Franska presidentvalet – ett race mellan två outsiders

Det gick ungefär som opinionsmätningarna förutspått i det franska presidentvalets första omgång: Stjärnskottet Emmanuel Macron med en socialliberal profil vann och högerpopulisten Marine Le Pen kom två. De båda ställs nu mot varandra i den andra och avgörande valomgången den 7 maj. Uppenbart med det här utfallet är att den traditionella höger-/vänsterskalan är nu tills vidare är upplöst i Frankrike. Socialistpartiet är närmast i ruiner och det traditionella högerpartiet Republikanerna (med gaullistiska rötter) har också mycket att fundera över inför framtiden. Därför ställs nu den sjunde maj två politiska outsiders med två helt olika syn på världen emot varandra. Å ena sidan den uppenbarligen av Obama inspirerade f d bankmannen och ex-ekonomiministern Emmanuel Macron som är för EU och global handel och å andra sidan dess tydliga motsats i form av högerpopulisten Marine Le Pen med krav om att lämna EU och vill skydda både franska gränser och har en protektionistisk agenda med Frankrike först (Trumpinspirerad). Indirekt kommer den avgörande valomgången mellan Macron och Le Pen därför också att bli en fransk folkomröstning om Frankrikes EU-medlemskap. Le Pen vill ju även koppla oss Frankrike från euron och återinföra francen. Vem som vinner den kraftmätningen? Rimligen den på många sätt mera sympatiske svärmorsdrömmen Emmanuel Macron – förutsatt då att valdeltagandet också den 7 maj fortsatt blir runt 80 procent. Men lika viktigt är också att en betydande del av väljarna som i valomgången den 23 april röstade på de förlorande kandidater republikanernas skandalomsusade Fillion, socialisternas profilsvaga Hamon och den i valrörelsen starkt spurtande vänstersocialisten Mélenchon (blev stark fyra, knappt efter Fillion) den 7 maj lägger sina röster på Macron. Då lär han vinna med kanske 65 mot 35 i andel avgivna röster. Fillion och Hamon har redan på valnatten rekommenderat deras väljare att rösta på Macron som Frankrikes nästa president efter Holland, vars tid i presidentpalatset på många sätt har varit ett misslyckande. Mélenchons många unga väljare på vänsterkanten och bland miljöaktiva lär nog också välja Macron och förhindra att en högerpopulist som Marine Le Pen blir landets nästa president i Élyséepalatset. Dock finns skäl att göra en liten gardering här: alla Fillons väljare kommer inte att följa hans råd utan en hel del av hans väljare i södra Frankrike kommer nog den 7 maj att rösta på Marine Le Pen och vissa av Mélenchons väljare kan komma att röstskolka och kan valdeltagande sjunka något och Macons möjliga vinst över Marine Le Pen bli något mindre, möjligen knappa 60 procents röstandel för Macron mot närmare 40 procent för Le Pen. Det är också tänkbart. Det är hur som helst en politisk sensation att det blev två politiska outsiders och varandras totala motpoler – Marcon, utan eget parti men rörelsen En Marche (med 250 000 medlemmar, dubbelt mot socialistpartiet!), högerpopulistiska nationella frontens Marine Le Pen – som nu gör upp om vem som ska bli landets nästa president. Och i det avgörande racet talar det mesta för unge Marcon med liberal-socialdemokratisk profil tar hem spelet den 7 maj. Men hur det går sedan är mera osäkert. Vinner han, vilket alla opinionsmätningar pekar mot, så kommer han – utan eget parti i ryggen – att behöva förlita sig på sin förmåga att bygga allianser i den lagstiftande nationalförsamlingen. Om det inte fungerar där är risken stor att Macron blir som den karismatiske Barack Obama, vältalig men en politiskt isolerad president som bara får en mindre del gjort av allt han tänkt sig och har på sin på vissa punkter lite vaga agenda Men det är en möjlig framtid. Först ska valet vinnas för Macron den 7 maj genom fortsatt entusiasm att tillräckligt många fransmän finner det motiverande nog att gå till vallokalerna också en andra gång på kort tid. Senare återstår att se hur det går i ett ännu ovissare parlamentsval till franska nationalförsamlingen i juni månad. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 24/4, Östra Småland 24/4,Västerbottens Folkblad 25/4, Gotlands tidningar 27/4, Nyfiken Grå 25/4 m fl)

Låt inte rädslan och terrorhotet styra oss - och vad vi borde lära av händelsen i Stockholm

Samtidigt som terrorattacken i Stockholm 7 april visar hur sårbart det svenska samhället är vittnar den också om hur viktigt det är att vid en kris inte gripas av panik och kollektiv rädsla. Terrorn lyckas bara om den tillåts bli en motor för allas vår rädsla. Det skedde inte i Stockholm. Men trots det välförtjänta beröm som polis och räddningstjänst fått för sina snabba insatser på plats kantas hanteringen så finns också några missgrepp och överreaktioner. Ett var beslutet att abrupt stänga all kollektivtrafik. Det gick på tvärs emot tanken att vi ska fortsätta agera så normalt som möjligt. Styrkan i ett samhälle ligger bland annat i dess förmåga att även vid en kris och oberoende av vilka attacker som riktas mot det så ska vi, enligt brittisk krishanteringsmodell, fortsätta fungera. När en socialt isolerad och av polisen för utvisning eftersökt och under tiden i Sverige av IS-propaganda radikaliserad person (ensamvarg) kan genomföra ett attentat som tillåts lamslå hela Stockholm, ja då måste frågan om samhällsskyddet och försvaret av landets centrala samhällsfunktioner granskas i grunden. Att det ofta är svårt för såväl polis som andra myndigheter att snabbt bedöma hur allvarlig och hur omfattande en terrorattack kan vara är givet. Men lika självklart borde det vara att - med den erfarenhet som finns från terrorattackerna i Paris, Berlin, Bryssel och London - se till att så lite som möjligt av den normala verksamheten i samhället störs. Hanteringen av händelsen i Stockholm talar inte för att svenska myndigheter fullt ut tagit till sig av de kunskaperna. Här finns viss förbättringspotential. Av totalstoppet för tågtrafiken till och från Stockholm, utrymningen av Centralstation i Stockholm och totalstoppet för inte bara tunnelbana och pendeltåg runt Stockholm utan även för flertalet busslinjer hamnar en hel del i kategorin ”till sina konsekvenser otillräckligt genomtänkta panikreaktioner”. Många av stoppen borde aldrig ha tagits till och åter andra hade aldrig behövt pågå under så lång tid. Inte heller den uppmaning som riktades till boende i delar av Stockholm att hålla sig inomhus bidrog till att minska risken för mer panikkänsla och oro bland allmänheten. Det var onödigt långtgående råd. Även om allt görs för att så långt som möjligt såväl avslöja eventuella terrorplaner som att stoppa angrepp finns det inget samhälle som kan skydda sig helt mot det. Inte minst britterna vet det. Ty terrorismen som metod är ingenting nytt. Den har använts av mer än en extremradikaliserad politisk rörelse för att skapa oreda och sprida skräck i samhället. Varje gång de tillåts leda till skräck- och känslostyrda panikreaktioner från myndigheters, medias eller politikers är det en delseger för terrorn. En av beredskapsmyndighetens (MSBs) viktigare uppgifter måste vara att stärka såväl medeborgare som myndigheter så att vi i ett krisläge inte drabbas av panik och rädsla utan fortsätter att med alla medel fortsätter det normala vardagslivet. Och är finns en del att lära av krisvana britter.. De åtgärder man i samhällsskyddet vidtar i samband med en kris, terrorattack eller större olycka måste styras av principen att åtgärderna och begränsningarna i medborgarnas möjlighet att fortsätta sköta sin vardag måste stå i rimlig proportion till händelsen. Åtgärden att i Stockholm stoppa så stora delar av kollektivtrafiken och under så lång tid lämna så många utan praktisk möjlighet att ens ta sig hem från sitt arbete, än mindre hämta barn från dagis eller hinna till uppgjorda möten var vidtagna i överkant och stod inte riktnig i proportion till själva handlingen på Drottninggatan den 7 april. Lärdomen av detta är att det finns goda skäl för landets länsstyrelser, landsting och kommuner samt räddningstjänst och polis att öva och rusta sig ännu bättre för att möta framtida terrorattacker, kriser och olyckor. Risken för att någon plats i Sverige ska drabbas av ett nytt terrordåd kan inte uteslutas. Detta trots säkerhetspolisens och sociala myndigheters arbete med att i tid försöka hitta och avslöja hot i olika miljöer. Den bäste metoden för att stoppa terrorn är att göra den meningslös i sina konsekvenser för terroristerna. I ett samhälle där terrorhandlingarn går förbi utan att skapa panik och rädsla utan snarare ökar sammanhållningen och viljan att fortsätta den normala vardagslivet har terrorn som metod ingenting att hämta. Sverige och hur stockholmarna agerade den 7 april visar att vi – jämte vissa lärdomar av det skedda – borde ha mycket goda förutsättningar för att bli just ett sådant samhälle. Robert Björkenwall med Jaan Ungerson (robert.bjorken@telia.com) (Publicerad i bl a Östra Småland och Arbetarbladet 19 april,Värmlands Folkblad 21/4,Borås tidning och Hälsinglands tidningar 23/4 m fl)