En ospännande tysk valrörelse som sannolikt ger Merkel fyra nya år vid makten

Den 24 september är det förbundsdagsval i EUs ekonomiska motor Tyskland. Blir det spännande? Blir det maktskifte? Knappast eftersom just inget ser ut att hota ännu ett omval av av kristdemokraternas ledare Angela Merkel för ännu en period som förbundskansler. Detta trots att hon förlorar varje debatt – med de är få – mot sin utmanare socialdemokraten, SPD, Martin Schulz. Men någon vidare debattör ha CDU-ledaren Merkel aldrig varit men det spelar liksom ingen roll så länge hon med sin lugna framtoning och just inga vallöften åter bara går ut och säger att “ni känner mig” och med mig vid rodret får ni en fortsatt trygg och stabil utveckling utan överraskningar eller några politikomläggningar. I grunden är det samma budskap som när Merkel senast hösten 2013 blev omvald för en ny fyraårsperiod som kansler. Och det räckte då att sätta hennes personlighet och lugna ledarstil i centrum och kommer att fungera också denna gång också och ge henne fyra nya år som förbundskansler. Så varför alls föra någon valrörelse eller ens onödigtvis debattare mot SPD-ledaren Martin Schulz? Och följden när hennes omval redan är givet är en valrörelse som knappt märks i Tyskland. Och så vill Merkel ha det också denna gång. Det enda spännande är väl vem som blir tredje största parti – i förbundsdagen come backande liberala FDP, vänsterpartiet Die Linke eller möjligen möjligen högerpopulistiska och främlingsfientliga Alternativ för Tyskland, AfD (dock på nedgång) eller också De gröna som även de tappat och har en nedåtgående trend. Den utgången om tredje största parti kan få betydelse för vilken stors regering/koalition Merkel formar efter valet, därest nu juniorpartern SPD i hennes hittillsvarande två koalitionsregeringar nu skulle välja att kliva av och gå i opposition. Något som kanske kan bli aktuellt eftersom SPD har tagat stryk och kommit att missgynnas i väljarna ögon av sitt deltagande i Merkels SPD-lightversion till regeringsprogram som Merkels CDU dragit fördelar av valet 2013 och ser ut att göra också i årets förbundsdagsval. SPD har haft svårt att hitta någon valvinnande strategi och än mindre rubba Merkel i årets valrörelse. I jämförelse med motsvarande tidigare europaval i Frankrike och Storbritannien så råder politiskt lugn och inga djupare konflikter som förmår engagera väljarna. Lägg så till detta – trots populistpartiet AfD – att det heller inte finns några mera allvarliga högerpopulistiska hot som förmår störa och än minde erövra någon starkare maktposition. Särskilt som AfD med ledarkonflikter och annat på senare tid tappat i stöd och visserligen komma in i förbundsdagen men göra det med en klart mindre väljarandel än man där hoppas på för bara ett år sedan. Den tidigare under hösten 2015 och början av 2016 så oroande flyktingvågen har ebbat ut och ger inte heller AfD samma draghjälp som tidigare. Och i själva sakfrågan – liksom i synen på EU – råder också stor samsyn mellan CDUs Merkel och SPD-utmanaren Schulz, f d talman i EU-parlamentet. En viktig framgångsfaktor för Merkel att luta sig tillbaka på är det mångmiljardöverskott i budgeten som huvudsakligen beror på den framgångsrika tyska exportindustrin samt en arbetslöshet som just nu ligger på 3,8 procent när EU-snittet ligger på 7,7 procent. Baksidan av det tyska euromyntet är att statsskulden ännu är rekordhöga 68 procent av BNP, växande förmögenhets- och fördelningsklyftor, skolor behöver renoveras, vägnätet rustas, bredband erbjudas fler flera miljoner, de så kallade minijobbs som skapats knappt går att leva på och det snåriga skattesystemet behöver reformeras. Men det förs knappast någon reformivrande valdiskussion i den enligt även tyska medier sömnigaste valrörelsen på årtionden. Och Merkel vill inte ha någon konfrontation med oppositionen och nämner inte ens namnet på sin huvudmotståndare Martin Schulz och möter bara en gång honom i en tv-debatt. SPD-ledaren Schulz har försökt – hittills utan att nämnvärt lyckats lyfta SPD i opinion – göra politik av med sin “rättvisestrategi” och med löften om att vilja skapa bättre villkor för “de hårt arbetande människorna”. Det fungerande i början av 2017 och lyfte SPD till över 30 procent i stöd men genom bakslag i tre delstatsval – bl a i viktiga Nordrhein-Westfalen – och andra problem har SPD åter fallit tillbaka till runt 24-25 procent i stöd medan kristdemokraterna DCU med bayerska systern CSU lyft och nu ligger runt 38-39 procent i stöd. Men där SPD hänger kvar vid de runt 46 procent av väljarna som i vissa mätningar säger sig ännu inte ha bestämt sig för vilket parti de ska rösta på. Här finns också de inom SPD som hoppas på en tysk Jeremy Corbyn-effekt, när han och Labour mot alla odds lyckades nå ett långt bättre val än väntat i senaste brittiska parlamentsvalet. Förre SPD-ledare Gerhard Schröder har försökt uppmuntra SPD-folket genom att hänvisa till sin valspurt i valet 2005 då SPD under hans ledning nästan tog igen hela underläget då visavi CDU. “Det funkade då och kan funka igen”, har Schröder sagt. Schulz har gått ut hårt i valrörelsen nu med att motsätta sig kravet att Tyskland ska höja sitt försvarsanslag till två procent av BNP (= Nato-målet), vilket motsvarar en ökning av försvarsanslaget på 30 miljarder euro (288 miljarder kr) per år. De pengarna behövs bättre för investeringar i utbildning och ökad sysselsättning bland dem som nu går på minijobbs eller är arbetslösa. Frågan om att öka elbilarnas andel i dieselbilskandalens spår har varit ett annat inslag i Schulz valretorik. Men så här långt har det inte lett till några nämnvärda opinionsframgångar för SPD. Så allt fler drar redan slutsatsen att även SPD-ledningen med Schulz och tidigare partiledaren och nuvarande utrikesministern “Siggi” Gabriel allt klarare börjar luta åt att SPD inte längre tror sig kunna åstadkomma ett kanslerskifte i valet i mitten av september. De bland tyska väljare populäraste regeringsalternativet är en fortsatt stor koalition mellan CDU och SPD som runt 46 procent av väljarna föredrar. Men om verkligen SPD vill det är mera osäkert. Alternativet till det är väl att Merkel och CDU åter – beroende på hur bra det går för FDP – formar en borgerlig koalition med liberala partiet FDP. Men även ett regeringssamarbete med De gröna är i nuläget mera möjligt är det hade varit för bara ett antal år sedan. Grundtipset är dock att Merkel får väljarna förtroende att fortsätta som förbundskansler ytterligare fyra år. Mera osäkert är hur högt valdeltagandet blir i denna tama valrörelsen och efter valet med vem Merkel formerar sin koalitionsregering. På den punkten är hennes samarbetspartner i regeringen alls icke given nuläget. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com