Inte förvånande att Cameron förlorade och det blev Brexit

Ska vi vara förvånade över att det gick som det gick med folkomröstningen om EU, Brexit, i Storbritannien? Nä, jag tror inte det. Släpper man – som brittiske premiärministern David Cameron gjorde– upp populismen på planen att husera helt fritt och utan någon plan B om Camerons chansning inte skulle gå hem så förvånar det inte om han och högerregeringen (Tory) förlorade omröstningen dagen före midsommarafton. Att han och Tories sedan dessutom bedrev en svag och lite vacklande valkampanj som hade små chanser att vinna tillräckligt stöd inom sin egen väljarbas gjorde hasarden än mera chansartat för premiärministern. Lägg därtill så också att arbetarklassen i många delar av Storbritannien också blivit allt tydligare förlorare i globaliseringens spår och de växande klassklyftornas England var som att beställa en missnöjesmanifestation mot eliten och den sittande högerregeringen. Och att dessutom använda folkomröstningsinstrumentet i en så knepig fråga som EU-medlemskapet som en metod att försöka lösa splittringen inom Camerons eget parti var som att beställa en valförlust. Att vinnarsidan i Brexit-omröstningen heller inte hade någon som helst beredskap för vad man gör sedan när och om man vinner var att beställa ännu mera kaos i den politiska makten i Westminister och i regerande Tories. Ett kaos och en osäkerhet med sjunkande pundkurs, finansiell oro, månader av osäkerhet innan allt möjligen något lite klarnar efter ett ledarskifte i Tory, på premiärministerposten och en sannolik regeringsombildning i höst. Först därefter kan processen börja om när Storbritannien ska börja förhandla med EU om hur utträdet ska gå till och vad som sedan ska komma. Eller om det möjligen alls icke skulle bli av med tanke på att Skottland och kanske Nordirland i ett sådant läge kan komma att bryta sig ur ett då krympande Storbritannien i någorlunda närtid. Osäkerheten som och konsekvenserna av vad Cameron och Brexit-sidans Boris Johnson (sedan knivad i ryggen av sina egna) ställt till med kommer att fortsätta vara stor ett bra tag. Intressant att notera, apropå Brexit, är uppgifterna i New Statesman och dess valanalys av Brexitvalets valsiffror. Tidskriften konstaterar att 63 procent av Labours väljare från valet 2015 röstade för att vara kvar (remain), men bara 42 procent av de konservativas väljare. Skribenten drar sedan slutsatsen att det är fel att klandra Labour-ledaren Corbyn för att han skulle ha fört en dålig kampanj. Snarare så fick han - givet förutsättningarna - ett rätt optimalt stannaresultat för Labours väljare. Att remain förlorade berodde, enligt analysen, således på att Cameron och Tories misslyckades katastrofalt med att få med sig tillräckligt många konservativa väljare. Därför blev utfallet om folkomröstningen som det nu blev. Onekligen intressant och värt att notera. Jag har pratat en del om det här med en USA-professor i historia på en kortare mellanlandning i Sverige innan flyget ska gå till ett seminarium på ett brittiskt universitet. Det finns en del likheter med Tories och det svårt splittrade och allt mera apart fungerande republikanska partiet och populisten Trumps framfart där i partiet inför kommande presidentval i november. Nä, ingen av oss tror väl riktigt på att Trump ska förmå besegra Hillary Clinton (men alla röstar inte på henne med entusiasm som tidigare på Obama). Men mycket kommer att hänga på valdeltagandet och om Clinton och demokraterna förmår få ut sina väljare att verkligen gå till valurnorna i november. Och viktigt vore också om demokraterna verkligen förmår flytta fram sina positioner i kongressen, vilket skulle behövas bland annat med tanke på hur stort behovet är av att investera mer i infrastruktur och det amerikanska utbildningsväsendet som på senare tid drabbats av många och tuffa nedskärningar. Nedskärningar som i sin tur resulterar i försämrade skolresultat och där många utbildningar får stryka på foten i nedbantningen och den växande marknadifieringen av skolan på college- och universitetsnivån i alltför många delstater i landet. Samtidigt som elevfusket i skolan samt trycket ökar på lärarna från föräldrarna att deras telningar ska ges godkänt och högre betyg än som faktiskt svarar mot deras prestationer. Visst, de allra bästa prestigeuniversitetet i USA är fortfarande bra men snittet blir gradvis sämre, lärarnas frustration ökar och eleverna blir sämre rustade för sitt framtida vuxen- och arbetsliv. Visst känns tongångarna igen från fler håll i världen!? Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 5/7, Arbetarbladet m fl)