Sverige som landet utanför 1939-45 - ett sakprosans storverk

Låt det bli sagt med en gång: Henrik Berggrens tre band om Landet utanför, Sverige och kriget (1939-1940, 1940-1942 och 1943-1945) kommer att bli en klassiker. Och kanske särskilt så den tredje och sista delen om krigsåren 1943-45 som i höst kommit ut på Norstedts förlag och samfällt fått mycket goda recensioner. Men dessa tre volymer har vi fått en både intressant och samlad bild av betydelsefulla delar av vår historia och vardagslivet under krigsåren 1939-45. Vilket enastående arbete Henrik Berggren utfört med dessa tre böcker. Ett gigantiskt arbete med tanke på att särskilt åren 1943-45 är sämre beforskat. En fin läsning är de. Men den tredje, nyutkomna boken slutförs arbetet om krigsårens Sverige och boken har välförtjänt också nominerats till årets Augustpris i sakprosaklassen. De tre böckerna om Sverige som stod utanför Andra världskriget ges en tämligen heltäckande bild av såväl vardagsliv som politiska och militära analyser om kriget och vad som hände i vårt land inom Per Albin Hanssons samlingsregering. Men minst lika viktigt är inblickarna socialt och inom vardagslivet, rapporteringen i media och om hur besluten på olika nivåer och om världskrigets fasor i stort och särskilt då i Sverige och de nordiska grannländerna. Med det här jättearbetet ger Berggren oss en mycket god överblick och kunskap om kriget och om Sveriges roll och svårigheter att pragmatiskt men strategiskt välavvägt lotsa fram landet så att vi kunde undgå att dras med i kriget. Det nya i historikern Berggrens skildringar är att de bygger på så många källor och att den ”stora” politiken förs samman med hur intressanta personer i olika positioner agerar, men också att konflikter noggrant beskrivs. Astrid Lindgren som skrev krigsdagbok 1939-1945 används som en återkommande folklig kommentator, liksom en del andra dagboksförfattare. I den första boken beskrivs bland annat en inre socialdemokratisk strid om Sveriges roll under kriget mellan Sovjet och Finland 1939. Där manövrerade statsminister Per Albin Hansson skickligt mellan aktivisten Rickard Sandler och skeptikern Ernst Wigforss. De är på olika linjer och är hotande för sammanhållningen inom Socialdemokraterna. När tyskarna inleder världskriget bildas en samlingsregering med fem S-ledamöter mot sju borgerliga. Men med de centrala posterna innehas av Wigforss (finansminister), Möller (socialminister), Sköld (försvarsminister), Herman Eriksson (handelsminister) och så förstås Per Albin Hansson, statsministern. Andra profilerade s-politiker som Sandler och en arg Arthur Engberg fick lämna. En viktig styrka i Berggrens arbete är att han inte ger enbart fakta om politiska beslut och krigets utveckling, utan med finns också om annat som Bangs journalistik, författarna Karin Boyes sista tid och Eyvind Johnsons Krilon-trilogi som tillsammans med många olika källor ger många bilder och fakta om Sverige under kriget. Särskilt intressant vid sidan om nazismens ideologiska innehåll, Hitlers krig och beslut att förinta judarna är, inte minst, den kanske mest omstridda, inhemska händelsen under kriget, det som kom att kallas midsommarkrisen 1941. Hitler-Tyskland plötsligt ställde krav på trupptransporter via Sverige till Finland där tyskarna och Finland inlett kriget (finska Fortsättningskriget 1941-44) mot Sovjet. Kravet var att en tysk infanteridivision med 15 000 soldater skulle ges tillstånd till transport från Norge genom Sverige till krigsfronten. Det blev ett svårt beslut för Socialdemokraterna i samlingsregeringen. Ett ja ansågs vara ett mycket större brott mot neutraliteten än den tidigare tillåtna tyska permittenttrafiken. Nu var det skarpt läge på allvar. Och vår tyskvänliga kung ville att Sverige skulle säga ja, liksom de borgerliga i regeringen. Och Sverige överbefälhavaren Thörnell var protysk och inte att lita på. Och i denna svåra kris hade Per Albin att lotsa fram ett beslut. Möten blixtinkallades och regeringssammanträde hölls tidigt på morgonen på midsommaraftonen den 23 juni 1941. Det var ett tungt och allvarligt sammanträde som pågick länge. Ett ja var ett brott mot svenska neutraliteten. Ett nej innebar en allvarlig risk för krig med Tyskland. Hårdast emot var trion Sköld, Wigforss och Möller, Per Albins viktigaste partikamrater. De borgerliga ledamöterna var på andra sidan och för ett ja till Tyskland. Det utvecklades till en svår kris. Sköld ansåg att ett ja innebar att S-ledamöterna borde lämna regeringen. Och rädslan för tysk invasion var samtidigt stark hos de flesta. I det här svåra läget visade Per Albin Hansson visar sin skickliga skicklighet. På midsommardagen träffades de olika riksdagsgrupperna till avgörande möten. Berggren skriver i boken 1940-42 om S-krisen: ”Per Albin gjorde en av sina välavvägda sammanfattningar. Trion Wigforss, Möller och Sköld stod fast, vidhöll sina nej och fick stöd av Undén, Sandler och några till.” Hur skulle det gå? När S-riksdagsgruppen höll beslutsmöte kom Per Albin igen efter många inlägg och talade om kungens abdikationshot och att han inte ville släppa regeringsmakten, men som skulle bli resultatet av ett nej. Han ansåg också att en regering utan socialdemokrater skulle bli för svag för att stå emot nya, större hot från Tyskland. Först efter fem timmars sammanträde blev det votering. Per Albin krävde ett klart beslut och att ”man tog alla konsekvenser” av ett nej. Beslutet i gruppen blev 159 för avslag och endast två för bifall. Så var läget och som ledde till Per Albins andra votering med en skickligt formulerad fråga och krav på ett ”användbart” resultat. Statsministern hade väntat ut en möjlig lösning på en omöjlig intern partikris. Henrik Berggren citerar resultatet av det följande beslutet av Socialdemokraterna. Det innebar 72 röster för och 59 emot formuleringen ”att om de borgerliga icke vill medverka härtill att säga nej (till tyskarna) ansåg sig gruppen nödsakad i enighetens intresse medverka till ett tillmötesgående svar om transitering av ifrågasatta trupper”. Statsministern hade med sitt tålamod lyckats tygla trion Sköld, Wigforss och Möllers motstånd. Och det var varken första eller sista gången landsfadern Per Albin med sitt skickliga sätt väntade ut en problemlösning till framgångsrik. När sedan regeringen skulle fatta beslut hade de borgerliga partierna valet mellan att säga nej till transiteringen och skapa kris eller gå fram med ett ja, vilket då löste Per Albins och S-partiets inre problem, så att också de tunga s-ledamöterna kunde fortsätta i regeringen. Det som kallas midsommarkrisen 1941 stötts och blötts och kritiken har på sina håll varit hård mot regeringens beslut att säga ja till Hitlertyskland och därmed bryta mot neutraliteten. Det har kallats undfallenhet och kritiserats jämsides med den politik som stoppade tidningskritik mot Hitler genom konfiskation av vissa kritiska tidningarnas (Trots allt m fl) upplagor fram till att kriget vände efter 1943 och censurapparaten gradvis monterades ner. Och de tyska medlöperiet i officersmässar, vissa akademikretsar – även överbefälhavaren Thörnell – och vissa delar av statsapparaten beskrivs väl av Berggren i sista volymen. Särskilt tydligt blev omsvängningen när västmakterna USA och England började planera för invasionen och slutkriget, med Dagen D- landstigningen 6 juni 1944. Relationerna till det ockuperade Norge normaliserades och Sverige öppnade för flyktingar (bl a danska judar och Bernadottes de vita bussarna i Tyskland) och utbildning av norska poliser i Sverige. Förhållandet till Finland förblev länge mera komplicerat på grund av Fortsättningskriget med tyskt inslag samt president Rytis uppgörelse med Ribbentrop midsommaren 1944. Men oaktat detta så gjordes flera försök från svensk sida att diplomatiskt uppmuntra Finland att sluta en separat fred med Sovjet i mars 1944 för att bevara sin självständighet och acceptera att Karelen åter var förlorat. Och så blev det ju men först i 19 september och först efter nya hårda strider sommaren i Tali-Ihantala på norra karelska näset. Från de allierade England och USA fanns också ända in i 1944 en kvardröjande kritik mot Sverige på grund av tidigare eftergifter till tyskarna och för exporten av järnmalm (dock informellt godtagen av Churchill) och SKF:s export av kullager till Tyskland fram att de ströps nästan helt. Men rätt snart kom dock Sverige att accepteras som en tydlig västmakt; men alliansfritt ändå. Det mesta talar för att Henrik Berggrens tre böcker om Sverige som landet utanför under 1939-45 kommer att bli en klassiker. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet,Helsingfors....)