Observerat apropå 28 augusti

28 augusti 1654 avlider en svensk arbetshäst och skicklig ämbetsman efter ett helt liv i politikens och samhällets innersta kretsar. Axel Oxenstierna, rikskanslern som tjänade två kungar och en drottning, dör mitt i sin gärning vid 71 års ålder. Omgivningen fick honom aldrig att trappa ner. ” Jag är till arbete van, har däruti lefvat, vill ock hellre däruti dö än vara sysslolös." Har man ett av rikets viktigaste och mest maktpåliggande arbeten så längtar man kanske inte till sin pensionering lika intensivt som en utsliten byggnadsarbetare eller undersköterska så med rätta gör. Inte ens på sitt yttersta tänkte han på sig själv utan på drottning Kristina, som inte längre var drottning utan abdikerat och dragit till Rom. Om henne sade han: ”Hon kommer att ångra sig, men hon är som förryckt”! Och så kommer med hans sista suck: ”Hon är ändå den store Gustav Adolfs dotter!” Hans eftermäle blev också i nivå med detta. Så t ex skriver Karl X till Axels söner: ”I Eder fader har Sverige förlorat en redlig och rättsinnad fosterlandsvän”! Ja, tvivelsutan är Axel Oxenstierna en av våra verkligt stora svenskar – en av dem som genom stor arbetsförmåga, talang och klokskap kom att lägga grunden till det Sverige som kunde överleva alla krig och ändå hålla ihop samt sedan gradvis bli den fredliga nation i Norden som vi är idag. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com PS. Apropå valrörelsen som nu börjat ta sig. Det privata städföretaget Hemfrids grundare Monica Lindstedt – en gång i tiden bl a VD för tidningen Folket - rapporteras av tidningen Kommunalarbetaren ha plockat ut 31 miljoner från bolaget de senaste åren. 90 procent av företagets vinst delas ut till ägarna. Och själv tycker hon det är både rätt och motiverat. Allt medan den genomsnittlige anställde tjänar inte ens 12 000 kronor i månaden före skatt, och har fått skriva på avtal om att inte tala med journalister. Noteras ska också att på fem år har samtidigt bolaget Hemfrid genom RUT-avdraget fått en halv miljard av staten, alltså av skattebetalarna. Stundom händer det att fakta sparkar ovanligt hårt.

Moderaternas sirapslena tunga

Länge har Moderaternas Reinfeldt och Borg med sirapslen tunga i Sverige hävdat att det främst är låg- och medelinkomsttagare som tjänar på alliansregeringens politik. Men närmare synat i olika böcker och studier har det dock visat sig att regeringen lagt mängder av förslag som på olika sätt gynnat de välmåendes och arbetsgivarnas intressen. Förtjänstfullt därför att tankesmedjan Katalys nyligen – med hjälp av Statistiska Centralbyrån – noggrant har gått igenom regeringens politik. Och då visar det sig att den halva av befolkningen som tjänar bäst har under regeringens tid vid makten ökat sina disponibla inkomster nästan fyra gånger mer än den halva av befolkningen som tjänar minst. Klara verba – och än tydligare blir det när man kollar den tiondel av befolkningen med högst inkomst har fått mer än en fjärdedel av den totala inkomstökningen, medan den tiondel som tjänar minst har fått dela på en ynklig procent. Förklaringen är att de största skattesänkningarna har övervägande gynnat samhällets bäst ställda och de största nedskärningarna drabbat de sämst ställda (de sjuka, arbetslösa, pensionärskollektivet, de lågavlönade kvinnorna etc). Och det är rakt igenom en helt medveten politik. Syftet t ex bakom A-kassereformen (läs försämringen) var – utöver att delbekosta alla skattesänkningar – att bidra till att pressa ned de lägsta lönerna och försvaga facket. Lavaldomen (EU-domstolens utslag) gjorde Moderaterna snabbt till lag och med syfte att underlätta lönedumpning. Och i strid med EU:s bestämmelser har moderaterna envisats med att vikariat – allmän visstid (lagändring från 2007 i LAS) – numera kan staplas på varandra i all oändlighet. Lägg till detta de kraftiga skattesubventionerna – halverad krogmoms, riskkapitalister som skott sig i den skattefinansierade skol- och välfärdssektorn etc – som vissa branscher fått i gåva av alliansregeringen från alla skattebetalare. Klart som korvspad då att många arbetsgivare nu lobbar hårt för fortsatt alliansstyre också i höst. Ty de vill gärna ha dessa näringslivets och storfräsarnas springpojkar kvar i Rosenbad fyra år till. Ökade standard- och inkomstskillnader – plus olika förmåner för arbetsgivarna – har varit och är nämligen de bärande elementen i den m-ledda regeringens skruvade arbetslinjepolitik. Det har inte ens lett till att sysselsättningsgraden – andelen vuxna i arbetskraften – ökat just något alls (framgår av AKU-statistiken). Däremot har arbetslösheten – och alldeles särskilt så långtids- och ungdomsarbetslösheten – stigit dramatiskt och nu är ett par procentenheter högre än när alliansen tillträdde hösten 2006. Så hur ser då det socialdemokratiska alternativet ut till den här gynna de rika och arbetsgivarna-politiken som alliansen drivit under sina åtta år vid makten? Ja, S-valmanifestet är inte i sin helhet ännu presenterat. Men vissa ting vet vi redan. Exempelvis att den orättfärdiga straffbeskattningen av pensionärerna kommer att stegvis tas bort samt att sjukförsäkringen och a-kassan restaureras och åter kunna ge en mera anständig ersättning vid sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet. Barn- och studiebidragen kommer också att höjas och bostadsbyggandet samt investeringarna i vår nedgångna transportinfrastruktur att “jackas upp” till en mera rimlig nivå. Satsningarna på skolan och vuxen- och bristyrkesutbildningarna att få mera resurser. Samma sak gäller kampen mot mass-, ungdoms- och långtidsarbetslösheten. En annan sak är sedan att somliga av oss nog skulle önska en ännu lite mera offensiv politik när det t ex gäller att åter få en mera jämlikare och mera rättfärdig inkomst- och förmögenhetsfördelning än den som blivit konsekvensen av Reinfeldts åtta år vid makten. Förhoppningsvis vässas S-politiken under Stefan Löfvens ledning lite till på dessa och andra punkter när valmanifestet presenteras inom kort. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a LT Jämtland 24/8, Arbetarbladet 20/8 m fl)