Nordens främsta Rysslands-korre om Putins Ryssland

Nordens just nu främsta Rysslands-korre är tveklöst finlandssvenska DN-korren Anna-Lena Laurén, välförtjänt hedrad och belönad i flera sammanhang. Hon besitter ett djup och med ryskt vardagsliv en lysande tonträff. Dessutom skriver om bra. Husis- och DN-korren Anna-Lena Laurén bokdebuterade med essäsamlingen De är inte riktigt kloka de där ryssarna år 2008. Tretton år senare ger hon nu ut en fristående fortsättning. Och inte har ryssarna politiskt sett blivit direkt politiskt klokare sedan dess. Möjligen lite mera avvaktande skeptiska visavi den tsarlikt styrande Putin och hans klemtomanska gelikar i Sammetsdiktaturen (2021). I bokens 20 essäer genomlyser Anna-Lena Laurén dagens Ryssland, en putinsk sammetsdiktatur i viss gungning. Hon skriver roligt, påläst och pedagogiskt, klarsynt och välformulerat. Precis som vi följer henne i DN och finlandssvenska Husis i Helsingfors blivit vana vid i hennes prisbelönta nyhetstexter, reportage och kolumner. Husis är den folkliga beteckningen för Hufvudstadsbladet, och hennes texter förekommer även i finska tidskriften Suomen kuvalehti. Den som följt Lauréns rapportering i DN känner igen sig i boken Sammetsdiktaturen, där hon återkommer många gånger till enskilda människor hon mött och söker upp i Ryssland under sina snart 15 år i landet. A-L Laurén med rötter i Åbolands skärgård flyttade till Moskva år 2006 och är i dag bosatt i Sankt Petersburg, där hon bor med en dotter och pudel. Då och då skymtar också de fram i hennes texter, som ofta börjar i alldeles vardagliga händelser i den putiska sammetsdiktaturen. Kulturkrockar och människomöten som nästan sömnlöst glider över i knivskarp samhällsanalys av Putins kleptokrati. Laurén tar oss med på reportageresor över hela landet. Från Gulagläger i Ural, via Putinkritiska demonstrationer i ryska fjärran östern (Vladivostok), till Stalins massgravar i ryska Karelen och kärret i Sjies, som ska omvandlas till en avstjälpningsplats för Moskvabornas sopor. Vi får träffa frimodiga individer som vågar göra motstånd, trots att de vet att det kostar. I vissa fall deras liv, ibland bara friheten. Någon gång ingenting – om du anses vara tillräckligt ofarliga. Till skillnad från en riktig diktatur är det nämligen tillåtet att demonstrera i en sammetsdiktatur. Till och med att rösta. Putinregimen vill gärna framstå som ”demokratisk”. Men som Laurén konstaterar: ”Att vara lite demokratisk är lika omöjligt som att vara lite gravid”. Laurén skriver också om den mest kända motståndaren av alla, Aleksej Navalnyj. De texterna är skrivna så sent som senhösten 2020. Trots detta är de sannolikt just de kapitlen som kommer att åldras snabbast i hennes bok. Om Navalnyj ens överlever sin hungerstrejkande vistelse i ett ryskt fångläger där han nu sitter internerad. I åter andra kapitel är hennes texter mera tidlösa. Laurén är bra när hon skriver om språkets makt. Om detta hur lätt vi tappar bort varandra och oss själv i ett språk, som är fullt sysselsatt med att dölja och inte säga sanningen. Hur orden berövas sin betydelse, i takt med att sanningen stegvis lakas ut. Hur halvsanningar och rena lögner blir en del av vardagen. Kanske den viktigaste spelbrickan i en sammetsdiktatur av Putins märke. Alltså detta ständiga relativiserandet och den ryska oviljan att göra upp med sitt förflutna och se sanningen i vitögat. Det går som en röd tråd genom hennes bok. Det är just den här som är själva basplattan för den putinska – eller för den delen även Orbanska (Ungern) eller Erdoganska (Turkiet) – autokratiska formen av ”demokrati” i dagens Ryssland. Där råder ingen tvekan i Lauréns bok. Hon åtkommer ständigt till Putinregimens lögner och halvsanningar som grumlats till så mycket att de inte längre stämmer med realiteterna där ute. På sätt och vis är det precis vad man i Kreml vill få ryssarna att tro, nämligen att ingenting är sant och att alla ljuger. Inte minst västvärlden, som Putinregimen älskar att kalla russofobisk. Anna-Lena Laurén kan och skriver om Ryssland. Bra dessutom. Men indirekt skriver hon på ett sätt som även handlar om våra egna nordiska och kontinental-europeiska populister. Hur de arbetar jobbar och varifrån de hämtar sin inspiration. Inte minst då hur viktigt det är att lära sig mera om dem som man uppfattar som skenbart folkliga proteströrelser med ett ”folkligt tilltal” och enkla lösningars budskap. Också där finns lärdomar att dra av Lauréns senaste Rysslandsbok. Också därför är det bra att en stor tidningsdrake som DN klokt nog har städslat en sådan som Anna-Lena Laurén i sammetsdiktaturen i Putins Ryssland. Det är bara att hoppas att en penna som hennes orkar och vill stanna där – länge. Ty sådana som hon behövs där i tider som dessa! Robert Björkenwall (070-678 61 95) (Publicerad i bl a Sydöstran m fl),