Om brittisk och europeisk s-politik: vågar och vill för lite

För små politiska skillnader riskerar att demobilisera väljare och göra att socialdemokraterna också förlorar val som man egentligen borde vinna. Häromveckan höll FP-ledaren Jan Björklund sitt sommartal i Göteborg. Innehöll det så mycket av värde? Tveksamt. Det var en en fyrtiofem minuter lång aria för liberalismen – men då inte om socialliberalismen (finns knappast i FP, numera) utan en betydligt mer doktrinär variant av renodlad marknadsliberalismen. I mångt och mycket är major Björklund formad av en tid då världen i mycket präglades av de två supermakter USA och Sovjetunionen. Björklund själv verkar vara en tämligen okritisk beundrare av USA. Men hur står det till med hans historiekunskaper? I talet tog han upp hur Frihetsgudinnan i NY var det första som Karl Oskar och Kristina såg när de kom över havet från Sverige för att slå ner sina bopålar i Minnesota i USA. Men Frihetsgudinnan invigdes först 1886 medan berättelsen i Vilhelm Mobergs stora epos utspelar sig på 1840- och 1850-talet. Den missen vittnar egentligen bara om med vilken nästan barnslig och helig vördnad denne folkpartiledare ser på USA. Utbildningsminister Björklund – med all slapp administration av privata skolkoncerner och annat i sitt fögderi – tror jag knappast kommer att vinna så många politiska poänger med i övrigt heller med sin en i många avseenden mycket oproblematiserade och föga reflekterande världsbild. Inte läs resultaten i Björklunds skola precis stiga när nu ytterligare 16 miljarder - som borde användas till fler lärare etc - ska satsas i nya skattesänkningar, om statsminister Reinfeldt får som han vill. Men jag lämnar alliansregeringen därhän och reflekterar i stället över tillståndet i brittisk politik och det möte jag nyligen hade med Labour-politikern Mike Gapes, ledamot av brittiska parlamentet sedan 1992 och tidigare ordförande i utrikesutskottet åren 2005-2010. Nästa parlamentsval hålls först i maj 2015, så än dröjer det innan han och Labour kan hoppas på att få chansen att ta över efter den allt mera impopuläre högerpolitikern, premiärminister David Cameron och hans allt hårdare kritiserade Tory-Libdem.koalitionsregering. Just nu är britternas förhållande till EU högaktuella bland annat med tanke på Camerons valtaktiska löfte i januari i år om en kommande folkomröstning i EU-frågan om han och Tory vinner nästa parlamentsval. Detta spel dikteras i mångt och mycket av att Tory-partiet är svårt splittrat och trängt från ytterhögern av högerpopulistiska UKIP-partiet som nu stigit till runt 12 procent i opinionsstöd samtidigt som Tory sjunkit ner till 31 procent (mot 36 i senaste valet) och koalitionspartnern Libdem rasar ner från förra valets 23 procent till nu knappa 10 procent i väljarstöd. Labour under Ed Milibands något konturlösa ledning har gått motsatt väg och vuxit från senaste valets svaga 29 procent till runt 36-37 procent i opinionsstöd. “I EU-frågan har de brittiska väljarna aldrig varit särskilt entusiastiska och denna bristande entusiasm underblåses flitigt av politiskt opportunistiska Murdoch-ägda medier”, konstaterar den också i nästa parlamentsval kandiderande Mike Gapes med stabilt stöd i sin mångkulturella valkrets i Ilford South (med 88 000 röstande) i stor-London. (Brittiska Labour har numera runt 180 000 medlemmar medan högerpartiet Tory i regeringsställning rasar ner till knappt 100 000 medlemmar.) Anti-EU-opinionen driver också hårt på att Storbritannien ska stå utanför – opt out-taktiken – det sociala Europa med gemensamma minimiregler om arbetstider, anställningsskydd, löner och annat som tillhör den sociala dimensionen av EU. “Vill britterna däremot vara kvar i EU och stödja fortsatta satsningar på det sociala Europa, då bör väljarna rösta på Labour och inte på Tory eller högerpopulistiska UKIP-partiet i nästa parlamentsval i maj 2015”, säger Mike Gapes (har nyligen även besökt Finland). - Men om du frågar mig vad vanligt folk i Storbritannien mest oroar sig över så är det, precis som här i Sverige, jobben, vården och omsorgen samt den ökande brottsligheten och de växande klassklyftorna och inte EU som är viktigast, enligt Mike Gapes. Något som han för övrigt – tillsammans med sina fyra anställda medarbetare i sitt valkrestkansli – också dagligen märker av i mejlskörden, telefonsamtalen och de personliga besöken. Ett vardagsarbete – vid sidan av alla möten i parlamentet – som gör att arbetsdagarna blir mycket långa under arbetsveckorna. De hårt nedskurna till vård och omsorg, rättsväsende och kommunikationer samt genomförda privatiseringar etc har också gjort att allt fler fått det sämre och i många fall tvingas dra sig fram på uselt betalda “snuttjobb” alternativt dras in bland ökande skaror av långtidsarbetslösa. Den utvecklingen måste stoppas och vändas i något mera positivt, vilket förutsätter en ny regering och en annan politik. Men ska väljarna förstå det så krävs att vi ökar och inte krymper skillnaderna mellan Labour och Tory, menar Gapes. Nu är det lite för många socialdemokratiska partier i Europa – Tyskland (SDP förlorar sannolikt i valet), Danmark (S nere i 16 % i stöd), Finland (med knappa 16 % i S-stöd), Norge (där Ap också kanske förlorar valet den 9 september), liksom Labor i Australien etc – som har en felslaget “översmart” trianguleringstaktik att göra skillnaderna mellan socialdemokratisk respektive borgerlig politik som små att väljarna inte riktigt kan se varför en s-politik vore bättre än en borgerlig sådan. Och det är mycket dystert, konstaterar Mike Gapes medan vi vandrar runt i vårt samtal i sommar-Stockholm. Samma felslagna taktik som gjorde att S förlorade valet i Sverige 2010 och kan riskera att göra det igen i valet 2014, liksom brittiska Labour i maj 2015 om man inte vågar och vill föra en lite mera “frimodig” och tydligare politisk linje. För små politiska skillnader riskerar att demobilisera väljare och göra att S också förlorar val som man egentligen borde vinna. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ----- fotnot: När statsminister Reinfeldt får igenom en ny skattesänkning på 16 miljarder kr - varav bara en liten ynka skärv till pensionärerna – så ger det ett heltidsarbetande vårdbiträde en skattesänkning på 188 kronor per månad, en grundskolläraren med 28 000 kronor i månadslön en sänkning på 273 kronor i månaden medan mera välavlönad löntagare som t ex en chefredaktör i regionpressen skulle få 337 kronor mer i plånboken varje månad. Den alternativa användningen av dessa 16 miljarder i skolan, vården och omsorgen finns ju också. Förutsatt att socialdemokrater vågar räta på ryggen och rakryggat åter stå upp för den politik som S alltid tidigare stått för men nu “fegar” ifrån. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 22/8,Skånska Dagbladet 21/8,Vasabladet 27/8, Dala-Demokraten 29/8 m fl.)