Sten Andersson - en förbannat bra karl
En av de riktigt stora i svensk politik, den "eviga socialdemokraten" Sten Andersson dog dagen före den troliga s-förlustvaldagen den 17 september 2006. Han dog, nyss 83 år gammal, på sitt sommarviste på Ålö nära Utö. Hjärtat sade till slut stopp för denna nestor, byggare och vårdare av den så länge urstarka socialdemokratiska rörelsen i Sverige. I nästan ett halvsekel var Sten Andersson ett av de mäktigaste i svensk politik. Han orkade vara socialdemokraternas partisekreterare i oslagbara 20 år.
Något liknande lär vi nog aldrig mer få uppleva i svenskt politiskt liv. Ovanpå detta kom så rollen som riksdagsman i 28 år plus 31 år på raken på en stol i socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Och ovanpå detta lyckades han även klämma in tio ministerår, socialminister 1982-85 och utrikesminister mellan 1985 och 1991, där han var särskilt framgångsrik som just utrikesminister och palestiniernas vän. Sten var engagerad in i det sista och upphörde aldrig att tro på en fredsprocess. Ännu knappa två veckor före valdagen var han i full sving och höll ett, som vanligt, utmärkt tal om internationell solidaritet, det allvarliga läget i Libanon och Mellersta Östern samt om vad det svenska valet egentligen handlade om inför en skara applådernade partivänner och sympatisörer i en av Stockholms förorter. Utan manus stod han mitt på golvet och höll ett alldeles utmärkt och roligt anförande i dryga halvtimmen - och tog sig sedan tid för lite småprat med folk om läget och den oro han kände inför partiets utsikter i valet den 17 september. Det senare blev än tydligare i en pratstund jag kom att ha med honom i samband med mötet i Älvsjö i södra Stockholm den 3 september. Och nu är han död, och borta. Dagen före den valdag han kände på sig inte skulle bli "helt problemfri" för hans kära socialdemokratiska parti. Det känns både märkligt och dystert. Sorgligt. Tomt.
Mannen som kände rörelsen bättre än de flesta och en lysande taktiker
Mannen som kände den socialdemokratiska rörelsen och det svenska vardags-Sverige bättre än kanske någon annan finns inte mer bland oss.Med den bakgrund, känsla för politik och vad som "gick hem i stugorna" var det både rimligt och logiskt att socialdemokraterna behöll honom på posten som partisekreterare i tjugo långa år. Han var på en och samma gång - vilket jag själv på insidan fick rikliga bevis på i valrörelsen 1985 - ett politiskt fullblodsproffs, agitator, fräck taktiker men också samarbetsvillig och gamäng som gick hem hos allt och alla. Även politiska motståndare hade stor respekt för Sten och hans person. En person som det var särskilt farligt att underskatta just i valrörelsen Själv hade han en mer nykter syn på sig själv. "Min starkaste sida är att jag är väl medveten om mina svagheter. Min svagaste sida är att jag inte orkar ta itu med dem." Det fångar väl hur Sten Andersson var som person och fullblodspolitiker, humorn var aldrig långt bort.
Särskilt när läget var som mest allvarligt och osäkert. Då lättade han ibland upp stämningen med en god historia som lockade till skratt och tårar.
En klassisk arbetarbakgrund och en lysande politisk gärning. Sten Anderssons bakgrund och karriär är typisk för en socialdemokrat i hans generation. Han kom från ett gediget arbetarhem, föddes i slummen på Söder i Stockholm och växte upp i Enskede. Studentexamen på en aftonskola, jobb som brevbärare och medlem i SSU redan 1942. Där blev han ordförande i ungdomsklubben Frihet, och 1951 valdes han till ledamot i Stockholms stadsfullmäktige. Gradvis läxte hans politiska roll och inflytande.1964 nådde han den absoluta toppen i det socialdemokratiska partiet när han fick posten som partisekreterare, blev ledamoti partistyrelsens verkställande utskott.och 1966 valdes han in i riksdagens första kammare.
Sten Andersson utvecklades och växte gradvis som partisekreterare till en lysande taktiker, som den som kände och förstod sig allra bäst på rörelsen, "hur den mådde" och vad som krävdes för att den skulle kunna arbeta som en obeveklig "stenkross" i valrörelserna. Han visste också bättre än de flesta vad som gick hem och vad som inte gick hem i det komplicerade politiska spelet. Partisekreterare förblev han sedan i 20 långa och huvudsakligen också framgångsrika år. Formellt behöll han dock partisekreterarposten fram till 1984.
Men redan något år innan föll Sten Andersson till föga och blev socialminister i Olof Palmes efter segervalet 1982. På den posten , som han behöll till hösten 1985, drev han bl a - mot finansminister K-O Feldts ursprungliga vilja - igenom att pensionerna skulle höjdes i takt med konsumentprisindex. Valrörelsen, "systemskiftetsvalet" 1985 gick mycket bra. Redan i april-debatterna mellan socialdemokraterna och moderaterna knäcktes oppositionen och det största oppositionspartiet moderaterna var under resten av valrörelsen ett så stukat parti att även det liberala folkpartiet lyckades locka över många traditionella m-väljare till fp-lägret (den s k Westerberg-effekten). Efter framgångsvalet fick Sten Andersson nya regeringsuppgifter. Han blev nu utrikesminister (1985-1991). Där växte han ytterligare, visade stort engagemang i särskilt Mellersta Östern-frågan och gjorde viktiga insatser som medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Ett engagemang som han kom att behålla ända till slutet av hans liv.
Ihågkommen för Palestina-frågan och som "eviga" partisekreteraren
Särskilt för just detta och för hans epokgörande insatser som partisekreterare kommer Sten Andersson att bli hågkommen. Stens bedriften att få till en dialog mellan PLO och USA var av stor betydelse, liksom när han arrangerade möten mellan Yasser Arafat och amerikanska judar i Stockholm 1988. För detta belönades han 1989 till Årets diplomat av organisationen Pax World Foundation.Samma starka engagemang visade Sten Andersson när han genom ESK-förhandlingar ville bygga upp en ny säkerhetsordning i Europa. En säkerhetsordning som han såg utvecklas och som gjorde att han vid det nordiska ministermötet 1990 öppet talade om ett svenskt EG-medlemskap. Ett medlemskap som kunde nås genom en gemensam nordisk ansökan som han föreslog. Med humorn som vapen och spänningsupplösare.
Men låt mig avsluta med det som ändå kanske allra mest stannat kvar i mitt ljusa minne av personen Sten Andersson. Och det är hans humor. Vid ett tillfälle stod han, Tage Erlander och Gunnar Sträng en gång stod vid en död god väns kista och där Sträng plötsligt harklade sig och sade:- Du, man kommer nog fan inte undan.
Den repliksnabbe Sten Andersson följde själv upp denna Sträng-kommentar med följande:- Blir slutsumman hygglig kan man dö med ett leende på läpparna. Jag har levt ett rikt liv, så jag vet att jag kommer att dö leende. Med humorn som vapen kunde Sten Andersson bättre än de allra, allra flesta bemästra politiska motståndare och hantera gnälliga partimedlemmar. Kanske var humorn också ett sätt att överleva för en man vars liv inte alltid hade varit så enkelt. Det känns ofattbart tomt när en sådan man har gått bort. En förbannat bra karl har lämnat oss för alltid.
ROBERT BJÖRKENWALL
(skrivet lördagen den 16 september)
Något liknande lär vi nog aldrig mer få uppleva i svenskt politiskt liv. Ovanpå detta kom så rollen som riksdagsman i 28 år plus 31 år på raken på en stol i socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Och ovanpå detta lyckades han även klämma in tio ministerår, socialminister 1982-85 och utrikesminister mellan 1985 och 1991, där han var särskilt framgångsrik som just utrikesminister och palestiniernas vän. Sten var engagerad in i det sista och upphörde aldrig att tro på en fredsprocess. Ännu knappa två veckor före valdagen var han i full sving och höll ett, som vanligt, utmärkt tal om internationell solidaritet, det allvarliga läget i Libanon och Mellersta Östern samt om vad det svenska valet egentligen handlade om inför en skara applådernade partivänner och sympatisörer i en av Stockholms förorter. Utan manus stod han mitt på golvet och höll ett alldeles utmärkt och roligt anförande i dryga halvtimmen - och tog sig sedan tid för lite småprat med folk om läget och den oro han kände inför partiets utsikter i valet den 17 september. Det senare blev än tydligare i en pratstund jag kom att ha med honom i samband med mötet i Älvsjö i södra Stockholm den 3 september. Och nu är han död, och borta. Dagen före den valdag han kände på sig inte skulle bli "helt problemfri" för hans kära socialdemokratiska parti. Det känns både märkligt och dystert. Sorgligt. Tomt.
Mannen som kände rörelsen bättre än de flesta och en lysande taktiker
Mannen som kände den socialdemokratiska rörelsen och det svenska vardags-Sverige bättre än kanske någon annan finns inte mer bland oss.Med den bakgrund, känsla för politik och vad som "gick hem i stugorna" var det både rimligt och logiskt att socialdemokraterna behöll honom på posten som partisekreterare i tjugo långa år. Han var på en och samma gång - vilket jag själv på insidan fick rikliga bevis på i valrörelsen 1985 - ett politiskt fullblodsproffs, agitator, fräck taktiker men också samarbetsvillig och gamäng som gick hem hos allt och alla. Även politiska motståndare hade stor respekt för Sten och hans person. En person som det var särskilt farligt att underskatta just i valrörelsen Själv hade han en mer nykter syn på sig själv. "Min starkaste sida är att jag är väl medveten om mina svagheter. Min svagaste sida är att jag inte orkar ta itu med dem." Det fångar väl hur Sten Andersson var som person och fullblodspolitiker, humorn var aldrig långt bort.
Särskilt när läget var som mest allvarligt och osäkert. Då lättade han ibland upp stämningen med en god historia som lockade till skratt och tårar.
En klassisk arbetarbakgrund och en lysande politisk gärning. Sten Anderssons bakgrund och karriär är typisk för en socialdemokrat i hans generation. Han kom från ett gediget arbetarhem, föddes i slummen på Söder i Stockholm och växte upp i Enskede. Studentexamen på en aftonskola, jobb som brevbärare och medlem i SSU redan 1942. Där blev han ordförande i ungdomsklubben Frihet, och 1951 valdes han till ledamot i Stockholms stadsfullmäktige. Gradvis läxte hans politiska roll och inflytande.1964 nådde han den absoluta toppen i det socialdemokratiska partiet när han fick posten som partisekreterare, blev ledamoti partistyrelsens verkställande utskott.och 1966 valdes han in i riksdagens första kammare.
Sten Andersson utvecklades och växte gradvis som partisekreterare till en lysande taktiker, som den som kände och förstod sig allra bäst på rörelsen, "hur den mådde" och vad som krävdes för att den skulle kunna arbeta som en obeveklig "stenkross" i valrörelserna. Han visste också bättre än de flesta vad som gick hem och vad som inte gick hem i det komplicerade politiska spelet. Partisekreterare förblev han sedan i 20 långa och huvudsakligen också framgångsrika år. Formellt behöll han dock partisekreterarposten fram till 1984.
Men redan något år innan föll Sten Andersson till föga och blev socialminister i Olof Palmes efter segervalet 1982. På den posten , som han behöll till hösten 1985, drev han bl a - mot finansminister K-O Feldts ursprungliga vilja - igenom att pensionerna skulle höjdes i takt med konsumentprisindex. Valrörelsen, "systemskiftetsvalet" 1985 gick mycket bra. Redan i april-debatterna mellan socialdemokraterna och moderaterna knäcktes oppositionen och det största oppositionspartiet moderaterna var under resten av valrörelsen ett så stukat parti att även det liberala folkpartiet lyckades locka över många traditionella m-väljare till fp-lägret (den s k Westerberg-effekten). Efter framgångsvalet fick Sten Andersson nya regeringsuppgifter. Han blev nu utrikesminister (1985-1991). Där växte han ytterligare, visade stort engagemang i särskilt Mellersta Östern-frågan och gjorde viktiga insatser som medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Ett engagemang som han kom att behålla ända till slutet av hans liv.
Ihågkommen för Palestina-frågan och som "eviga" partisekreteraren
Särskilt för just detta och för hans epokgörande insatser som partisekreterare kommer Sten Andersson att bli hågkommen. Stens bedriften att få till en dialog mellan PLO och USA var av stor betydelse, liksom när han arrangerade möten mellan Yasser Arafat och amerikanska judar i Stockholm 1988. För detta belönades han 1989 till Årets diplomat av organisationen Pax World Foundation.Samma starka engagemang visade Sten Andersson när han genom ESK-förhandlingar ville bygga upp en ny säkerhetsordning i Europa. En säkerhetsordning som han såg utvecklas och som gjorde att han vid det nordiska ministermötet 1990 öppet talade om ett svenskt EG-medlemskap. Ett medlemskap som kunde nås genom en gemensam nordisk ansökan som han föreslog. Med humorn som vapen och spänningsupplösare.
Men låt mig avsluta med det som ändå kanske allra mest stannat kvar i mitt ljusa minne av personen Sten Andersson. Och det är hans humor. Vid ett tillfälle stod han, Tage Erlander och Gunnar Sträng en gång stod vid en död god väns kista och där Sträng plötsligt harklade sig och sade:- Du, man kommer nog fan inte undan.
Den repliksnabbe Sten Andersson följde själv upp denna Sträng-kommentar med följande:- Blir slutsumman hygglig kan man dö med ett leende på läpparna. Jag har levt ett rikt liv, så jag vet att jag kommer att dö leende. Med humorn som vapen kunde Sten Andersson bättre än de allra, allra flesta bemästra politiska motståndare och hantera gnälliga partimedlemmar. Kanske var humorn också ett sätt att överleva för en man vars liv inte alltid hade varit så enkelt. Det känns ofattbart tomt när en sådan man har gått bort. En förbannat bra karl har lämnat oss för alltid.
ROBERT BJÖRKENWALL
(skrivet lördagen den 16 september)
posted by rbjorkenwall at 6:56 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home