En partiledardebatt som handlade om det halvtomma glaset

Observerat om en partiledardebatt som mest handlade om glaset är halvfullt eller halvtomt och ytterst lite om vad som borde göras nu: Arbetsförmedlingen i Sveriges prognos som presenterades tisdagen den 11 juni visar att arbetslösheten i Sverige kommer att ligga kvar på fortsatt hög nivå även under valåret 2014. Men regeringen Reinfeldt har just nu inte någon politik för ett Sverige åter i full sysselsättning, eller rättare ens i närheten av detta. Vad man däremot i praktiken har är en fortsatt, passiv politik för ungefär nuvarande massarbetslöshetsnivå på drygt 8 procent (428 000 personer, plus 46 000 fler än 2012) av arbetskraften i öppen arbetslöshet. Vad vi ser är en befolkning inom vilken fler är arbetslösa år 2013 och för valåret 2014 än för år 2006, då, när Reinfeldts alliansbygge vann valet över socialdemokraterna på löften om arbetslinje och att bryta utanförskapet. Vad vi också ser är en generation unga vars verklighet är en ungdomsarbetslöshet på 25 procent och allt fler av de öppet arbetslösa som varit långtidsarbetslösa i ett år eller mer. Tyvärr är det som oppositionen i riksdagen konstaterade i partiledardebatten den 12 juni så att vi har en regering som varken vill, kan eller orkar ta tag i arbetslösheten. Oppositionen – socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet – framstod som piggare, mera kreativa och handlingskraftiga än regeringspartiernas ledande företrädare i debatten. Detta i skarp kontrast till en defensiv och irriterad statsminister och idéfattig regering. En annan sak är sedan att oppositionen måste bli konkretare i sina politiska förslag om de ska kunna göra troligt att de har receptet att få ner nuvarande massarbetslöshetstal och växande stora standardklyftor till mera rimliga nivåer. På den punkten saknas ännu en hel del. Men vad den politiska debatten – i riksdagen och utanför – i Sverige handlar mest om vem som ska göra det med vem, inte om vad som ska göras för att få ner nuvarande, rekordhöga massarbetslöshet. Det är djupt oroande med tanke på arbetslöshet, miljöproblem och ökade klyftor är det ett väldigt misslyckande för i tur och ordning regeringen, oppositionen och den politiska journalistiken. I vårriksdagens avslutande partiledardebatt onsdagen den 12 juni lät statsminister Reinfeldt mest grinig och regeringstrött, trots det rekordvackra försommarvädret i Stockholm. Diskussionen i riksdagen handlade alltså om det berömda glaset var halvfullt eller halvtomt. Alltså om hur verkligheten där ute egentligen ser ut. Det tillhör spelets regler att en sittande regering försöker leta fram siffror som belägger någon sorts framgång i dess värv – speciellt när valet närmar sig och särskilt när man regerat i snart sju år. Men statsminister Fredrik Reinfeldts sätt att vid upprepade tillfällen bagatellisera det dystra läget på arbetsmarknaden är djupt oroande. Och hans sätt att dribbla och trixa med statistik har inte heller stöd av seriösa samhällsforskare. Så här säger några av dessa. Katarina Thorén, forskare om arbetsmarknadsfrågor vid Uppsala universitet: "Att antalet sysselsatta har ökat säger egentligen ingenting. Befolkningen har också ökat och då ökar också antalet människor som är i arbetsför ålder." 'Nationalekonomer brukar prata om sysselsättning som andelen arbetande av arbetskraften, det är det Reinfeldt inte gör utan tittar på antalet." "Av rent naturliga skäl är det fler som kommer att jobba. Eftersom vi har ganska många unga som är inne i universitetssystemet och samtidigt är inskrivna hos arbetsförmedlingen för extrajobb får vi kanske onödigt hög ungdomsarbetslöshet.” Björn Halleröd, professor i sociologi vid Göteborgs universitet: '' Reinfeldt pratar om antalet sysselsatta, men det man måste titta på är andelen sysselsatta av befolkningen. Något annat blir väldigt märkligt.” ''Det här är ett dribblande av guds like. När befolkningen växer är det klart att det finns fler som jobbar." Tomas Korpi, professor i sociologi och ekonomi vid Stockholms universitet:: "Man kan prata om att fler är sysselsatta men om befolkningen ökar säger inte det så mycket, det är därför man brukar prata om andelar. I internationella jämförelser pratar man om arbetslöshetsandelar. Andelar är intressantare men antalet är inte helt ointressant. Ungdomsarbetslösheten är ett exempel där det är intressant att veta hur många arbetslösa det handlar om när vi pratar om de skyhöga svenska siffrorna.” I nuvarande trängda läge har statsminister Reinfeldt satt i system att att räkna bort människor – på några olika sätt – för att få siffrorna om arbetslösheten och annat att se lite bättre ut än de är i verkligheten. Tidigare försökte statsministern till och med att säga att Sverige egentligen inte har massarbetslöshet; i alla fall om man bara räknar arbetslöshet för ”etniska svenskar mitt i livet”. Alla andra utanför den stora gruppen räknas liksom inte, betyder ingenting. Men just detta upprepade han inte den 12 juni. Däremot andra varianter, såsom att arbetslösheten i Sverige är, enligt statsministern, egentligen inte särskilt hög om man räknar bort alla under 25 år. Då är den i själva verket på samma nivå som i Tyskland, menade Reinfeldt. Knappast seriöst, som framgår av vad även forskarvärlden tycker om saken. Det är inte bara så att detta sätt att se och beskriva verkligheten omöjliggör en seriös politisk diskussion. Det är också av andra skäl obehagligt därför att somliga medborgare i landet i en trist “von oben”-attityd liksom inte räknas av landets regeringschef. De väljs bort och osynliggörs. För att frisera verkligheten. Deras problem – när de t ex länge stått utanför arbetsmarknaden är råkar vara unga arbetslösa - är tydligen inte värda en seriös behandling. Deras arbetslöshet räknas inte. Därför behöver heller ingenting nytt göras eller föreslås för att få just dessa grupper i kompletterande utbildning och arbete igen. Men det får inte stanna där. Ska Socialdemokraterna (med stabila 35 % i opinionsstöd i SCBs stora mätning) och de övriga oppositionspartierna inte bara vinna förtroende för en jobb, utbildnings- och investeringspolitik värd namnet, utan också pressa tillbaka massarbetslösheten efter ett allt mera troligt regeringsskifte hösten 2014,så krävs det stimulanser och en stärkt efterfrågan i ekonomin. I form av bland annat rejäla förbättringar för barnfamiljer och pensionärer, ett nytt kunskapslyft (för unga och långtidsarbetslösa etc) samt kraftfulla investeringar i bostäder, energisparåtgärder och transportsystemens infrastruktur. Och just detta finns det ännu bara begränsade embryon till i oppositionens politiska förslag. Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com