreppet monopsoni hamnat mer i fokus och dess betydelse också vidgats. och just på det här området är nationalekonomen Alan Manning en av de främsta. Som Manning konstaterade betyder begreppet monopsoni en enda köpare av arbetskraft. Men det används också i bredare för att beskriva situationen där arbetsgivare har övertaget i löneförhandlingar. Och här gjorde Manning en historisk återblick och hur många ekonomer på 1970-talet menade att löntagarna då hade för mycket makt via sina fackföreningar. Något som ledde till olika avregleringar och försvagning av fackens ställning, främst då i Margaret Thatchers Storbritannien och Ronald Reagans USA. Men det gick inte alls som ekonomerna trodde. Tvärtom har dessa avregleringar inte alls gett önskat resultat, utan ökande ojämlikhet och totalt sett rätt låg produktivitetstillväxt, enligt professor Manning. Maktrelationen i lönesättningen mellan arbetsgivare och löntagare är allt annat än likvärdig. Och då blir – om den ena parten försvagats – resultatet av ett avtal eller kontrakt inte alls att båda gynnas hyfsat lika. Då behöver man ingripa för att maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare blir mera balanserad. Både effektivitets- och rättviseskäl talar för detta, menar professor Manning. Men helt lätt att åstadkomma detta är det inte, enligt Manning. En sådan metod är t ex att reglera så att minimilönerna höjs. En annan att skapa en mer aktiv konkurrenspolitik och bättre reglering av arbets- och kollektivavtalen. Starkare och mera välorganiserade fackföreningar är också bra. Men just det är svårare i många länder när färre vill vara med i fackföreningarna. I Sverige och Norden är det ju inte så och den svenska arbetsmarknadsmodellen är fortsatt framgångsrik. Den fackliga organisationsgraden är fortsatt hög samtidigt som produktiviteten ligger i världstoppen. Och sysselsättningsgraden är också mycket även bland lågutbildade, trots höga lägstlöner. Så den svenska modellen är väldigt framgångsrik. Och om jag kunde introducera något liknande i Storbritannien så skulle jag göra det, sade professor Alan Manning. Men som konstaterades i den efterföljande paneldebatten är andra viktiga faktorer för modellens framgång att det också finns ett gott socialt skyddsnät och kompetenshöjande åtgärder för arbetskraften samt förmåga och stöd att ställa om och vara positiv till ny teknik (AI och annat). Också detta kräver regleringar i jämlika partsförhållanden. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 6/6,Rörelsen 7/6, Sydöstran m fl) https://demokraatti.fi/battre-maktbalans-vid-lonesattning-ger-battre-ekonomiskt-utfall-for-alla