Ingen enkel resa tillbaka för förlorande socialdemokrater
Någon enkel resa kommer det inte att bli för ett så maktägarvant parti som de svenska socialdemokraterna med en så katastrofal valsmäll som partiet nu har upplevt. 35 procent i väljarstöd är ingen "nästan vinst" utan en rejäl förlust. Back 4,8 procent jämfört med valet 2002. Det finns ingen saklig grund att låtsas om något annat. Bra var däremot att valdeltagandet åter steg något över 80 procent.
Vägen tillbaka för socialdemokraterna vid slarv med "efter vals"-arbetet och partiledarvalet kan visa sig bli långt svårare och mera törnbeströdd än som många regeringsvana, men klenare oppositionspolitiker och rådgivare riktigt kan och vill förstå. Bland annat för att somliga nog hänger kvar vid den bräckliga livlinan "vi klarade det ju ändå nästan"- ursäkten för att måhända avstå från att gräva djupare i varför partiet fick det sämsta valresultatet sedan 1914.
Det är nämligen en rejäl stjärnsmäll och inten "nästan vinst".
Se på framgångarna - och lär av dessa
Vägen tillbaka kan följaktligen visa sig bli långt tuffare än somliga riktigt är rustade för. En tröst i sammanhanget är de goda s-valresultat, som uppnåtts i kommunvalen i Haparanda (s-rådet S-E Bucht surfade på IKEA-etableringen), Örnsköldsvik (populärt s-kommunalråd Elvy Söderström drog upp siffrorna till 54 %), Göteborg ("Göran Johansson-effekten") och ytterligare några orter. I Göteborg kan gänget runt Göran Johansson vara stolta över en bra valrörelse, vilket är uppenbart för också en ex-göteborgare. I skogslänen i stort höll det också ihop bra, trots en oförmånlig rikstrend. Bristande empati och förmåga bland somliga ledande s-politiker i valrörelsen att visa att man ingalunda alltid förstår och kan leva sig in i hur vanligt folk har det och deras framtidsdrömmer.
Det är en annan delförklaring till att det aldrig riktigt ville lyfta den här gången för socialdemokraterna.
Rådgivarstaberna kring många väl tjänstemannaaktiga och lite väl konflikträdda s-statsråd uppvisade därtill också en profil- och erfarenhetsbas, som knappast förmådde minska det upplevda gapet mellan många traditionella men besvikna s-väljare och fackligt aktiva å ena sidan och den politiska eliten å andra sidan. Den här "monokulturen" har visat sig vara en klar nackdel i 2006 års valrörelse, när man velat, men mera sällan förmått etablera någon slags fungerande dialog med vanligt folk.
Och därmed minska gapet något lite mellan vanliga gräsrötter och sympatisörer och den politiska eliten i arbetarrörelsen.
Felbedömning av jobbfrågan
Felbedömningen av sysselsättningsfrågans vikt och betydelse i 2006 års valrörelse visade sig bli särskilt förödande för valutgången för socialdemokraternas del. Ett valmanifest som inte heller det riktigt tog frågan på det allvar som den i väljarnas ögon förtjänade bidrog också till valnederlaget.
De ledande i regeringspartiet socialdemokraterna hade - för att vända uppförsbacken i valrörelsen - vidare också ha behövt bemöda sig lite mer om att "ta i" också sådana problem som upplevs som lite obehagliga, såsom växande klassklyftor, utanförskap och, inte minst, bristen på visioner och en berättelse om framtiden.
När sedan upplevelsen bland många väljare i 2006 års valrörelse var den att det var en alltför stor trängsel kring samma mittcirkel och avsaknad av ideologiska vägvalsdiskussioner, så tyckte somliga att man lika gärna kunde pröva något nytt.
Som en "sampratad" alliansregering under den smart arbetande Fredrik Reinfeldts ledning.
När man sedan i tid inte på alla håll inom socialdemokratin heller riktigt velat eller förmått inse vikten av att vårda partiorganisationen och det vardagliga politiska samtalet - också mellan valtillfällena - så är tendenser som dessa heller inte så förvånande. Det saknas inte arbetsuppgifter för dem som nu vill försöka göra en ärlig och hyfsat självkritisk analys av vad som gått snett för socialdemokraterna i 2006 års valrörelse. Givetvis också då att försöka att formulera hur ett lämpligt åtgärdspaket borde kunna se ut.
Nu gäller det att inte dribbla bort det här och göra jobbet halvgjort om chansen ska finnas att komma tillbaka efter fyra i stället för kanske åtta år. Eller rent av tolv år.
Kraftfull oppositionspolitik
Detta utöver då att ny utse en bra och välförankrad partiordförande och sannolikt också en del andra ledande personer, som är lämpliga att ingå i partiets ledande organ och rådgivarstaber. Tiden fram till extrakongressen i mars 2007 borde användas till just detta. Utöver just att få fram en bra ny partiledare som förmår vinna tillbaka de väljare som gick förlorade i 2006 års katastrofval.
Först efter marskongressen lär en kraftfull oppositionspolitik mot den nya alliansregeringen vara möjlig att formera med den styrka och uthållighet som säkerligen kommer att krävas.
Med allt detta får det inte slarvas. Annars kan det bli åtta i stället för fyra år i den politiska kylan. Eller ännu mer.
Robert Björkenwall
frilansjournalist, f d presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet m m
Vägen tillbaka för socialdemokraterna vid slarv med "efter vals"-arbetet och partiledarvalet kan visa sig bli långt svårare och mera törnbeströdd än som många regeringsvana, men klenare oppositionspolitiker och rådgivare riktigt kan och vill förstå. Bland annat för att somliga nog hänger kvar vid den bräckliga livlinan "vi klarade det ju ändå nästan"- ursäkten för att måhända avstå från att gräva djupare i varför partiet fick det sämsta valresultatet sedan 1914.
Det är nämligen en rejäl stjärnsmäll och inten "nästan vinst".
Se på framgångarna - och lär av dessa
Vägen tillbaka kan följaktligen visa sig bli långt tuffare än somliga riktigt är rustade för. En tröst i sammanhanget är de goda s-valresultat, som uppnåtts i kommunvalen i Haparanda (s-rådet S-E Bucht surfade på IKEA-etableringen), Örnsköldsvik (populärt s-kommunalråd Elvy Söderström drog upp siffrorna till 54 %), Göteborg ("Göran Johansson-effekten") och ytterligare några orter. I Göteborg kan gänget runt Göran Johansson vara stolta över en bra valrörelse, vilket är uppenbart för också en ex-göteborgare. I skogslänen i stort höll det också ihop bra, trots en oförmånlig rikstrend. Bristande empati och förmåga bland somliga ledande s-politiker i valrörelsen att visa att man ingalunda alltid förstår och kan leva sig in i hur vanligt folk har det och deras framtidsdrömmer.
Det är en annan delförklaring till att det aldrig riktigt ville lyfta den här gången för socialdemokraterna.
Rådgivarstaberna kring många väl tjänstemannaaktiga och lite väl konflikträdda s-statsråd uppvisade därtill också en profil- och erfarenhetsbas, som knappast förmådde minska det upplevda gapet mellan många traditionella men besvikna s-väljare och fackligt aktiva å ena sidan och den politiska eliten å andra sidan. Den här "monokulturen" har visat sig vara en klar nackdel i 2006 års valrörelse, när man velat, men mera sällan förmått etablera någon slags fungerande dialog med vanligt folk.
Och därmed minska gapet något lite mellan vanliga gräsrötter och sympatisörer och den politiska eliten i arbetarrörelsen.
Felbedömning av jobbfrågan
Felbedömningen av sysselsättningsfrågans vikt och betydelse i 2006 års valrörelse visade sig bli särskilt förödande för valutgången för socialdemokraternas del. Ett valmanifest som inte heller det riktigt tog frågan på det allvar som den i väljarnas ögon förtjänade bidrog också till valnederlaget.
De ledande i regeringspartiet socialdemokraterna hade - för att vända uppförsbacken i valrörelsen - vidare också ha behövt bemöda sig lite mer om att "ta i" också sådana problem som upplevs som lite obehagliga, såsom växande klassklyftor, utanförskap och, inte minst, bristen på visioner och en berättelse om framtiden.
När sedan upplevelsen bland många väljare i 2006 års valrörelse var den att det var en alltför stor trängsel kring samma mittcirkel och avsaknad av ideologiska vägvalsdiskussioner, så tyckte somliga att man lika gärna kunde pröva något nytt.
Som en "sampratad" alliansregering under den smart arbetande Fredrik Reinfeldts ledning.
När man sedan i tid inte på alla håll inom socialdemokratin heller riktigt velat eller förmått inse vikten av att vårda partiorganisationen och det vardagliga politiska samtalet - också mellan valtillfällena - så är tendenser som dessa heller inte så förvånande. Det saknas inte arbetsuppgifter för dem som nu vill försöka göra en ärlig och hyfsat självkritisk analys av vad som gått snett för socialdemokraterna i 2006 års valrörelse. Givetvis också då att försöka att formulera hur ett lämpligt åtgärdspaket borde kunna se ut.
Nu gäller det att inte dribbla bort det här och göra jobbet halvgjort om chansen ska finnas att komma tillbaka efter fyra i stället för kanske åtta år. Eller rent av tolv år.
Kraftfull oppositionspolitik
Detta utöver då att ny utse en bra och välförankrad partiordförande och sannolikt också en del andra ledande personer, som är lämpliga att ingå i partiets ledande organ och rådgivarstaber. Tiden fram till extrakongressen i mars 2007 borde användas till just detta. Utöver just att få fram en bra ny partiledare som förmår vinna tillbaka de väljare som gick förlorade i 2006 års katastrofval.
Först efter marskongressen lär en kraftfull oppositionspolitik mot den nya alliansregeringen vara möjlig att formera med den styrka och uthållighet som säkerligen kommer att krävas.
Med allt detta får det inte slarvas. Annars kan det bli åtta i stället för fyra år i den politiska kylan. Eller ännu mer.
Robert Björkenwall
frilansjournalist, f d presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet m m
posted by rbjorkenwall at 6:44 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home