Ett bättre Europa - men hur?

Den 26 maj är det val igen i Sverige? Va, vi röstade ju för bara ett halv år sedan - i september 2018 - till riksdagen som varför val nu igen?, frågar du dig kanske. Jo, nu handlar det om ett annat parlament, Europaparlamentet, det enda folkligt direktvalda organet inom EU. Och i år är det fem år sedan vi senast röstade fram våra då 20 och nu sannolikt 21 svenska representanterna till Europaparlamentet. En fler än för fem år sedan eftersom britterna p g a Brexit inte ska ingå i det nya Europaparlamentet. Men valdeltagandet i detta parlamentsval är bara drygt hälften – 87 mot 51 procent – jämfört med till våra svenska riksdagsval. Blir det ungefär samma, färre eller fler som väljer att utnyttja sin rätt att avgöra vilka som ska vara svenska folkets 21 representanter i nya EU-parlamentet? Ja, det återstår att se. I det snart avgående EU-parlamentet som valdes in 2014 ingick 5 ledamöter från S, 4 från Mp, 3 från M, 2 från högerpopulistiska SD, 1 från KD, 1 från C, 1 från V och 1 från feministiskt initiativ, Fi. Hur det går nu och vilka som vinner respektive förlorar platser i nya EU-parlamentet, ja, det återstår att se. Och vem tar det extra mandat som Sverige nu får? Men än så länge ligger kampanjarbetet i viloläge och alla partier har inte ens ännu presenterat sina kandidater och än mindre sina valmanifest. Så i väntan på detta kan det vara läge att “läsa på” om EU och vad de egentligen gör där i Bryssel för att vara lite förberedd. En god sådan hjälp får den intresserade av den f d EU-parlamentarikern Göran Färm, S, som satt i EU-parlamentet i 13 år och nu har sammanfattat sina erfarenheter i den drygt 360 sidor tjocka “Ett bättre Europa” (Premiss förlag). Den här boken – personligt skriven – kan beskrivas som en mix av EU-historik om varför Sverige efter mycket tövan ändå gick med, varvat med självbiografiska återblickar från såväl inrikespolitik – bl a S-kongressdebatten 1993, Ingvar Carlsson-regeringens EU-ansökan, folkomröstningen, Sveriges EU-inträde 1995 – som från Färms egna upplevelser och intryck från EUs regionalkommitté, parlament och det snåriga arbetet med EUs långtidsbudget. I boken ger Göran Färm många och lärorika inblickar om det inre arbetet i EU-parlamentet som media inte alltid varit så bra på att rapportera om. Där ligger bokens stora värde och inte minst då om hur Färm som ledande socialdemokrat hade inflytande över i det sega processandet kring innehållet och prioriteringarna i EU:s budgetpolitik, primärt EUs långtidsbudget. Som framgår av de inblickar Färm här ger var och är det ett tufft kubbande för att till slut få till stånd en rimligt godtagbar kompromiss om EUs ekonomiska prioriteringar och tyngdpunkter i en hyfsat offensiv, investeringsinriktad ekonomisk politik kontra vad de enskilda EU-länderna önskade och varit beredda att släppa till. Den här motsättningen mellan det nationella – och ambitionen att “inte ge Bryssel för mycket” – och EU-kommissionens och parlamentets att vilja ha och göra lite mer är en ständigt återkommande armbrytning. Och där är inte heller – föga förvånande – ens de egna partiets nationella politiker med hela vägen med vad partiets EU-parlamentariker önskar och kräver, som framgår av Göran Färms inblickar i hans bok. Samtalen mellan Bryssel och Strasbourg och Stockholm kan då bli både långa och inte sällan tämligen eller helt resultatlösa. Föga förvånande inte minst i ljumma EU-länder som Sverige, Danmark och Nederländerna m fl jämfört med något mera EU-positiva Finland och Tyskland eller starkare EU-positiva Frankrike m fl . Göran Färm delar med sig – fem år efter att han lämnade EU-parlamentet – av sina erfarenhet och ger också i bokens sista kapitel en del förslag på “en offensiv socialdemokratisk Europapolitik”. Bland annat om behovet av ett bättre och effektivare fungerande EU och ökat fokus på investeringar och utjämning av klyftorna mellan rika och fattiga regioner inom EU samt skärpta krav – och kännbar bestraffning vid missbruk – hur EUs strukturfondsmedel ska användas på bästa möjliga sätt samt mot effektivare kamp mot korruption och skatteflykt. Möjligen hade den historiska exposén kunnat stramas upp lite och i stället varit bra om Göran Färm – med sin bakgrund också i LO.s centrala kansli innan EU-perioden – problematiserat lite mer kring åtgärder mot social- och lönedumping vid offentliga upphandlingar, falska egenföretagare med F-skattsedel som anlitas från andra EU-länder vid bygg- och anläggningsjobb, lastbilstransporter (med det omfattande missbruket av cabotageregelverket) och vad Sverige på dessa punkter kan lära av ex.vis Finland, Nederländerna, Tyskland. Och om Sverige inte inom åtminstone vissa branscher med låg och sjunkande organisationsgrad borde överväga att allmängiltighetsförklara kollektivavtalen – som man har goda erfarenheter av i Finland och Norge (ej medlem men med EES-avtal med EU). Det här är viktigt i kampen mot högerextremismen och för att undvika att SD tar ytterligare mandat i EU-parlamentet. Det tämligen färska utstationeringsdirektivet för “schyssta jobb” vid anlitande av annat EU-lands arbetskraft är ett gott första om än inte heltäckande steg för att värna svenska kollektivavtals giltighet och räckvidd på svensk arbetsmarknad. Läs också gärna LOs färska “valplattform – val till Europaparlamentet 2019”. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Dråpslag mot arbetsförmedlingen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken

Samtidigt som partiledarna stod i riksdagen och genomförde 2019 års första partiledardebatt kom ett jättevarsel – orsak M/KD-budgeten – på 4 500 anställda vid arbetsförmedlingen. Större än förväntat men inte överraskande. Trots allt stod det klart och tydligt redan i slutet på förra året att riksdagen ställt sig bakom de nedskärningar på Af-verksamheten som föreslogs i den SD-stödda budgeten från Moderaterna och Kristdemokraterna. Minskar man anslagen med 4,5 miljarder kronor till en myndighet får det självfallet konsekvenser, både i den verksamhet såväl som i antalet anställda. Var tredje anställd på myndigheten riskerar nu att förlora sitt jobb. Åtskilliga kontor kan komma att läggas ner. Allvarligt med tanke på att Af-förmedlingen redan nu saknar närvaro i var fjärde av landets kommuner. Betänk också att orsaken till att häften av alla som är hänvisade till kommunernas försörjningsstöd för sitt uppehälle beror på arbetslöshet. Kommer dessa som står längst från arbetsmarknaden och egen försörjning att får det lättare nu att få en fot in på arbetsmarknaden med de nya varslen och besparingarna på arbetsförmedlingen? Och blir det lättare för ännu fler kommuner utan Af-närvaro att underlätta en sådan omställning för arbetslösa med försörjningsstöd? Knappast. Och till råga på att ska arbetsförmedlingen med 4,5 miljarder bort ur anslaget och en av tre färre anställda nu också klara av att “reformera” hela verksamheten från grunden enligt överenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna i i januariavtalets punkt 18. En av de punkter som var så illa och ultimativt formulerade att en representant en paneldebatt nyligen sa att “den som skrev det där hade verkligen en dålig dag på jobbet”. Den där i januariavtalet krävda “reformeringen” går bland annat ut på att “matchningsarbetet” – arbetssökande mot jobb – ska flyttas över på privata aktörer. Trots att det inte finns några som helst forskningsmässiga belägg och fakta på att privata utförare sköter det där matchningsuppdraget effektivare och bättre än vad arbetsförmedlingen själv gör, som professorn i arbetsmarknadsutvärdering, Anders Forslund från IFAU, sa i en paneldebatt i Stockholm den 31 januari. Minnet är dessutom kort. Det är bara tio år sedan i år som den dåvarande borgerliga regeringen sjösatte en satsning på privata jobbcoacher som man räknade med skulle göra ett mycket bättre jobb med att få arbetslösa i arbete än arbetsförmedlingen. Alla utvärderingar från dessa visade sedan att det inte alls blev som utlovat. Tvärtom snarare. Att få hjälp av en jobbcoach försämrade till och med förutsättningarna för ett nytt jobb. De enda som några år efter satsningen var fortsatt lyriska över en misslyckad jobbcoachsatsning var jobbcoachningsföretagen själva som hämtade hem vinstmarginaler på 20-30 procent på sin skattefinansierade verksamhet. Och ändå ska det nu privatiseras igen och centerpartister och liberaler kan inte tygla sin glädje – tros att vi redan i förväg fattar vilka som också denna gång kommer att bli de enda vinnarna; de privata coachningsföretagens ägare. Och frågan som många – mot bakgrund av detta och rekordvarslet – nu ställer sig: vad blir kvar hos Arbetsförmedlingen? Hur ser uppdraget ut nästa år när miljarder i programinsatser försvunnit? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 4/2-19 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/drapslag-mot-en-aktiv-arbetsmarknadspolitik/ - m fl)